Melodikrysset nr 11 2007

Det faktum att jag inte var på den socialdemokratiska partikongressen gjorde, att jag som vanligt på lördagsförmiddagen kunde ägna mig åt melodikrysset. Eftersom jag skulle se TV-sändningen från kongressen från klockan 11.00, hade jag dock inte – och har av andra skäl fortfarande inte – mycket tid för googlande.

Det resulterade i en olöst uppgift: Jag kände inte igen den Lasse Berghagen-melodi Mats Olssons orkester exekverade och fick alltså inte, trots att jag hade första (S) och tredje (U) bokstäverna av sammanlagt fyra, ut det ord ur titeln och refrängen, som söktes till vågrätt 14. /Zita, Tomas och Monica har hört av sig och säger, att Lasse Berghagens låt heter ”Det är slut”./

Resten var mer eller mindre lätt.

Gamla schlager kan jag ju. Som ”Åk med mig, Stina, i en roddbåt till Kina”. Och ”Nu tändas alla ljusen i vår lilla stad”.

Efter en stunds funderande kom jag också på att det här var Trio med bumba som sjöng Anna-Lena Löfgrens gamla hit ”Lyckliga gatan”.

Melodifestivalfrågorna var ganska lätta den här gången. 1963 sjöng Monica Zetterlund Beppe Wolgers’ och Bobbie Ericsons ”En gång i Stockholm”. Bidraget från 2002, ”Never Let It Go”, sjöngs av Afro-dite, det vill säga Kayo Shekoni, Blossom Tainton och Gladys del Pilar. Och i årets festival sjöng Magnus Uggla ”För kung och fosterland”.

Eftersom jag har alla Ebba Grön-skivor hade jag heller inga svårigheter med ”800 grader”. Gyllene Tider finns däremot inte i mina skivhyllor, men visst var det dom som framförde ”Solsken”. Jag hade faktiskt lite större svårigheter med att komma på Björn Skifs’ låt, men det var ”Vi bygger oss en båt”.

Mannen med sammetsrösten, han som sjöng ”Adios Amigos”, var Jim Reeves.

Belgaren, som sjöng ”Hold Me Tight”, det vill säga Jacques Offenbachs ”Barcarole”, heter Helmut Lotti.

Slutligen: veckans filmfråga var ovanligt lätt. Vi hörde ”Zorbas dans” ur Zorba med Anthony Quinn i huvudrollen som Zorba.

***

På jakt efter något svar till senaste melodikrysset? Pröva då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I natt jag drömde något som…

I den långa text jag publicerade om Cornelis Vreeswijk nämnde jag förstås också ”I natt jag drömde något som…”. Att den vann stor spridning i arbetarrörelsen berodde säkert på att jag publicerade den i min ”Upp till kamp! Sånger om arbete frihet och fred” (Prisma, 1970), som under åren därefter fungerade som rörelsesångbok. Cornelis’ svenska text användes på ”Visor och oförskämdheter”, en LP med Cornelis Vreeswijk, Ann-Louise Hansson och Fred Åkerström (Metronome MLP 1576, 1965).

I natt jag drömde något som

Svensk text: Cornelis Vreeswijk, 1965
Musik: Ed McCurdy (”Last Night I Had the Strangest Dream”), 1950

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Jag drömde om en jättesal
där statsmän satt i rad.
Så skrev dom på ett konvolut
och reste sej och sa:

”Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär
och ingen känner längre till
det ordet militär.”

På gatorna gick folk omkring
och drog från krog till krog
och alla drack varandra till
och dansade och log.

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut.

Andra svenska inspelningar:
Hep Stars: ”I natt jag drömde” (Olga Records SO 29)
Roland von Malmborg: ”Räck din hand” (RCA-Victor LSP 10.079)

Cornelis’ svenska text är alltså en översättning. Originalet – text och musik – skrevs av en kanadensisk sångare vid namn Ed McCurdy. Sången vann vida spridning bland annat genom att den sjöngs av den mycket framgångsrika amerikanska sånggruppen The Weavers, i vilken bland andra Pete Seeger ingick. Vill du höra den med Ed McCurdy själv, finns den – via Smithsonian Folkways – tillgänglig på ”CooP – Fast Folk Musical Magazine, Vol 1, No 1” (Fast Folk Musical Magazine FFSE101, 1982); Smithsonian Folkways hemsida erbjuder både beställning per post och lyssning.

Last Night I Had the Strangest Dream

Kanadensisk originaltext och musik: Ed McCurdy, 1950

Last night I had the strangest dream
I ever had before,
I dreamed the world had all agreed,
To put an end to war.

I dreamed there was a mighty room,
And the room was filled with men,
And the paper they were signing said
They’d never fight again.

And when the paper was alla signed,
And a million copies made,
They all joined hands and cirkled round,
And grateful prayers were made.

And the people on the street below
Were dancing ’round and ’round,
With swords and guns and uniforms
All scattered on the ground.

Last night I had the strangest dream
I ever had before,
I dreamed the world had all agreed
To put an end to war.

Några engelskspråkiga inspelningar:
Guy Carawan: ”Songs with Guy Carawan” (Folkways Records FW03544, 1958)
Coco Kallis: ”Environmental Songs for Kids” (Smithsonian Folkways Recordings SFW-45048, 1999)
The Chad Mitchell Trio: ”The Chad Mitchell Trio at the Bitter End” (Kapp KS 3281)
The Kingston Trio: ”Time to Think” (Capitol T 2011)
Pete Seeger: ”Live Concert, Vol II” (Aravel AB 2004)
Pete Seeger: ”Love Songs for Friends and Foes”, Folkways Records FW02453, 1956)
Pete Seeger: ”If I Had a Hammer: Songs of Hope and Struggle” (Smithsonian Folkways Recordings SFW-40096, 1998)
Pete Seeger: ”Love Songs for Friends and Foes” (Folkways FA 2453)
Pete Seeger: ”Waist Deep In the Big Muddy and Other Love Songs” (CBS S 63061)
The Weavers: ”Greatest Hits” (Vanguard VCD-15/16, 1971, 1988)

Cornelis Vreeswijk

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) blev, trots sin holländska härkomst, en av de riktigt stora, också av många älskade, i svensk litterär viskonst. Han skrev texter, som när de var som bäst gjorde honom till den poet han ville bli; i andra fall var han drastisk, rolig, politisk. Som många andra i genren lånade han friskt, men den musik han åstadkom var oftast bra, ibland genial.

