Tiden, nationalismen och nationalkaraktärerna

Det är fascinerande att läsa gamla nummer av Folket i Bild, en tidning med rötter hos kilbomskommunisterna men sedan hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant.

I nummer 24 från krigsåret 1942, då det bruna barbariet fortfarande var ett akut hot mot vårt land, publicerades på debattavdelningen Fönstret längst fram i tidningen en artikel av fil mag Greta Engkvist, ”Nationalismen och nuet”. Den är en lysande polemik mot tidens rasläror, dessutom häpnadsväckande modern i sitt sätt att skilja på nationalism och nationalism.

Dels riktar hon udden mot de föreställningar som, när artikeln skrevs, slet sönder Europa och förintade människor med förment undermåliga rasegenskaper eller som råkade befinna sig i områden som några av tidens diktaturer betraktade som sitt Lebensraum:

”Språket, rasen och nationalkaraktären är nationen för vissa nyordnare och hårdhänta, folkomflyttande expresskarlar. Det politiska spelet med massornas känslotänkande utnyttjar till det yttersta de affektbetonade och dimmiga begreppen ras och nationalkaraktär. Alla, som ser en fredsfaktor i förmågan att kunna skåda och förstå över nationalgränserna, har skyldighet att medverka till att myten och de oöverkomliga ras- och karaktärsskillnaderna mellan folken analyseras och smulas sönder med förnuftets hjälp.”

Dels försvarar hon ståndpunkten, att nationalism kan vara både försvarlig och berättigad – nämligen då den utgör grunden för frihetskamp gent emot en främmande förtryckare. Hon nämner som exempel Gandhis frihetskamp i Indien och Kinas berättigade nationella frihetskamp mot Japans nationalistiska expansionim.

Samtidigt måste man vara medveten om hur inpyrt Sverige under den aktuella tiden var av föreställningar om nationalkaraktärer. Inte ens en politiskt radikal tidning som Folket i Bild går fri från att sprida sådana här föreställningar. Det görs i och för sig inte med några onda avsikter, men många av tidningens resereportage, ofta skrivna av svenska upptäcktsresande, hade ett drag av exotism över sig. Läsarna fick sig till livs i svenska ögon märkliga seder och undfägnades ofta med bilder av halvnakna infödingskvinnor, för att använda tidens terminoligi.

I nummer 30 1939 fanns ett en smula svårtolkat koncentrat av detta, med Nils Ferlin (text) och Robert Högfeldt (bild) som upphovsmän, ”Forskningsresanden”.

Robert Högfeldt var en av sin tids bästa bildmakare, och även här skicklig. På bilden ser man Gustaf Bolinder, känd forskningsresande och medarbetare i Folket i Bild, spana ut från djungelbrynet. Framför honom finns en hydda framför vilken det sitter en tjock svart neger och läser ett nummer av Folket i Bild med Bolinder på omslaget. Mannen omges av tre negresser med nakna bröst, och på marken sitter tre svarta ungar; samtliga har tjocka svarta läppar.

Om dett skaldar Nils Ferlin:

Jag blev så trött att i städer driva,
jag ville ut till det primitiva.
Men vart jag vankar och vart jag går
där har kulturen satt sina spår.

Nyss tog jag fel på den här personen:
Han tillhör klart civilisationen
fast han är naken och syns rätt vild:
Han har ett ex. av Folket i Bild!

Naturligtvis möter inget hinder
att han har lånat det av Bolinder.
Men mäkta snopen jag blev ändå,
det må man alls inte undra på.