Nordegren & Epstein i P1 klockan 15.04 i dag, tisdag: Birgitta Dahl intervjuas om sina memoarer

Thomas Nordegren har tagit kontakt med Birgitta Dahl om medverkan i Nordegren & Epstein i radions P1 i dag, tisdagen den 15 november, klockan 15.04. Ämnet är förstås Birgittas högaktuella memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Thomas Nordegren ringde henne åter i dag efter att själv ha läst boken, och vad jag förstod, skulle samtalet bland annat komma att handla om jämställdhet.

Här i Uppsala har boken redan sålts – och sålt bra – under den socialdemokratiska distriktskongressen och i samband med Birgittas mötesmedverkan hos en pensionärsorganisation. Och den socialdemokratiska arbetarekommunen har ringt och avtalat om ett bokmöte om Birgittas memoarer: Birgitta kommer att få samtala med Lisa Pelling, och fler böcker är beställda för försäljning vid det här mötet.

Du kan läsa mer om den här boken, om du googlar på Premiss förlag: Klicka sen på omslaget som visas, så får du en liten sammanfattning av innehållet. Där anges också pris, 200 kronor, men jag skulle tro att det normala bokhandelspriset, som ju kan variera, ligger högre än så.

* * *

Jag har nu själv lyssnat på intervjun med Birgitta och tyckte att den blev riktigt bra, ett engagerat och intresseväckande samtal. Som aviserat om jämställdhet men också om några andra intressanta frågor, bland dem förstås också den om Birgittas inställning till Pol Pot, där politiska högerkrafter trots hennes egna klarlägganden, till exempel i ett inlägg i Dagens Nyheter och i 100-årsjubilerande Laboremus’ debattbok från 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren), har fortsatt att smutskasta henne. Men också det här klarade Birgitta med bravur i dagens radiointervju.

Missade ni direktsändningen, kan jag tipsa om att de enskilda programmen i ”Nordegren & Epstein” finns tillgängliga för lyssning via nätet.

Far, 79, fick många barn- och ungdomsböcker

När sonen, Matti, ringde i går, sa jag, innan han hann få en syl i vädret: Gratulerar på Fars dag! Han skrattade hjärtligt. Och jo, visst hade också han blivit firad av sina barn, Ella och Sofia, den senare dock fortfarande för liten för att förstå vad det här egentligen handlar om.

Här hemma hos oss hade hustrun, som seden bjuder i vår familj, varit uppe före far i huset och åstadkommit en smörgåstårta, grann att skåda och god att äta. Bredvid den, vid min plats vid köksbordet, stod en fin amaryllis.

Men innan vi grep oss an med smörgåstårtan, blev det paketutdelning. Det var idel bokpaket, och inte nog med det: Alla bokpaketen utom två innehöll barn- och ungdomsböcker.

Och det här var ingen ploj. Hustrun vet att jag älskar att läsa och i bokhyllorna samla pärlorna ur det som primärt har getts ut med sikte på betydligt yngre läsare än 79-åringar.

J K Rowlings böcker om Harry Potter har jag tidigare och har naturligt också läst, i något fall i engelskt original men i de flesta fall i Lena Fries Gedins översättning, på den tiden utgivna av Tidens förlag. Nu börjar Rabén & Sjögren, som ju har slukat Tiden, ge ut de här böckerna igen, den här gången i betydligt större format och med många och stora nya illustrationer signerade Jim Kay. Den bok jag har fått är ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”, 2000″ (”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998).

Också en annan klassisk barnbok, som jag redan har och förstås har läst, fanns också bland de böcker jag hade önskat mig: Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” (”Alice’s Adventures In Wonderland”, 1865). Den här boken nyillustrerades, när den 1966 gavs ut av finlandssvenska Schildts förlag, av Tove Jansson, och det är en nyutgivning av den 2016 på Bonnier Carlsen jag har fått.