Jag började köpa hans skivor tidigt på 1960-talet, så snart jag hade tillgång till en grammofon. Cornelis-samlingen omfattar numera praktiskt taget allt utgivet: först EP och LP, så småningom CD, urvalsskivor, boxar, givetvis också böcker med hans sångtexter.

Redan i mitten av 1960-talet var han en legend i mina kretsar. Till detta bidrog att han under sin tid på Socialhögskolan, Sopis, var med i Socialdemokratiska studentklubben där. När SSU fyllde 50 år 1967 och firade detta med jubileumskampanjen ”Utblick” (debatter om den framtida samhällsutvecklingen) ingick också en debattfilm med namnet ”Makt och jämlikhet”. I den filmen ingick ”Cylinderhatten”, en visa som Cornelis hade specialskrivit för SSU. Den gavs också ut av SSU på en single, producerad av Metronome (J 45-721); texten publicerades i SSUs tidskrift Frihet nummer 10 1966.

”Cylinderhatten” hamnade givetvis också i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) och blev, bland annat därigenom. mycket populär i hela arbetarrörelsen.

Cylinderhatten

Text och musik: Cornelis Vreeswijk, 1966

Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns du forna dagar
där societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar
bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt den på en dignitär
nu sitter den på sotare Pär.
Då fick den bäras endast av en rik och mäktig man.
Nog var det väl beklagligt att det modet försvann?

Bankirer och baroner och ministrar och magnater
och den som förr i världen högt på samhällsstegen satt,
de skilde sig från mängden med fasoner och med later.
Och allihopa gick dom med cylinderhatt.
De skilde sig från plebsen
och Johansson med kepsen
behövde aldrig tvivla på hur herrarna såg ut.
Nog är det ganska synd att det modet tog slut?

Med höga svarta hattar och med ordnar och medaljer
slogs man för kapitalet och för Kung och fosterland.
Och dom som gick med kepsar på var slödder och kanaljer.
Dom skulle hålla käften med kepsen uti hand.
Hög hatt betydde: pengar.
Keps bars enbart av drängar.
Man såg på huvudbonaden vad slags person det var.
Nog vore det behändigt om det modet fanns kvar?

Cylinderhatt, cylinderhatt, var är revolutionen?
Envar skulle bli lika, nu skulle allt bli fritt.
– Cylinderhatt farväl! sa brukspartronen och barnonen
och köpte sig kostymer av demokratiskt snitt.
Och alla miljonärer
ser ut som proletärer.
”Adjö, adjö cylindrhatt, nu är jag folkets man.”
Men visst är det beklagligt att det modet försvann?

Men bakom stängda dörrar finns han nu. Han kalkylerar
på löner och på priser och på avbetalningsskuld.
Sen trycker han på knapparna; han styr och dirigerar.
Han ruvar som en höna på andras gods och guld.
Men ingen känner till han.
Vad heter han? Vad vill han?
Var är cylinderhatten som han alltid bar förut?
Nog är det väl beklagligt att det modet tog slut?

Men Johansson med kepsen, han tycker allt är toppen.
(Fast lönen är för liten, men regeringen är fin!)
Han hyr sig en cylinderhatt – den sätter han på knoppen
och gifter sig i kyrkan och köper diskmaskin.
Men kåken som han hyr i och trucken som han styr i
ägs av en anonym person; det finns det papper på.
Cylinderhatt, cylinderhatt – vad äger han då?

Men stackars lilla Lundström
han sitter där och grubblar
på priser som är höga och på lönen som är låg.
På dem som utan möda sin förmögenhet fördubblar
funderar lilla Lundström med ganska tveksam håg.
Visst är vi alla lika
men somliga är rika.
Men många fler är säkert lika fattiga som jag.
Cylinderhatt, cylinderhatt, var finns Du i dag?

Under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets röda våg vandrade Cornelis (1968) i likhet med många andra kulturarbetare vidare vänsterut, i hans fall till VPK. Men det skulle inte bli beständigt. (Mycket lite i Cornelis’ liv förblev för övrigt beständigt.)

Efter bara tre år i VPK lämnade han partiet, möjligen av kommersiella skäl men också för att han var skeptisk till ”tokvänstern” (hans eget uttryck). När socialdemokratin 1976 hamnade i opposition, blev det åter igen mer naturligt för Cornelis att känna sig hemma i socialdemokratin – han trivdes bättre i motvind – och inför 1979 års val ställde han aktivt upp för partiet, skrev bland annat en sång riktad mot Gösta Bohman, ”The Bananrepubliken sång” och valturnerade med Olof Palme.

Också i 1982 års val turnerade Cornelis för socialdemokraterna, bland annat ihop med min hustru, Birgitta Dahl. Han deltog som artist i en av fyra bussturnéer i valrörelsens slutskede. Den här turnén besökte partidistrikten i Kalmar, Kronoberg, Jönköping, Östergötland och Sörmland; Cornelis alternerade med Anita Strandell och Inger Öst. Birgitta minns en hotellövernattning i Jönköping, där hon hade svårt att sova på grund av att det gick livat till i ett näraliggande rum, där Cornelis med flera huserade. Annars kom Cornelis och hon väl överens. Man kan gissa att Cornelis gillade hennes radikala budskap och vänsterprofil. Hon hade till exempel 1971-1977 varit ordförande i Svenska kommittén för Vietnam.

Jag har redan tidigare grävt i det här, eftersom jag på försommaren 2003 blev kontaktad av Pontus Holmgren, Kapten Sol, inför Amigos nyutgivning på CD av Cornelis’ två LP för det arbetarrörelseägda skivbolaget a disc, i vars utgivningsråd jag satt, ”Bananer – bland annat” (1980) och ”Hommager & pamfletter” (1982) – jag återkommer till dem nedan. Holmgren fick av mig uppgifter om både Cornelis’ politiska engagemang och a disc, uppgifter som han använde i mapptexterna – jag fick som tack de båda CD-utgåvorna.

