Marxismen är ingen teori för e t t parti

27 juli 2006 17:46 | Politik | 7 kommentarer

I Arbetet recenserade jag den 27 mars 1972 Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema-serien, Rabén & Sjögren):

MARXISMEN ÄR INGEN TEORI FÖR E T T PARTI

Marx, skriver Ernst Fischer i ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema, Rabén & Sjögren, 14:50) har upprepade gånger jämfört historiens utveckling med naturlagar, och hans kritiker har upprepade gånger frågat: Om det finns en historiens utvecklingslag, vad ska då aktioner, klasskamp tjäna till? Om det finns en naturlag för samhällsformernas kontinuitet, vad ska då partier, som uppmanar till kamp för socialism och organiserar den, tjäna till? Denna fråga, säger Fischer, stöddes av den vulgarisering av marxismen, som förenklar jämförelsen mellan de historiska lagarna och naturens lagar till ett likhetstecken. Framför allt Karl Kautsky, som utgick från darwinismen, har bidragit till detta missförstånd.

Den kritik av marxismens ”ödestro”, som har funnits inom socialdemokratin, bygger alldeles uppenbart på detta missförstånd. I dag är bilden delvis en annan. Gunnar Gunnarson, som spelar en inte obetydlig roll för det återuppväckta intresset för marxismen inom socialdemokratin, gör i ”Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden) sitt bästa för att slutgiltigt ta kål på föreställningarna om marxismen som ödeslära. (Jämför också Gunnarsons artiklar i Arbetet 27/2 och 28/2.)

Men det kautskyanska arvet, läran om historiens järnhårda lagbundenhet, lever vidare på annat håll. När Bo Gustafsson i polemik mot 1960-talets humanistiska nyvänster talade om historiens lok, som det gällde att kliva på eller ställa sig vid sidan av, sker det på en grund som är gemensam för Kautsky och för Lenin. I en framställning av den historiska materialismen i tidskriften Clarté (1/1970) tar sig dessa uppfattningar nästan parodiska uttryck:

”Denna företeelse är inte säregen för samhället. Den förekommer dagligen i naturen. Låt oss som exempel ta en fjärils utvecklingsstadier. Fjärilens första utvecklingsform är larvstadiet. Under en viss tid utvecklas fjärilen som en larv, men på ett visst stadium slår utvecklingsformen över till ett puppstadium, beroende på den blivande fjärilens tillväxt. Men också puppstadiet kan bara under en begränsad tid tjäna som utvecklingsform, beroende på den fortsatta tillväxten. Vid ett visst stadium sprängs också puppformen och fjärilen utvecklas till sin slutliga form. Härvid kan vi se precis samma mekanism i verksamhet, som verkar vid de tillfällen då nya produktionsförhållanden ersätter gamla och uttjänta. Produktivkrafternas tillväxt ger lagbundet upphov till nya produktionsförhållanden. I själva verket är det ett allmänt utvecklingsmått för alla organismer och samhället, som fungerar som en organism, är inget undantag från den allmänna lagen.”

Människan

Var blev egentligen människorna av? Man frestas citera Marx: ”Av alla produktivkrafter är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften” (”Filosofins elände”).

Ernst Fischer tror sig kunna fastställa, att Marx aldrig avvek från den tes som han förkunnade redan i ”Den heliga familjen” 1845:

”Historien gör inget, den `besitter ingen oerhörd rikedom´, den `utkämpar ingen kamp´. Det är i stället människan, den verkliga, levande människan som gör allt, som besitter och kämpar; det är inte på något sätt `historien´ som behöver människorna som medel, för att – som om den vore en person för sig – driva igenom sina syften, utan det är inget annat än människornas verksamhet när de söker nå sina syften.”

Fischer sammanfattar på ett lysande sätt: Marx analyserar således inte bara utvecklingens lagbundenhet, utan också de situationer i vilka det gavs alternativ. På samma sätt var under den stora ekonomiska krisens år tendensen till fascism mycket stark, men Hitlers seger var ingen samhällelig ”naturlag”. Den av Marx utvecklade historiefilosofin är ingen h i s t o r i s k  f a t a l i s m, den utesluter inte alternativ och förvandlar inte det b e t i n g a d e  a v g ö r a n d e t till det o b e t i n g a d e  ö d e t.

Hårdvänstern

Sextiotalets uppflammande intresse för Marx förde in i den svenska debatten uppfattningar, som i allt väsentligt är identiska med dem Fischer redovisar ovan. Men, och i varje fall organisatoriskt, denna nyvänster har i allt väsentligt försvunnit från debattarenan, ersatts av olika leninistiska schatteringar. ”Mjukvänstern” har, med socialdemokraten Åke Löfgrens terminologi, ersatts av ”hårdvänstern”.

