1968 – inte ett rött år utan ett par röda årtionden
21 oktober 2008 20:05 | Politik, Ur dagboken | 31 kommentarer22-23 oktober 2008 har Folkrörelsernas arkivförbund jubileumskonferens på Runöskolan. Förbundet fyller 40 år, och då kan man lätt räkna ut att dess födelseår var det magiska året 1968.
Jag har blivit ombedd att i morgon, onsdag, delta i ett seminarium med rubriken ”Inte bara kårhuset – 68 från olika perspektiv”. Samtalsledare är Ingvar Söderström, tidigare på LO, och i samtalet deltar Karin Englund från Folkrörelsernas arkivförbund (tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet, Åke Pettersson (c), Johan Westrin (m) och så jag själv. Det bör också nämnas att seminariet föregås av en föreläsning av Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola och författare med egen bakgrund i en av den röda epokens rörelser, den trotskistiska.
Minnesprogrammen i TV och minnesartiklarna kring fenomenet 1968 har inte helt oväntat ofta fokuserat på de mer bjärta inslagen, som kårhusockupationen och den så kallade Rebellrörelsen och dess excesser. Detta hör naturligtvis till ämnet, men seminariets ingång, ”inte bara kårhuset”, vidgar perspektivet på ett nödvändigt sätt.
I mina seminarieförberedelser har ingått att jag har läst om en bok om 1968 av Kjell Östberg, professor i historia och föreståndare för det samtidshistorisks institutet vid Södertörns högskola, dessutom med samma politiska bakgrund som Håkan Blomqvist. Den här boken heter ”1968 – när allt var i rörelse” (Prisma, 2002) och har underrubriken ”Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna”.
Det här är en utmärkt bok, inte bara för att den täcker in nästan alla tänkbara aspekter på vad som under 1960- och 1970-talen hände på olika samhällsområden. Till bokens förtjänster hör också att den ser fenomenet 1968 i ett mycket längre tidsperspektiv. Kjell Östberg ser att det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets röda våg har rötter redan i det sena 1950-talets liberala (själv skulle jag hellre använda begreppet kulturradikala) strömningar och hos de radikala ”early risers” som fanns redan under 1960-talets första hälft. Han ser också att 1968 har en fortsättning inte bara i 1970-talets sekteristiska kommunistpartier utan också i miljö- och kvinnorörelserna. Det tidiga 1970-talets gröna våg fick till exempel fäste i CUF och bidrog till Centerns och Thorbjörn Fälldins valframgång 1976. Ur samma våg föddes sedan Miljöpartiet.
Många förknippar i dag 1968 med sekterism, vilket är sant och blir ännu mer sant när vi kommer in i 1970-talet. Men Kjell Östbergs formulering, ”när allt var i rörelse”, ger en sannare bild inte bara av 1968 utan också av de röda årtiondena i deras helhet. Och han bemödar sig om att försöka förklara varför den här utvecklingen kom till stånd.
Som många andra pekar han på den väldiga breddning av rekryteringen till den högre utbildningen som ägde rum under 1960-talet. 1950 fanns det 11.000 studenter vid Sveriges universitet, 1960 (mitt andra år vid Uppsala universitet) 36.000 och 1970 125.000. Tala om utbildningsexplosion!
Till bilden hör att det också blev ekonomiskt lättare för ungdomar utan rika föräldrar att läsa vid universitet; de ekonomiska villkoren tillät till och med att studenterna kunde tillåta sig andra aktiviteter än just studier.
Avigsidan av det här var förstås att det lavinartat växande antalet studenter inte utan vidare kunde räkna med att få jobb som hänfördes till övre medelklassen eller rent av överklassen.
Mycket annat verkade i samma riktning, nämligen att hela samhällsklimatet blev mer ifrågasättande. En mer aktiv kulturpolitik ökade möjligheterna för skapande människor, som inte satt fast i invanda föreställningar, att förnya både kulturliv och samhällsdebatt; ramen för den senare hade utvidgats redan av det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets kulturradikalism i medierna. Helt nya media kom till: med elstencilapparater och nya typer av offsetmaskiner kunde man relativt billigt framställa enkla tidskrifter (”bulletiner”). I bokbranschen ägde det rum en pocketbokrevolution.