Inför 1982 års val utlyste Aktuellt i politiken (s) i nummer 21 1981 (julnumret, 3 december) en stor valvise- och valaffischtävling, med en Gunnar Strängsk tusenlapp (indexsäkrad sen valförlusten 1976, det vill säga ett tusen sju hundra kronor) som förstapris i vardera klassen. Den jury som utannonserades bestod av Sten Andersson, Nancy Eriksson, Kjell-Olof Feldt, Carl-Gustaf Lindstedt, Lennart ”Red Top” Nyblom, Cornelis Vreeswijk, Lars Hjalmarsson och Enn Kokk.

Det kom in 419 bidrag i vardera klassen, och resultaten redovisades i Första maj-numret 1982 (14 april) av Aktuellt i politiken (s). Där redovisades ett mycket roligt slutsammanträde med juryn, men av de många bilderna framgår att Cornelis saknades vid detta tillfälle. Förklaringen finns i artikeltexten: ”Allt efter som tävlingsbidragen har kommit in, har kopior skickats vidare till jurymedlemmarna. Cornelis Vreeswijk har fått sin post under en turné i Norge. Tyvärr la turnén hinder i vägen för hans medverkan i jurysammanträdet.” Cornelis hade alltså inte hoppat av från uppdraget, som han gärna – när jag kontaktade honom – åtog sig. Och som redan har framgått ovan deltog han senare samma år i valrörelsen.

Om Cornelis och framför allt hans skivor har jag skrivit mycket. Ett framträdande i Brunnsparken i Örebro fick mig att skriva min allra första text om honom, andraledaren ”Om moralen i Brunnsparken” i Örebro-Kurien (s) den 18 juli 1965. Jag skrev där uppskattande och Cornelis’ mycket kontroversiella texter: ”Här finns ingenting av den romantiska förljugenhet som präglade schlagertexterna ännu för några år sen (och som för all del fortfarande förekommer).”

Den 4 september 1965 publicerade jag en text på nöjessidorna i Örebro-Kuriren:

Cornelis kommer ihåg politiken
Tivoliutroparen låter sig inte kommersialiseras

ÖREBRO. Cornelis Vreeswijk slog i stor stil, när han var i Brunnsparken i juli. Han sjöng pronografiska visor och annat oförskämt tillsammans med Siw Malmkvist, men det var Cornelis som fick applåderna. Nu är han här igen. Ensam.

Visan har blivit populär under början av sextitalet. Olle Adolphson och Sven-Bertil Taube beredde vägen. Sen kom Fred Åkerström, Skepparn, Mats Paulson och andra. I raden av nya svenska vissångare är Cornelis Vreeswijk i mycket en originell och nyskapande figur.

Politiskt aktiv

Han är snart tretti år och av holländsk härkomst, därav namnet (som uttalas Freesvejk). Han lär bland annat ha varit sjöman och tivoliutropare, innan han kom in på Socialinstitutet i Stockholm, där han också har hunnit vara politiskt aktiv i styrelsen för socialdemokratiska elevgruppen. Ett tag var han barnavårdsassistent, men nu sysslar han bara med att sjunga.

Efter folkparkssuccén i sommar ska han bli musicalartist hos Gösta Bernhard på ABC-teatern. Men han låter sig inte kommersialiseras, och då och då visar han åter sitt politiska engagemang som till exempel vid Vietnam-demonstrationerna för några dar sen, där Cornelis tillsammans med Fred Åkerström och Skepparn sjöng ”We Shall Overcome”, ”I natt jag drömde något som” och andra visor.

Brev från kolonin

”I natt jag drömde något som” är en antimilitaristisk visa med stor popularitet i anglosachsiska folk song-kretsar; den ingår till exempel i Joan Baez’ repertoar. Den har Cornelis sjungit in på LPn ”Visor och oförskämdheter” tillsammans med Fred Åkerström och Ann-Louise Hansson. Denna LP innehåller också den berömda ”Brev från kolonin”, som bekant en skildring av en åttaårings upplevelser på skärgårdskoloni. ”Brev från kolonin” låg länge högt uppe på Svensktoppen.

Dödskallemärkt

Debut-LPn hette ”Ballader och oförskämdheter” och har hittills sålts i över 11.000 exemplar. På den finns till exempel den av Sveriges radio dödskallemärkta ”Tältet” (”Jag trodde det var cirkus / Men det var Herrens hus”).

Många av visorna på debut-LPn är mer eller mindre pornografiska. ”Ann-Katrin”, som ”lärde ut alla knepen”, besjunger Cornelis så: ”Hon gav mig mitt första sår i min själ, / hon gav mig skavsår på knäna.”

Också Cornelis använder små fåglar i sina visor, men det är inte som symboler:

”Lillasysters undulat är död,
den sjunger i himlens höjd.
Den stackars undulaten dog av celibat,
men lillasyster får en ny undulat,
och allting är frid och fröjd.”

Annat är samhällskritiskt. ”Vaggvisa” handlar om far som ska gå till sin maskin och jobba nattskift. För sin lille prins, som sover i månskenet, sjunger han: ”Sedan blir det bråk och strid / om ackord och övertid. / Än är ingen fara, / ta det lugnt du bara.”

”På grund av emigration” handlar om bostadsbristen.

På denna skriva finns också ”Ballad på en soptipp”, som handlar om de radioaktiva avfall Dagboken skrev om här om dan: ”Ifrån dem blir du aldrig bättre / och aldrig någonsin bra.”

Bildtexten lyder:

Cornelis Vreeswijk var en gång med i styrelsen för den socialdemokratiska elevgruppen vid Socialinstitutet i Stockholm. Sitt politiska engagemang har han inte glömt. Det återkommer ständigt i hans visor.

I Aktuellt i politiken (s) recenserade jag sen rader av Cornelis-skivor.