Därmed inte sagt att sextitalsuppfattningarna definitivt skulle behöva ha spelat ut sin roll. En marxistiskt fotad samhällsanalys är något som väsentligen skulle kunna bidra till socialdemokratins hälsa. Gunnar Gunnarson är i ”Socialdemokratiskt idéarv” inne på sådana tankegångar, och de centralt framställda ideologiska studiematerial partiet självt i dag framställer tyder på att man inte är främmande för den utvecklingen.

Men till skillnad från olika leninistiska skolor måste då socialdemokratin poängtera marxismens karaktär av vetenskaplig metod. Marxismen är inte partiteori för e t t parti, inte något slags fullständig och uppenbarad sanning.

Socialdemokratin knyter till exempel an till den Engels, som 1891 sade, att ”man kan tänka sig att det gamla samhället fredligt skulle kunna växa in i det nya, där folkrepresentationen koncentrerar all makt hos sig, så att man författningsmässigt kan göra det man vill, så snart man har folkmajoriteten bakom sig: så i demokratiska republiker som Frankrike och Amerika, i monarkier som England där dynastin är vanmäktig i förhållande till folkviljan.” (Marx uttalade sig för övrigt på ett likartat sätt redan 1878.) Utan tvivel står socialdemokratin i sin syn på parlamentarismens möjligheter i länder av Sveriges karaktär alltså på marxistisk grund. Därifrån till att hävda att Marx och Engels skulle ha varit något slags enkla parlamentariker är steget långt. Fischer – inväxt i en lång leninistisk tradition , fastän han 1969 på grund av sin skarpa kritik av den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien blev utesluten ur det österrikiska kommunistpartiet – intar en överraskande snål attityd till socialdemokratin och betonar, att Marx alltid förblev revolutionär, även om han vid skilda tidpunkter intog rätt skiftande ståndpunkter till frågan om inbördeskrig eller inte inbördeskrig.

Våldet
Eftersom Marx´ egen attityd i grunden var vetenskaplig, inte dogmatisk, skulle man ha önskat, att Fischer skulle ha mödat sig om att försöka analysera, varför Marx vid skilda tidpunkter intog skilda ståndpunkter. Frågan om våldet kan kanske belysas av några enkla frågeställningar: Fanns det 1871 samma förutsättningar för en allians mellan bönderna och det revolutionära stadsproletariatet i Paris som i franska revolutionens feodala samhälle? Finns det i dagens Sverige, med dess högt utvecklade industri, parlamentarism och breda folkrörelser samma förutsättningar för en väpnad omvälvning, som det fanns i det begynnande nittonhundratalets feodala Ryssland? (Marx förutsåg för övrigt redan på 1880-talet möjligheten av den koalition med bönderna, som Lenin så skickligt realiserade.)

Den senare frågan är givetvis för enfaldig för att ställas till Ernst Fischer. Men utan tvivel finns det inhemska marxist-leninister, som skulle må väl av att tänka igenom frågeställningen både en och två gånger.

För till slut är ju ändå det viktigaste man kan säja om revolutionen följande: ”Marx såg den socialistiska revolutionens väsentliga innehåll i produktionsmedlens överförande till samhällelig egendom, en process som skulle genomföras under ledning av arbetarklassen, som främst har intresse av den.” (Fischer)

Det är djärvt, till och med om man heter Ernst Fischer, att ge ut en bok med namnet ”Vad Marx verkligen sagt”. Marx var verkligen varken enkel eller entydig i sitt sätt att skriva. En och annan invändning har man väl också mot Fischers sätt att citera och att strukturera sitt stoff. Men på det hela taget är det en förbannat stimulerande bok.

Enn Kokk

***

Till detta är följande att tillägga:

”Vad Marx verkligen sagt” utkom 1971. Översättare var Per-Olov Zennström.

Ernst Fischer (1899-1972) var akitiv i det österrikiska kommunistpartiet men uteslöts alltså med anledning av att han i skarpa ordalag krisiserade Sovjetunionens intåg 1968 i Tjeckoslovakien. De sista åren av sitt liv verkade han som fri marxistisk debattör och skriftställare.

Bo Gustafsson (1931-2000) mötte jag i Uppsala i början av 1960-talet – han var då en av de ledande i den lilla clartésektionen. Han hörde till dem i det svenska kommunistpartiet, som i slutet av 1960-talet fronderade mot sitt parti och i stället bildade det som skulle bli det kineskommunistiska KFML, det som senare övertog det av det större kommunistpartiet (VPK) övergivna partinamnet SKP. Clarté var under den period citatet i artikeln härstammar från KFMLs/SKPs studentorganisation. Under senare delen av sitt liv lämnade Bo Gustafsson kommunismen bakom sig och blev socialdemokrat; han var medlem i Eriksbergs socialdemokratiska förening i Uppsala.

Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” är, som framgår av recensionen, inte invändningsfri, men den är förhållandevis odogmatisk och därmed intressant att läsa. Också den skulle platsa som print-on-demand-utgåva i den serie med namnet ”Socialistisk bokklubb”, som jag nyligen föreslog.