Ett växande antal svenska studenter åkte på stipendievistelser i USA och kom hem med först intryck av raskravallerna, senare protesterna mot vietnamkriget. De stora studentkullarna med sina ökade språkkunskaper kunde över huvud taget snabbt uppfatta och sprida nya strömningar som fanns på annat håll, till exempel i Västeuropa.
Inte bara tidningarna utan nu också TV med sin bildmässiga genomslagskraft förmedlade konfliker i fjärran länder. Fokus flyttades från konflikt till konflikt: Algeriet, Sydafrika och så den viktigaste av dem alla, Vietnam.
Det viktiga med hela den här epoken, 1960- och 1970-talen, var att allt faktiskt var i rörelse – det var en spännande epok att leva i som ung, och den var verkligen inte stöpt i samma form.
Kulturellt omspände den allt från nyenkelhet och rörelse i konsten och happenings till kampsånger och politisk teater. Ta den så kallade proggmusiken som exempel: Den omfattade allt från nya uttrycksformer, trubadurer och Blå Tåget till strikt partikontrollerade skivutgåvor på KPML(r)s skivbolag Proletärkultur.
Pornografin kom och segrade – men kritiserades snart för sin manschauvinism och kvinnosyn.
Organisatoriskt fanns allt från anarkiserande grupper till stalinistisk partidisciplin respektive KFMLs/SKPs enhetsfronter.
Politiskt fanns allt från sociala aktionsgrupper och kvinnoorganisationer till 1970-talets partier av leninistisk modell.
Och, som jag redan har nämnt: med 1970-talets gröna våg kom en radikalisering av Centerns ungdomsförbund och, senare, Miljöpartiet.
Många fler exempel kunde nämnas.
Socialdemokratins radikalisering under den här epoken nämns också av Östberg, men mest kort i bokens avslutning: ökad styrning av näringslivet, socialiseringar, företagsdemokrati, kollektiv kapitalbildning (löntagarfonder) och annat sådant. Tidigare har framför allt SSU nämnts som en av rekryteringskällorna till 1960- och 1970-talens nya vänster och, förstås, till FNL-grupperna.
Nu var socialdemokratins radikalisering under de röda åren, framför allt Palme-epoken, verkligen inte bara någon enkel reflex av vad yttervänstern försökte föra upp på den politiska agendan. Det jag saknar i Östbergs bok är en parallell och framför allt fördjupad skildring av vad som under den här perioden ägde rum inom socialdemokratin. Den finns där fläckvis men är inte tillräckligt utförd.
Det tidiga 1960-talets socialdemokratiska studentförbund, där jag var verksam, var – det har också Östberg medgett vid ett seminarium där vi båda deltog – just det han kallar ”early risers”, både när det gäller samhällsdebatten i stort och när det mer specifikt gäller radikaliseringen av socialdemokratins egen politik. Det gäller sådant som EU-motståndet, kritiken av USAs krig i Vietnam (Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikt krävde, innan De förenade FNL-grupperna hade bildats, svenskt erkännande av Nordvietnam), demokrati i det ekonomiska livet samt jämställdhetspolitik (Alva Myrdal-gruppens rapport ”Jämlikhet”, där jag var en av författarna, fick snabbt igenom kravet på särbeskattning, och gruppen fick snart, efter en riksdagsmotion av Birgitta Dahl, också genomslag för kravet på full utbyggnad av daghemmen) – mycket annat skulle kunna nämnas.