***

Den här recensionen fanns i Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1978 (10 augusti):

Hans aska med er ska blandas

Cornelis Vreeswijk har tolkat ett tiotal sånger av chilenaren Victor Jara till svenska. Resultatet finns tillsammans med ett par instrumentala låtar på LPn ”Cornelis sjunger Victor Jara” (Metronome MLP 15620, distribution GDC), med undertiteln ”Rätten till ett eget liv”. Att den musikaliskt är så bra beror säkert också på att Björn J:son Lindh har använt sitt trollspö i arrangemangen. Dessutom kan man höra honom på flöjt, piano, elpiano och klavinett. Andra medverkande är Janne Schaffer och Lasse Englund på gitarr.

Vad Cornelis och de andra åstadkommer i till exempel ”Plogen”, ”A Cuba”, ”La Diuca” och ”Varken det ena eller det andra” är helt underbar musik.

Men självfallet har den mördade Jaras texter också ett viktigt politiskt budskap:

Blås, folkets vindar, blås!
Blås åter! Och än en gång!
Ni spränger mitt hjärtas lås
och fyller min mun med sång.
Än sjunger han, er poet
så länge min mun kan andas
och ända till evighet
hans aska med er ska blandas.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 6 1979 (22 mars) publicerade jag följande:

Till Felicia

Den holländskfödde svensken Cornelis Vreeswijk har i Norge spelat in en dubbel-LP som, vilket kanhända framgår av titeln ”Felicias svenska suite” (DeciBel Records dBLP 002, distribution CBS), är inspirerad av den norske romanförfattaren Aksel Sandemoses ”Varulven”. Inspirationen kom, berättar Cornelis i konvolutet, till honom när han var i Brasilien. Av detta kan man dra den alldeles riktiga slutsatsen att Cornelis har gjort en ganska varierad skiva.

På A-sidan, Con Amore, vill jag främst nämna ”Från en vän i Viken” med dess vackra melodi, på B-sidan, Lamentoso, främst den jazziga ”Klagovisa till Felicia”. B-sidans avslutande låt, ”För gröna Felicia”, har en smak av Bellman.

Detsamma gäller första låten på B-sidan, Furioso, ”Byt nu ton”. Den här sidan tycker jag personligen är den bästa. Där finns ”Polarn Pär gör sin reverens”, ”Möte med Fredrik Åkare, Stockholm 1943” (bra melodi!), ”Ballad om olika segelytor” och en blues om kättja, ”Tre dagars blues”.

På D-sidan, Dubioso, finns å andra sidan den kanske allra bästa låten, ”Felicia adjö”.

***

Nästa recension inflöt i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1979 (5 juni):

Gamle Cornelis

Cornelis Vreeswijks ”Narrgnistor” (Phonogram/Philips 6316 120, distribution GDC) med undertiteln ”En halv böj blues och andra ballader” är en LP för alla som diggar den gamle Cornelis.

Här finns nämligen de flesta ingredienser i det som redan från början har varit Cornelis’ specialiteter: ballader, blues, getingstick åt de stora i samhället och figurer som Polaren Pär och Fredrik Åkare.

Det börjar, avväpnande självironiskt, med ”Ballad om hurusom Don Quijote gick på en blåsning”, som handlar om att det kan vara svårt att avgöra ”huruvida damerna äro falska eller äkta”. Från sidan ett vill jag i övrigt främst nämna ”Hej, hå!”, en annan rolig låt.

Sidan två börjar starkt. Med ”En halv böj blues”; en halv böj är en 37a Explorer. ”Håll Sverige rent, sa Polaren Pär” handlar om den praktiska skillnaden mellan att vara en liten respektive en stor skurk. ”Ballad om en gammal knarkare” är en av de bästa låtarna Cornelis har gjort på senare tid. Den har dessutom fascinerande musik och sättning. ”Sången om Britt”, med dess interiörer från arbetslivet, härstammar från danska kollegan Trille. Och avslutningslåten, ”Fredrik Åkares morgonpsalm”, har en tydlig smak av Carl Michael Bellman, en av Cornelis’ tidigare själsfränder.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1979 (1 november) fanns ytterligare en recension:

Cornelis live

Cornelis Vreeswijks ”Cornelis Live Montmartre Köpenhamn” (GoodWill GWLP 2007, distribution TOR) är, som framgår av namnet, en liveinspelning. Gjord på krog, med mellansnack, publikljud, applåder och så vidare. Den börjar med välkända ”Mördar-Anders” (egentligen ”The Ballad of Sam Hall”, en irländsk låt som Cornelis har lärt sig av Josh White). Den är utmärkt – har en häftigare puls och ett bluesaktigare komp än man är van vid. På sidan ett finns vidare bland annat Trilles ”Sången om Britt”, Evert Taubes ”Jag är fri, jag har sonat” och Cornelis egen gamla ”Sportiga Marie”. Sidan två är blekare, men ”Felicia – adjö” är inte dum.

Som helhet är plattan väl inte någon av Cornelis bästa men klart hörvärd.

***

Mer från Montmartre och ytterligare två Cornelis-LP hittar vi i Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1980 (14 maj):

Cornelis

Cornelis Vreeswijks ”Cornelis Live Montmartre Köpenhamn vol 2” (GoodWill GWLP 2009, distribution TOR) är, som framgår av titeln, en liveinspelning gjord på krog. Som på vol 1 är det Hugo Rasmussen som kompar på bas. Krogmiljön, med publikkontakt och prat, med musikalisk omedelbarhet och, ibland, akustiska svårigheter är förstås på gott och ont. Det mesta av materialet finns på andra plattor, men en del görs alldeles utmärkt, till exempel ”Lasse Liten blues” (snabb, med blueskänsla) och den självironiska ”Ballad hur som Don Quijote gick på en blåsning”.