Jämlikhetsgruppen, gemensam för socialdemokratiska partiet och LO, tillkom för övrigt efter en kongressmotion av Socialdemokratiska studentförbundets förra ordförande Anna-Greta Leijon. Östberg publicerar talande statistik (hämtad från historikern Bengt Lundberg) över hur många gånger ordet ”jämlikhet” har förekommit i de socialdemokratiska kongresshandlingarna under efterkrigstiden:
1948 173
1952 263
1956 301
1960 513
1964 577
1967 1.270
1968 3.103
1969 4.682 (vilket motsvarar 3,2 noteringar per protokollsida).
De röda årtiondena diskuteras också i debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Boken innehåller bidrag inte bara av socialdemokrater utan också av andra som, åtminstone i dag, har ett annat perspektiv. Men den innehåller material som är relevant, om man vill ha en allsidig bild av socialdemokratisk politik under 1960- och 1970-talen på områden som ideologi, kultur, ekonomisk demokrati, jämlikhet, jämställdhet (bland annat daghemsutbyggnaden), EEC/EU, internationell solidaritet med mera. Läs den gärna parallellt med Östbergs bok!
31 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag är glad att jag var ung då – 1968 var jag tolv år gammal och alla möjligheter öppnades för mig. Att glorifiera ungdomen tillhör väl det man i medelåldern gärna gör, men jag ser tillbaka på fantastisk musik, enorm framtidstro och öppna dörrar nästan överallt. Jag var den första i min släkt att läsa på högskola och jag tog det länge för självklart. Först senare insåg jag att det tio år tidigare kanske inte hade varit möjligt.
Jag blev förskollärare i första svängen, på den mesta radikala förskollärarutbildningen i Sverige just då, på Riddargatan, i Selma Lagerlöfs gamla flickskola. Det var fantastiska år, och förskolan var det mest radikala område man kunde ägna sig åt då. Kul att få veta att din Birgitta lade motionen. ”Ropen skalla, daghem åt alla#. ja det var fantstiska år, och ett fantastiskt arbete, att bygga upp förskolan.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 10 21 20:35 #
Till Ann-Christin Sandlund
Och något av det viktigaste som hände udner de här åren. Tyvärr har en del av daghemsreformen förfuskats och den trygghet med vilken man lämnade sina barn i kloka och roliga förskollärares och barnskötares händer är tyvärr inte lika självklar för mina barn och inte heller för barnbarnen. Barngrupperna har växt, personalantalet har minskat, maten produceras i stora centrala köksfabriker i alltför många fall. De unga kvinnorna tvingas att stanna hemma längre, därför att barnen inte släpps in i förskolan vid lämplig ålder. Men det är ändå mycket bättre nu än vad det var i mitten och slutet på sextitalet. Själv fick jag in min dotter på dagis för att jag var ensamstående vårdnadshvare och, misstänker jag, man. Det var ett fantastiskt dagis, men de allra flesta kom aldrig i närheten av det. Några år därefter växte sådana upp som svampar ur jorden. Det var i och för sig inte bara Birgitta Dahls förtjänst. Det fanns många som gjorde stora insatser både på högre och lägre nivå. En doldis i sammanhanget som förtjänar att lyftas fram var Gustav Persson på LO som skrev den lilla och mycket inflytelserika skriften Daghemsfrågan. Utan LO, som sannerligen inte var någon lättflyttad koloss på den tiden heller hade det inte gått. Att det gick att förändra hållningen inom LO är i stor utsträckning Gustavs förtjänst. Men en tendens döljer en annan, som Mao sa och det har alltid funnits folk också i de rödaste vänsterkretsar som inte förstår ”varför kärringarna inte kan ta hand om ungarna” respektive ”inte vill lämna ifrån sig barnen till främlingar”. Och med den utveckling som man nu ser i både skola och förskola förvånar det inte om de stämningarna blir starkare igen. Det kan till och med bli så starka att idéerna om hemskolning vinner fotfäste även i vårt land. Visst var mycket tokigt 1968 och även åren dessförinnan och därefter men ser man till färdriktningen nu var det bättre förr.