* Den senare är ännu bättre på Cornelis Vreeswijks LP ”Vildhallon” (Exlibris EXL 20.019, distribution Amigo), också den dansk men inspelad i studio. Även här medverkar Hugo Rasmussen men dessutom en bunt utmärkta studiomusiker, som åstadkommer en elektrifierad och för Cornelis ovanligt rockig musik (till exempel i titellåten ”Vildhallon”). På sidan ett vill jag därutöver främst nämna ”Billet d’amour till J M” (”Le Tourbillon” som Jeanne Moreau en gång sjöng i ”Jules och Jim” om jag inte minns fel) och ”Till Svenska Akademien”, den senare främst därför att den är ytterligare ett vittnesbörd om att Cornelis inte bara sjunger Bellman; han är en sentida arvtagare till den store Carl Michael också! De fyra låtarna på sidan två är lysande: ”Balladen om Don Quijotes förvillelser” (som den kallas här), ”Assistenten samtalar med Fredrik Åkare” (röst, tenorsax, bas, ibland gjord med anstrykning av talking blues), rockballaden ”Christiania” och så ”Bön”, en blues med jättebra komp.

* När så Cornelis ger ut sin tredje LP på kort tid – ”Bananer – bland annat” (a disc BS 791218, distribution Brevskolan) – kan vän av ordning förstås fråga sig om medborgare Vreeswijk inte borde hushålla mer med sig själv, Nej, jag tror faktiskt inte det. Visserligen tycker jag att ett par av de mer politiska texterna i begynnelsen – ”The Bananrepubliken sång” och ”Samba för Pomperipossa” – inte är helt lyckade. Men Cornelis förmår ständigt göra nya och bra grejer. På sidan ett är ”När det brinner i lögnfabriken”, på gränsen mellan visa och blues, och ”Sist jag åkte jumbojet blues” (vilken text!) fina. På sidan två finns ”Blues för en arbetarkvinna som hängt sig” med hemsk men välskriven text och kongenialt komp. Och så en låt som är den bästa Cornelis har gjort på bra länge: ”Blues för Fatumeh”. I den (och på skivan över huvud taget) får Cornelis den mest fantastiska musikaliska uppbackning av Conny Söderlund, gitarr, rytminstrument, munspel, sång och Owe Gustavsson, bas. Det är ett samarbete som det kan komma ut mycket spännande musik av.

***

Ytterligare en bunt Cornelis-skivor recenserades i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1982 (4 maj):

Cornelis

Cornelis Vreeswijk ger ut fler skivor än någon dödlig hinner hålla reda på, och självfallet varierar kivaliteten på dem. (Fast nästan alla hans LP innehåller några pärlor.)

* ”Hommager & pamfletter” (a disc ADI 89 608, distribution Planet-Mill Sales) med Cornelis och Träklang är hans bästa skiva på mycket länge. Den innehåller allt som är bra hos Cornelis: Uddigheter både mot borgerligheten (”Vals för ingens hundar”, tillägnad Karin Söder, och ”Ta en moralkaka till”) och mot den rörelse Cornelis numera åter igen tillhör (”Blues för ett torn”); Cornelis är ingen okritisk partimedlem – det är bra! Där finns ”Luchin” av Victor Jara, ”Blues för Jaques Brel”, ”Hommage” till Bernadette Devlin, ”Till Julia” med text av Erik Johan Stagnelius och ”Sambaliten” med originaltext och musik av Atahualpa Yupanki. Pamflett nr 8, ”Ballad om en lergök”, är en helt underbar låt, något av det allra bästa Cornelis någonsin har åstadkommit. Något som gör den låten och till exempel ”Ta en moralkaka till” extra hörvärda är Conny Söderlunds gitarr – han spelar som en gud! Frågan är om det just nu finns någon gitarrist i Sverige som kan konkurrera med honom.

* ”Turistens klagan” (dB Records/Sonet SLP 2660, distribution GDC) är däremot en sån där typisk Cornelis Vreeswijk-LP, en blandning av gammalt och nytt, välkänt och mindre känt, utmärkt och – ja, dålig blir ju Cornelis egentligen aldrig. Fem låtar på den här LPn höjer sig över (den vreeswijkska, måste man tillägga) medelmåttan: ”Från en vän i viken”, ”Tre dagars blues”, ”Polarn Pär gör sin reverens”, ”Byt nu ton” och ”Felicia adjö”.

* Inte heller är jag imponerad av Cornelis Vreeswijks ”En spjutkastares visor” (Sonet SLP 2677, distribution GDC). Detta trots att jag älskar både Cornelis och finsk musik (plattan innehåller bara finskt material i översättning av och framfört av Vreeswijk). Ett par låtar – ”Nog finns det här i världen att sjunga” (som låter finsk även på den här plattan) och ”Konstas fina vals” – är så där riktigt bra och ytterligare ett par (till exempel ”Kalle Tappinens samba”) halvhyggliga. Men i övrigt vill sig korsningen av Cornelis och Finland inte. Något beror det nog på att en del av musikmaterialet egentligen inte passar Cornelis, men framför allt beror det på att musiken är överarrangerad, på att det har blivit för stelt och på att det är för mycket stråkar.

* En av Cornelis’ allra bästa plattor genom tiderna är Bellman-LPn. Men kan han för den skull lägga något till Povel Ramels med rätta berömda Bellman-pastisch ”Torstigste bröder” (mer än att kroglistan är något moderniserad – dock har den som har gjort retuscheringen inte observerat att Lindgården inte är Mutter Saras längre)? Jag känner mig mycket kluven inför de båda LPna ”Cornelis sjunger Povel”, 1 med undertiteln ”Alla har vi varit små” (SIR Skarby International Records TK 790), 2 med undertiteln ”The Gräsänkling Blues” (SIR Skarby International Records TK 791). Och då fäster jag mig inte främst vid misslyckanden som värmländskan i ”Den sista jäntan” och kvaddningen av idén med ”En schlager i Sverige” – så låter inte en schlager i Sverige. Nej, frågan är om Cornelis egentligen är rätt person att tolka Povel. Tydligast blir det i låtar där Povel använder referensramar och en social miljö som är helt omöjliga att associera med Cornelis’ person: ”Tänk dej en strut karameller”, ”Varför är där ingen is till punschen”, ”Sorglösa brunn” med flera. Det räcker helt enkelt inte med den enda gemensamma nämnaren att ”alla har vi varit små”! Invändningen/tveksamheten förstärks lustigt nog av låtar där Cornelis är bra, till och med mycket bra: ”Johanssons Boogie Woogie-vals”, ”Turion, turion”, ”Gräsänkling Blues”, ”The Purjolök sång”, ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, ”Underbart är kort” och ”En vilsen folkvisa”. För vad är det som gör de här versionerna bra? Jo, antingen innehåller musiken jazz- eller blueselement som passar Cornelis (som i dessa stycken också har ett utomordentligt gott stöd av Waldemar Hajers arrangemang). Eller så går Povels tungvrickningar att förvandla till nonsenstext av bebop-typ. Fast i dom fallen låter det alldeles förbannat bra och svängigt, det ska villigt erkännas.