Hälsningar från Hans O Sjöström
Comment by Hans O — 2008 10 21 21:19 #
Till Hans O Sjöström: Det här var, som du väl förstår, ingen heltäckande skildring av kampen om daghemsutbyggnaden; jag har själv tidigare skrivit till exempel om Studentförbundets så kallade sexutskott, som du satt med i. Och du har alldeles rätt om Gustav Perssons betydelse.
Det jag kortfattat nämner är emellertid intressant det också. Trots mycket långtgående skrivningar om daghemsutbyggnaden i till exempel ”Jämlikhetsrapporten”, segade – förmodligen tvekade – Sven Aspling, som var ansvarig minister. Trött, ledsen och förbannad skrev då Birgitta två motioner, en till riksdagen och en till partikongressen. Man försökte förmå henne att backa men hon vägrade – och så slutade det med att Aspling backade.
Det här hör definitivt till historien, när den svenska daghemsutbyggnaden ska skildras.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 21 22:39 #
en framtidsversion
http://supermanupplysning.blogspot.com/
Comment by bjorn — 2008 10 22 10:55 #
Intressant. Finns det ingen statistik över hur ofta ordet jämlikhet förekommit i senare kongresshandlingar?
Comment by Niklas — 2008 10 22 20:25 #
Kjell Östberg behandlar det socialdemokratiska 1960-talet mer ingående i sin Augustnominerade Palmebiografi ”I takt med tiden” (min recension av den i Tvärdrag finns här: http://tankarfranroten.wordpress.com/2008/10/22/arets-agust/ ).
Personligen tycker jag att den idépolitiska utvecklingen på vänsterkanten är intressantare innan 1968. Mellan 1965-68 (med förlöpare i Socialdemokratiska studentförbundet och kritiken av den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956) finns det en intressant och odogmatisk diskussion kring det som man brukar kalla ”den nya vänstern” och ”vänstersocialism” både i och utanför de etablerade partierna. Kretsen kring tidskriften Zenit (Göran Therborn mfl), CH Hermanssons försök att omforma kommunistpartiet, de folksocialistiska partierna i Norge och Danmark, tvärpolitiska projekt som Forum Vänster och Socialistiska Förbundet osv. Tyvärr stelnar den diskussionen ungefär 1968 (Zenit blir bland annat uttalat m-l) och förvandlas till sekteristiskt partitaktiserande.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 23 12:08 #
Jag vill inte vara besserwisser, men vad gäller exempelvis kraven på barnstugor tycker jag det är lite historielöst att knyta det enbart till 1968-årsdebatten. De här tankarna fanns redan på det röda 30-talet, t ex i clarté-kretsar och även hos (s)-politiker som Alva Myrdal. Kollektivhus t ex det fanns redan i slutet av 30-talet här i Stockholm. Förebilden var bla Sovjetunionen där samhällets ansvar och fostran av barn var en realitet (och även nödvändighet på grund av den sociala situationen) redan på 20-talet. Jag har
exempelvis funnit daghemskravet framfört av några 16-åriga flickor i en diskussionsklubb i Åhlin -Wallinska – skolan i Stockholm 1932, där blivande (s)-politikern och RFSU-ordföranden Elisabet Sjövall fanns med. Då framfört med bl a motiveringen att dåtidens föräldrar var så dåliga på att ta hand om sina barn, så att samhället därför måste gå in och göra en insats. Men sen kom upptakten till världskriget och Küche, Kirche, Kinder blev slagord för dagen i en mer reaktionär tappning….1968 hade industrins och välfärdsstatens behov av arbetskraft, inflationen och den allmänna nödvändigheten att bredda familjeinkomsterna lagt grunden till nya krav på barnstugeutbyggnad – och då hakade 68- radikalerna på 30-talspionjärernas krav… Så har i alla fall jag upplevt den historiska linjen…Det mesta som dök upp 68 var skåpmat som hade funnits i decennier i begränsade politiska och konstnärligt avantgardiska miljöer… det gäller också hippie-rörelsen vars rötter är finna i 20-tal expressionisterna intresse för österländska religiösa strömningar och kulturmönster…Problemet med hisorikerna, som du är inne på Enn, är att synfält deras ofta är för avgränsat både idémässigt och tidsmässigt… och de långa linjerna i historien sällan uppmärksammas.