Kesselofski och Fiske på Regina

I tisdags var jag och Birgitta på sverigepremiär, på Kesselofskis och Fiskes fars ”Desperate Acts”. Kesselofski är Paul Kessel, chef på Reginateaten i Uppsala, där premiären ägde rum. (Regina är Uppsalas kulturnämndsstödda gästspelsscen.) Fiske är hans mångårige kumpan John Fiske.

Plats för den här farsen är puben The Wolf Pack i londonstadsdelen Clapton, en rätt så bedagad lokal med få gäster och två anställda, Mr Docherty (John Fiske) och Terry (Paul Kessel). Kessel spelar dessutom mängder av andra roller, personer som av den ena eller den andra anledningen gör besök på puben, småskurkar, poliser och andra.

En svensk reseledare för 37 svenska bussturister ringer The Wolf Pack av alla ställen och beställer en music hall-föreställning. Det lättaste att fixa i det avseendet visar sig vara vilka som ska spela de svenska turisterna: elva pers ur publiken, bland dem några skolungdomar som är där för att träna engelska (föreställningen är på engelska, dock inte på någon alldeles lättbegriplig sådan), får kliva upp på scenen – och agerar svenska turister med den äran.

I den music hall-föreställning Kesselofski och Fiske bjuder på förekommer både taskspeleri (bokstavligen) och sånger ur music hall-repertoaren. De svenska turisterna på scenen (och ibland vi övriga i publiken) får sjunga med.

Av det här blir det naturligtvis inte någon djup dramatik, däremot underhållning med hög slapstickfaktor.

Vi hade roligt.

Och efteråt bjöds några av oss på premiärfest (ett glas vin och lite tilltugg) i caféet en trappa upp. Jag och Birgitta pratar med Paul Kessel, som vi båda känner sen tidigare, och dessutom med förre ordföranden (s) för kulturnämnden, Kees Geurtsen, som förstås gärna vill höra, vad som händer i kulturnämnden numera.

Till min kollega i kulturnämnden, miljöpartisten Sven-G Hultman, som sitter vid bordet bredvid, säger jag, att han i fortsättningen, eftersom han nu är skådespelare på teatern och därmed jävig, inte kommer att få rösta om anslag till Reginateatern – han var nämligen en av dem som fick agera svensk turist på scenen.

Några äldre dylanrecensioner

Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s) publicerade jag vid flera tillfällen också recensioner av skivor med Bob Dylan.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1978 (23 november) skrev jag följande:

Legenden Dylan

Bob Dylans ”Street-Legal” (CBS 86067) är återigen en spik i den likkista som härbärgerar legenden om Bob Dylan. Det är klart att många av oss som tog djupa intryck av sextiotalets samhällstillvände Dylan har svårt för en del av den musik han nu spelar in. Jag tänker då på den doa-kör som finns i bakgrunden redan på den första låten ”Changing of the Guards”. (Men man vänje sig redan efter ett par lyssningar.) Och på att en låt som ”True Love Tends to Forget” låter som godnattmusiken på söndagskvällarna.

Men förmodligen är reaktionen åtminstone delvis betingad av den renodlade och därför falska bild vi har gjort oss av Dylan. Och ser man till texterna rymmer de fortfarande det slags surrealistiska poesi som är så karaktäristisk för Dylan och var det redan då. (Kan man lyssna sig tvärs igenom utanverket, arrangemang och dylikt, hör man också Dylan som han var då.)

Hur som helst: ”No Time to Think” är med sin långa text, med sin förföriskt vackra men originella melodi (inte minst i refrängen!), med sitt gungande komp och med det arrangemang och den apparat Dylan numera använder en fullkomligt suverän låt!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1979 recenserade jag två dylanplattor:

Bob Dylan

Bob Dylan framträder i helfigur på dubbel-LPn ”Bob Dylan at Budokian” (CBS/Sony CBS 96004). De här båda plattorna innehåller representativt material från olika tidsepoker, dock allihop på nutida dylanvis, med kör och orkester. I grova drag – undantag finns – saknar man den tidige Dylan (sextitalslåtarnas känsla har gått förlorad) medan sjuttitalslåtarna låter mer rätt i öronen.

”Mr Tambourine Man” (1964) är till exempel för snabb och har för mycket ”orkester”. Inte heller rytmen i ”Don’t Think Twice It’s All Right” (1963) gör rättvisa åt den ursprungliga känslan i den här låten. Men ”Ballad of a Thin Man” (1965) är faktiskt bra. Att ”Shelter From the Storm” (1974) låter bra är kanske inte så konstigt.

Sidan två inleds fel, fel, fel med ”Maggie’s Farm”. Medan den avslutande låten på sidan, ”Going, Going, Gone” åter imponerar. Men lyssna på ”I Shall Be Released” (1967) och ”Is Your Love In Vain” (1976) – båda dom här låtarna hamnar snubblande nära den kommersiella musiken.

Sidan tre innehåller ett par utmärkta sjuttitalslåtar, ”Oh, Sister” (1975) och ”Simple Twist of Fate” (1974). Men även en sextitalslåt, ”Just Like a Woman” (1966), är skaplig, kanske framför allt med hjälp av munspelet på slutet.