De är nog heller inte så konstruktivt att framställa politiska krav som enbart resultat av
enskilda radikala personer strävanden, dessa må vara väl så skickliga i politisk taktik och intriger, och bortse ifrån att det ofta är mer grundläggande ekonomiska faktorer som formar historien och gör att vissa idéer blir ”accepterade”. Och blir förverkligade.
Comment by Anders Thunberg — 2008 10 23 12:29 #
Till Anders Thunberg: Inte heller jag har hävdat att 68-generationens idéer var helt nya. Men det är också intressant att se på när ideerna förverkligas till exempel genom propositioner och riksdagsbeslut – och vem eller vilka som spelade en roll för att besluten togs just då.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 23 15:15 #
Till Niklas: Den statistik jag refererar är inte framförd längre än så här. Men jag håller med om att vore intressant att se hur det gick därefter.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 23 15:23 #
Till Fredrik Jansson: Jag gav Palme-boken till hustrun på födelsedagen men har själv ännu inte läst den.
Allt det här som du anför är jag förstås väl förtrogen med – har läst böckerna och tidskrifterna i fråga, recenserat somt med uppskattning, annat kritiskt.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 23 15:30 #
Till Fredrik Jansson: Stämmer det verkligen att Zenit blev uttalat marxist-leninistisk, alltså i dåtida termer maoistisk, efter 1968?
Mitt minne är att denna ursprungligen syndikalistiska tidskrift nog höll sig rätt nära dåvarande vpk. Clarté, däremot, förvandlades ju från ett organ för akademiska kommunister och vänstersocialdemokrater till ett språkrör för det kfml som sen döpte om sig till skp.
Comment by Mats Rosin — 2008 10 23 15:53 #
Till Mats Rosin och Fredrik Jansson: Jag delar i stort Mars Rosins uppfattning om Zenit och Clarté. Clarté blev språkrör för KFML/SKP, medan Zenit, från att ha varit syndikalistisk, blev en tidskrift som stod VPK nära. Maoistisk var Zenit aldrig, däremot marxistisk, och då ofta i vinklingar som hör hemma i den kommunistiska tanketraditionen, även om skribenterna knöt an till moderna uttolkare av denna tradition.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 23 16:13 #
Jag är ganska säker på att Zenit åtminstone blev uttalat leninistisk 1968 (kommer bara inte ihåg på rak arm var jag läst det). Däremot blev den aldrig maoistisk. De flesta av de socialdemokrater som fanns runt tidskriften blev ju medlemmar i VPK efter namnbytet (även VPK hade ju ett leninistiskt idéarv).
Vad gäller recensioner av de här böckerna så hittade jag faktiskt utklippta recensioner av dig i ett exemplar av ”En ny vänster” som jag bläddrade i i en sommarstuga i våras. Från Arbetarbladet om jag kommer ihåg rätt.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 23 17:49 #
Palmebiografin är väldigt läsvärd tycker jag. Ser fram mot del två (som omfattar hans partiledartid) som kommer ut i höst.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 23 17:52 #
Till Fredrik Jansson: Jo, i det jag skrev låg att VPK faktiskt hade sina leninistiska återfall.
Och du har rätt: många av mina recensioner av den typen av böcker skrev jag för Arbetarbladets kultursida.
Comment by Enn Kokk — 2008 10 23 20:49 #
Om jag inte minns fel så var det väl kretsen kring KFML/SKP och det som senare blev (r) som var det som man identifierade som ”m-l-are”. Det praktiska arbetet betonades och flera av dessa dök så småningom upp på arbetsplatserna.
Zenith-gruppen försvann väl mer eller mindre till RUC, (Roskilde Universitet Center?). Att Zenith skulle ha antagit en ml-linje stämmer inte. Däremot så har jag för mig att de ville definiera leninismen i motsats till den maoistiska ”ml-rörelsen”.