Sidan fyra innehåller ett par av de allra bästa låtarna på ”Bob Dylan at Budokian”. Den första – och kanhända allra bästa – är ”All I Really Want To Do” från 1964. Men också ”Knockin’ On Heaven’s Door” (1974) är mycket bra. Men den allra sista låten i det här albumet ”The Times They Are a-Changin’” (1963) får en att åter längta tillbaka till sextitalets Dylan.

Musikaliskt finns ändå en viss variation mellan låtarna, bland annat med hjälp av flöjt, fiol och mandolin.

* Men Bob Dylans senaste LP, ”Slow Train Coming” (CBS 86095) är ändå en mycket fräschare och mer överraskande LP. Musikaliskt är låtar som ”Gotta Serve Somebody”, ”Slow Train” och ”When You Gonna Wake Up” utmärkta, ”Man Gave Names to All the Animals” riktigt bra. Musiken är lite polerad – den kunde vara råare – men den är mycket rytmisk och mycket skickligt spelad.

En låt, ”When He Returns”, är helt enastående, det bästa Dylan har gjort på flera år. Och i den finns en märklig spänning mellan Dylans nakna röst och blott och bart klaviatur – man slipper all påklistrad smet. Det är som det började brinna i Dylans falnande glöd igen!

Förmodligen har det här att göra med att Dylan tror på något igen; ”Slow Train Coming” är en LP med kristna förtecken, vilket ju redan framgår av titeln. Dess tema anslås redan i första låten, ”Gotta Serve Somebody”, och sista låten heter alltså, symboliskt nog, ”When He Returns”.

Men framför allt innebär den här LPn en återkomst för Dylan.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober) skrev jag om ”Saved”:

Frälst

Jo, visst är Bob Dylan frälst! ”Saved” heter mycket riktigt hans senaste LP (CBS 86113).

De två första låtarna, ”A Satisfied Mind” (blues) och ”Saved” (gospel), den första inte av Dylan själv och den andra med medupphovsman, bådar gott, men resten av LPn, som består av Dylans egna låtar, kommer förhoppningarna på skam. Kommersiellt påverkad amerikansk religiös musik – sorgligt!

Varför har inte den nye religiöse Dylan något av sin sextitalspoesi i bagaget? Då lät han ju faktiskt som Uppenbarelseboken!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1982 (25 februari) skrev jag om ”Shot of Love”:

Dylan

Jo, än håller han, Bob Dylan. Senaste beviset är LPn ”Shot of Love” (CBS 85178). Redan första låten (= titellåten) är mycket bra. Den är rytmisk bluesrock. Allt sockret är borta! Förträffligt låter också ”Heart of Mine”, där Ringo Starr medverkar. Musikaliskt står låten sextitalets Dylan nära. Men trean, ”Property of Jesus” (som inte låter så tokigt den heller), utgör en påminnelse om vad Dylan står för i dag. Ett plus också för ”Watered-Down Love”. Enda låten på sidan ett jag vill sätta ett frågetecken för är ”Lenny Bruce”, tekniskt som en ballad av Woody Guthrie om Lenny Bruce – vad skulle Lenny ha sagt om budskapet (att han lever)?

Också sidan två börjar starkt, mycket starkt, med ”Dead Man, Dead Man”. Låt två, ”In the Summertime”, har åter igen tydliga sextitalsdrag med bland annat munspel. Det två återstående låtarna, ”Trouble” och ”Every Grain of Sand”, är bluesiga; framför allt den förstnämnda är hörvärd.

Fula visor

Som en hyllning till Christina Mattsson, 60, på vars födelsedagsfest på Norrlands nation i Uppsala jag och Birgitta ska gå på lördag, ber jag att få återge följande recension ur Aktuellt i politiken (s) 3 1978 (9 februari):

Fula visor

Bengt af Klintberg och Christina Mattsson har gjort ett urval ”fula visor” genom tiderna, som Tidens förlag har utgivit med förord av Bengt Anderberg. ”Fula visboken” heter boken.

Den bjuder på en något ensidig men på det hela taget ganska nöjsam läsning. Visorna, kompletterade med bakgrundenderna längst bak i boken, ger ett stycke intressant men hittills undangömd kulturhistoria. Förr var det nämligen vanligt att visupptecknarna ”glömde” de här visorna, alternativt satte ut streck i eller friserade texterna.

Det mesta är manspräglat. Men här finns också visor upptecknade efter småflickor på kollo. Och äldre, stadgade bondmoror hör enligt utgivarna till de bästa och mesta uppgiftslämnarna.

Kvinnoförakt? Ja, ibland. Och det är förstås synd. Å andra sidan, men det ska ju inte leda till förakt, är sexualiteten kanske det enda område där könsskillnaderna verkligen äger någon relevans! Därav följer också att perspektivet ibland blir ensidigt. Även från kvinnornas sida, fastän det kulturella och sociala (för)trycket har lett till att de mindre än männen har uttryckt sig i form av fula visor.

I sitt förord citerar Bengt Anderberg Friedrich Engels:

”Också för de tyska socialisterna måste det komma ett ögonblick då de öppet kastar av sig den sista tyska småborgerliga fördomen, det förljugna, kälkborgerliga pryderiet, som för övrigt bara är en täckmantel för tvetydigheter i smyg. Läser man till exempel Freiligraths dikter, skulle man kunna tro att människorna inte har några könsorgan. Och ändå har ingen haft större nöje av en liten slipprighet än den i poesin så ultrakyske Freiligrath. Det ska så småningom komma en tid då åtminstone de tyska arbetarna vänjer sig vid att tala otvunget om saker som de själva bedriver dagligen och nattligen, nödvändiga och ytterst trevliga saker…”

* Bengt Sändh & Finn Zetterholm har på LPn ”Folklår” (YTF 50123) med underrubriken ”Våra allra fulaste visor”, sjungit in en god del av materialet ur ”Fula visboken” på skiva. De får hjälp av ett par utmärkta sångerskor, Kisa Magnusson och Kerstin Bagge, och en rad lika utmärkta musiker, till exempel Sture Nordin, Egil Johansen, Björn J:son Lindh, Jonny Soling och Wille Grindsäter. Det är en bra platta men den tycks mig möjligen lite för polerad, det icke salongsfähiga innehållet till trots. Tilläggen ur Sändhs och Zetterholms egen repertoar är utmärkta. Tråkigt nog fördärvar de dock ”Jag åkte till storstaden Mora” genom att förvandla antydningarna till pekpinnar.

Slutligen: att konsum bojkottar den här skivan är en ren blunder. Den borde inte blandas in i debatten om FiB-Aktuellt och Lektyr.

Bengt Berg

Jag skrev lite om den värmländske poeten Bengt Berg i anslutning till 60-årshyllningen av Göran Eriksson och lovade då återkomma till hans poesi.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1979 (23 augusti) publicerade jag följande recension:

Från Värmland

”Katta är som Leeds” (Tiden) heter den värmländske poeten Bengt Bergs senaste diktsamling. Titeldikten, samtidigt slutdikten, är ett exempel på Bergs förmåga att komprimera:

Katta är som Leeds
– seg och ettrig

Samma förmåga att i några få rader fånga stämningar, erfarenheter och händelser visar Bengt Berg i beskrivningar av sina värmländska vardagar. Hela bygden säljs på auktion men speglas i Monica Zetterlunds spikskor från Skolungdomens häckfinal. Och ”mellan tidningsställen och de plingande kassorna / har det konsumentägda fastlagsriset slagit ut, / åtminstone fjädrarna: gult rött orange violett”.

Också det politiska lyckas Bengt Berg ofta uttrycka ordknappt: ”Svultna hundar jagar bäst. / 8 000 mister jobbet, bara i Värmland.” Och ”Mellan naturens ved och folkets bark / finns en parasit / som lever av andras arbete / – hur länge än?”

Hos Bengt Berg finns också en bildmagi och ett språk som har klanger (inte efterklanger) av femtitalet:

I kvällsmörkret ligger ekorren som katten högg i morse
Kråkan har hämtat ögonen. Frosten dras ner i lungorna,
transformeras till andedräktens vita tystnad.
Katten på trappan trycker sig mot jeansbenet, vill in

Livets transitvisum nedpackat i resväskan
Varje gång den öppnas är tandborsten borta.

***

Vill du stifta bekantskap med Bengt Bergs poesi, rekommenderar jag ”Handelsresande i nordiskt vemod. Dikter i urval” (Heidruns förlag, 1999). En samling av hans texter för olika tidningar och tidskrifter finns samlade i ”Betraktelser” (Heidruns förlag, 2001).

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 8 2007:

”Expresidenten begravde sin styvfar tillsammans med Hillary och dottern Chelsea.”

Aftonbladet

”Det var förra året skådespelaren Mel Gibson förolämpade judar och deras tro på fyllan.”

Göteborgs-Posten

Det blir kongress i TV för min del

Jag har deltagit i samtliga socialdemokratiska partikongresser sedan 1968, mesta tiden som funktionär och chefredaktör. Vid 2001 års partikongress, när jag formellt hade gått i pension men fortfarande hade uppdrag kvar, hälsades jag tillsammans med Birgitta välkommen till kongressen i Göran Perssons hälsningstal:

”Självklart är vi också glada över att vår talman, Birgitta Dahl, tillsammans med den numera pensionerade partifunktionären Enn Kokk kommer att följa kongressen här och våra överläggningar. Enn och Birgitta hälsas välkomna hit.”

Också till påföljande kongress, den 2005 i Malmö, fick jag en personlig inbjudan och fanns uppräknad i kongressboken bland enskilda gäster.

Till årets kongress fick Birgitta men inte jag en inbjudan. När Birgitta för egen del tackade ja och samtidigt frågade, om inte också jag skulle få inbjudan, blev svaret nej. I svarsmejlet stod det, att jag däremot via partiets hemsida kunde anmäla mig som åhörare.

Jag tycker ju, att vederbörande då direkt hade kunnat föra upp mig på åhörarlistan.

Hur som helst: när jag nu, kanske i senaste laget, försöker göra det, går det inte längre; det är fullsatt.

När jag kontaktar en gammal arbetskamrat får jag veta, att det är brandmyndigheterna som säger stopp. Och jag förstår dem: där jag finns, brinner det!

Så jag får väl, för första gången i mitt liv, följa partikongressen via TV.

Men jag åker till Stockholm på fredag för att, vid den särskilda mottagningen, säga farväl till Göran Persson.

Lyrikvännen i ny skepnad och med ny ägare

Ordfront har, som aviserat, sålt den anrika, av Folket i Bild startade tidskriften Lyrikvännen till Ellerströms. Ansvarig utgivare är från och med nummer 1 2007 Jonas Ellerström, som också tillsammans med Erik Magntorn, Klara Petersson, Marie Pettersson och Clara Svensson ingår i den nya redaktionen.

Tidskriftens format har blivit lite mindre; dess layout är trevlig och läsfrämjande.

Det är naturligtvis för tidigt att efter ett enda nummer bedöma den nya redaktionens förmåga, men ska jag våga en gissning, har den folkbildande och läsfrämjande ambitioner. Texterna är korta och inte påfallande svåra. Det finns ett särskilt (100 kronor billigare) prenumerationspris, 280 kronor, för ungdomar under 25 år. Folkligheten understryks också av den nya avdelningen Knep och knåp.

De två nya akademiledamöterna Kristina Lugn och Jesper Svenbro presenteras genom essäer och med hjälp av egna dikter. Avdelningen Utblick (den här gången i riktning Rumänien) knyter an till Lyrikvännens och Lyrikklubbens gamla tradition att öppna svenska lyrikvänners ögon för poeter från andra länder. Den mångbegåvade Jonas Ellerström har hittat en okänd baudelairetolkning av Hjalmar Gullberg.

Nästa nummer har, annonserar man, Gunnar Ekelöf som tema. Det ser jag fram emot, så jag har anmält, att jag vill fortsätta att prenumerera. (Jag har för övrigt varit prenumerant allt sedan starten 1954.) 380 kronor kostar sex nummer för oss som är över 25, 500 för institutioner. Kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 00.