Comment by anders nilsson — 2008 10 24 0:29 #
Instämmer i Fredriks omdöme om Palme-biografin. Den komplicerar bilden av svensk socialdemokrati på den internationella arenan, vilket också gör den mer levande och lärorik än den devota Palme-kulten.
Comment by anders nilsson — 2008 10 24 0:32 #
Till Fredrik Jansson
Författaren Kjell Östberg mailade mig för några veckor sedan och informerade att biografin nr 2 över Palmes liv utkommer efter nyår. Förseningar. Jag tycker att biografin nr 1 blev bättre på slutet, eftersom Östberg våga ta ut svängarna.
Östberg hades stundtals svårt att hålla distans till Palme. Hoppas på ett nytt seminarium om Palme boken efter nyår på ABF-huset. Till
Fredrik Jansson eller andra personer som är intresserad av samhällsfrågor: Varför är det
så tyst om Palmes politiska arv inom partiet?
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2008 10 24 18:15 #
En kort kommentar till Rustan:
En enkel förklaring tror jag är att Palmeepoken tog slut redan innan han dog. 1980-talets omsvängning i den ekonomiska politiken (”kanslihushögern”), murens fall, nittiotalskrisen och budgetsaneringen gjorde det svårare att hänvisa till Palme. Sedan är det ju ingen hemlighet att Göran Persson inte var överdrivet förtjust i Olof Palmes idéarv. Det behövdes kanske lite distans för att komma förbi martyrbilden av Palme? Men det har trots allt kommit en del böcker (både positiva och negativa) om Palme och hans idéer på senare år.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 24 18:32 #
Om diskussionen om Zenits etikett så ser jag att mitt inlägg missförståtts. När jag skrev att tidningen blev m-l så menade jag inte marxism-leninism-mao tse tungs tänkande. Jag menar marxism-leninism, så som t ex VPK definierade sig i partiprogram. Det finns väl knappast någon som definierar sig som leninist utan att att samtidigt definiera sig som marxist, därför skrev jag förkortningen m-l. Vilket givetvis blir förvirrande eftersom det för 40 år sedan var detsamma som maoism.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 24 18:41 #
Moderat adelsdam avslöjar fult politiskt spel om Lissabonfördraget
Av Palmeepoken finns inte mycket kvar när man tvingas läsa hur det numera går till i det politiska livet i Bryssel och i Stockholm.
Det pågår ett obehagligt politiskt spel för att den politiska eliten till varje pris ska få igenom Lissabonfördraget utan att svenska folket får säga sitt i en folkomröstning. Att det är så avslöjades då en av de främsta inom moderatadeln Charlotte Cederschiöld skickade hemligt sms till fel person.
Hon bekräftar våra värsta farhågor, att trätan mellan Alliansen och oppositionen främst är ett spel för gallerierna. Och att de flesta viktiga frågor som behandlas i Sveriges riksdag redan har avgjorts genom politisk kohandel mellan de stora partierna i EU-parlamentet.
Troligen var brevet avsett för moderaternas partisekreterare men kom i stället till en privatperson, Britt-Marie Hillberg i Hofors. Cederschiöld skriver i sitt vilsekomna sms att Jan Andersson (s) fått med sig EU:s sysselsättningsutskott när det gäller synen på Vaxholmskonflikten. Det som senare blev Laval-domen. Men hon försöker få det stoppat i presidiet. Den konservativa gruppen kan inte gå emot EG-rätten, menar hon.
Hon skriver vidare att hon hyser stor oro för Laval-domen och Lissabonfördraget och dess behandling i Sverige. Men skriver att ”Fredrik Reinfeldt nog kan göra upp med Mona Sahlin.” Innan hon avslutar sitt sms, med en kram, hälsar Cederschiöld att ”EU-kommissionären Margot Wallström pushar på Mona”. Några dagar senare förklarade Mona Sahlin att socialdemokraterna ställer sig bakom Lissabonfördraget utan att kräva folkomröstning.
Denna fadäs från en av moderaternas främsta ledamöter i Bryssel bekräftar vad Junilistan skriver i sin rapport ”Med kluven tunga”. Där man visar på många exempel då socialdemokrater, konservativa, kristdemokrater och liberaler går samman i centrala frågor. Samtidigt som man på hemmaplan försöker ge väljarna intryck av att de står långt ifrån varandra.
Därför blir det, som tidskriften Economist har konstaterat, ofta närmast nordkoreanska ja-majoriteter på 75-90 procent i centrala frågor vid omröstning i EU-parlamentet.
Ett politiskt ohederligt spel som skadar parlamentarismen och förtroendet för politiker.
Rune Lanestrand
http://www.smabrukaren.se
Comment by Rune Lanestrand — 2008 10 25 9:20 #
Hmmm… – Traditionell partipolitik är kort och gott som att välja mellan pest och kolera – i mitt mer än 67-årade livsperspektiv sett i vart fall, tyvärr tyvärr…
Comment by Josef Boberg — 2008 10 25 11:30 #
Undrar om inte vänsterextremisterna har bytt namn och bokstavsförkortningar oftare än högerdito?
Nu är jag säkert ute på svag is för jag kan för lite men detta är min gut reaction: VPK, KPML, KFML, SKP och SD, ND, sak samma vad de kallade sig och kallar sig; kanske det finns nån medicin som hjälper dessa bokstavspolitiker?
Jag tackar min socialdemokratiska pappa och mina dito farbröder för att de tidigt, på 50-talet, lät mig förstå vilka vansinnigheter S och L stod bakom. Visst visste man! Om jag har förstått rätt har det sprungit omkring en del som dyrkade M också och allsköns andra kommunistdiktatorer. Man borde ju kunna hoppas att folk växer ifrån sina dumheter men…
A-K Roth
Comment by A-K Roth — 2008 10 25 19:07 #
Det är enligt min uppfattning rätt omöjligt och dessutom onödigt att hålla på att sätta etiketter på grupperingar och organisationer. Det kan finnas goda skäl att kalla den socialdemokratiska partiapparaten under tidigare skeden för stalinistisk, men vad skulle det tjäna till. Ungefär lika meningslöst är det att käbbla om huruvida Zenit var marxist-leninistiskt, vpk-igt eller något annat. Vad jag vet spelade Antonio Gramsci en stor roll för några av de centrala Zenitgestalter som jag hade kontakt med, men därför blev de väl inte gramsciister. Som de framställde hans tankar förefaller det emellertid som om det ligger en hel del i dem och att den svenska arbetarrörelsen i dag hade varit betydligt starkare om den hade tagit åt sig en del av detta. För övrigt har f.d. Zenitfigurer förekommit i de mest skiftande sammanhang. Se på Håkan Arvidsson till exempel som numera är en stor beundrare av Palme, om man får tro vad han skrev i Svenskan för ett tag sedan. Det var han inte i början av 1970-talet och knappast i början av detta sekel heller fast då från en annan utgångspunkt.
Sedan kan jag hålla med Anders Thunberg om att det visst hade talats om daghem och kollektivhus långt innan det socialdemokratiska partiet vågade ta i sådant med tång. Att daghemmen blev verklighet just under 1960-talet berodde dessutom inte på några 68-or utan på entusiastiska unga sossar som inte alls var främmande för pionjärernas tankar. Men som Enn så riktigt skriver måste tankarna också omsättas i praktiken.
Comment by Hans O — 2008 10 27 12:53 #
Hans O
Fast mitt inlägg om Zenits etikett handlade om vad de valde att etikettera sig som. Och jag vidhåller min position att den idépolitiska vänsterdiskussionen blev tråkigare efter 1968.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 10 27 13:22 #
Hmmm…
Comment by Josef Boberg — 2008 10 27 20:50 #
Ska be att få instämma med Josef Boberg
Comment by Hans O — 2008 10 27 22:03 #
Till Hans O m fl: att omsätta tankar i praktiken.. har inte erfarenheterna visat att omsätta socialdemokratiska värderingar i praktiken mer eller mindre förutsätter en ständig tillväxt, eftersom det ju hela tiden handlar om att fördela tillväxten och då i en mer jämlik riktning… och politiken aldrig handlar om att omfördela det bestående. Inför ett perspektiv med 0-tillväxt (som många nu förutspår) finns det väl ringa utrymme för en socialdemokratisk politik?
Rätta mig om jag har fel…
Comment by Anders Thunberg — 2008 10 27 23:36 #
Till Anders Thunberg: Socialdemokraterna förde ju en kraftfull politik under 30-talets kris, även om den nog inte var riktigt vad de hade drömt om att få göra. Vad de faktiskt gjorde var att rädda företagen. Det går nog att föra en politik för utjämning, ekonomisk demokrati osv i otrygga tider, men jag hyser inga förhoppningar om att socialdemokraterna, eller något annat av de rödgröna partierna, verkligen vill göra det.
Comment by Hans O — 2008 10 28 14:26 #
Ja, Hans O, kris kräver krispolitik. Och det har socialdemokratin varit bra på. Inte bara när det var riktig kris på 30-talet utan vid lågkonjunkturer efter kriget.
Gunnar Sträng genomförde för storföretagen låsning av en del av deras vinster under högkonjunktur som sen släpptes loss under lågkonjunktur. Han använde också bostadsbyggandet som en konjunkturdämpare – med framgång.
Om det som nu hotar är en verklig depression med långvarig verkan, jag säger om, men det mesta tyder nog på det, då bör en regering eller åtminstone en blivande satsa på bostadsbyggande (just nu står det visst still enl nyheterna), på offentlig sektor: skola, vård och omsorg, infrastruktur: väg- o jänvägsbyggen som vilar på grund av brist på pengar, fler vindkraftverk mm.
Pengar till detta i första omgången från de 160 miljarder som statskassan hade i överskott för några månader sen (de är väl inte förskingrade?). Sen i stället för de flera tusen miljarder som hålls i beredskap för bankerna.
Även skattehöjningar skulle då folkmajoriteten vara med på om man fick saker att hända.
Håller med Hans O att man inte ser socialdemokraterna luta åt detta. Men det kan ändras när det mullrar i leden. Dock kan inte Mona o Östros få trovärdighet för en så radikal men beprövad s-poltik. Någon som inte har förbrukat förtroendet? Kanske Morgan Johansson?
Comment by Sixten Andréasson — 2008 10 28 19:24 #
Ja 30-talets krispolitik byggde på insikten på att sociala reformer och en socialt utjämnande politik krävde att fabrikshjulen började snurra igen – efter depressionen…men i dag tycks det råda ett politisk samförstånd om att det krävs mer av ekonomisk ojämlikhet för att åtminstone den traditionella industrin ska vara villig att satsa…
Men samtidigt är vi full fart på väg bort ifrån industrisamhället och in i tjänstesamhället, där
den mänskliga faktorn och där kostnaden för arbetaren/maskinen inte på samma sätt är utslagsgivande…kan inte partiet formulera en framtidspolitik som tar fasta på den utvecklingslinjen? Att rädda jobben på Volvo i Göteborg till varje pris kanske är lika lite framtidsinriktat som det en gång var att rädda den svenska varvsindustrin eller textilindustrin…? Finns det en utvecklingspotetial hos ingenjörerna och teknikerna på Volvo är det nog inte bränsleslukande bilar som de ska syssla med… Det är i stället framtidens arbetsplatser som en näringspolitik (s) måste inrikta sig på att skapa… Framtidens keynesianer satsar nog resurserna på utbildning, miljösmarta lösningar och nya typer av tjänsteföretag inom sektorer för vård, omsorg och lärande…och nya tankar på hur ska ta hand om lokala resurser…
Comment by Anders Thunberg — 2008 10 28 22:37 #