Roald Dahl (1916-1996) var en mycket känd brittisk författare, bland annat av barnböcker. Jag har läst och mycket uppskattande skrivit om de senare men har bara ett par av dem i det egna bokbeståndet – de hamnade nog när det begav sig bland julklapparna och födelsedagspresenterna till mina egna barn, men ett par av de här böckerna finns faktiskt i våra bokhyllor i sina ursprungliga svenska utgåvor på Tidens förlag. Nu håller Rabén & Sjögren på med en nyutgivning, dock fortfarande med Quentin Blake som illustratör, på att återutges av Rabén & Sjögren: ”Kalle och chokladfabriken” i översättning av Viveka Tuner (”Charlie and the Chocolate Factory”, 1964), ”Den fantastiska räven” i översättning av Meta Ottosson (”Fantastic Mr Fox”, 1970) och ”Häxorna” i översättning av Meta Ottosson”(The Witches”, 1983). Om ni undrar över författarens namn: Han föddes i Wales, men hans föräldrar kom från Norge.

Sven Nordqvist, han med Pettsson och Findus, är en av de riktigt stora i svensk barnboksutgivning. Jujja Wieslander är i och för sig inte heller så dum, men det var nog ändå mest för Nordqvists skull jag hade önskat mig ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016).

Skrönor, fast för vuxna, är den finske författaren Arto Paasilinnas, verk. Hans tjugosjätte bok på svenska – jag tror jag har allihop – heter i Camilla Frostells svenska översättning från 2016 ”Krigshästen och andra kämpar” (Brombergs), i finskt original från 1979 ”Sotahevonen”.

I en helt annan genre är den allra sista boken till far på Fars dag, ”Hur blind jag var för dig. Peter Weiss brev till Helga Henschen”, sammanställda och kommenterade och med inledning av deras dotter Rebecca Weiss (Ordfront, 2016). Den här boken, som för övrigt också är illustrerad med delvis privata foton, består väsentligen av Peters brev till Helga mellan 1942 och 1958. Jag lärde senare känna Helga och samarbetade även med henne i socialdemokratiska valkampanjer. Dottern, Rebecka, träffade jag första gången under en resa i Israel på 1960-talet, och vi hade ganska mycket kontakt när jag efter Helgas död var med om att bilda sällskapet ”Helga Henschens vänner”, som fortfarande är livaktigt. Peter Weiss har jag aldrig träffat personligen, men jag skaffade och läste tidigt hans böcker.

Och för att avsluta den här texten om vårt farsdagsfirande – Birgitta var på konsert tillsammans med dottern Anna och tog sen med Anna plus Annas hund, Sudden, hem hit till oss på farsdagsmiddag. Gott och smakrikt blev det – pepparbiff med guacamole – och eftersom det var Fars dag, behövde jag inte ens diska.

Last Chorus: Åke Cato

Trots att jag under stora delar av mitt liv har varit journalist och träffat många i samma yrke, har jag aldrig träffat Åke Cato (1934-2016) personligen. Men jag har förstås läst honom under många, många år, först i Expressen, sen ännu längre i Aftonbladet. Och jag har förstås i TV sett mycket av det ganska mångskiftande han gjorde för mediet i olika genrer och format. Vem minns inte hans och Sven Melanders insatser som kockarna Werner & Werner och då inte minst den klassiska repliken ”Det går lika bra med selleri”.

Andra må skriva om de många ofta briljanta saker han har skrivit och gjort. Jag rekommenderar den likaledes briljante Johan Cronemans minnesruna över Cato i dagens (13 november 2016) Dagens Nyheter.

För egen del har jag haft ett annat slags band till Åke Cato.

Jag upptäckte nämligen, för nu ganska länge sen, att Åke Cato också bloggade, och eftersom han så ofta åstadkom mycket läsvärda bloggtexter, infogade jag hans blogg i min bloggroll, skrev också en och annan kort kommentar på hans blogg. Det intressanta var att detta ledde till att han tog med min blogg i sin egen ganska sparsmakade bloggroll, nu på slutet fyra bloggar. Och inte nog med det: Jag fick nätvägen en del frågor från honom på områden som han hade förstått att jag behärskade – mest hade de här frågorna att göra med sångtexter och musik.

Men så kom då den där olyckan – hans allra sista bloggtext publicerades den 9 augusti i år, och den heter ”På knäna”.

Den har av Åke själv sorterats in under bloggkategorin ”Döden o dylikt”.

Allan Pettersson och Astor Piazolla i Norrköpings symfoniorkesters tappning

I Uppsala konsert & kongress’ abonnemangsserie ingår också en del gästspel, i torsdags av Norrköpings symfoniorkester. Vi fick således lyssna till en betydligt större orkester än den kammarorkester vi normalt brukar få lyssna på under de här konsertkvällarna. Det här orkesterinlånet visade sig också ha andra poänger. Dels visade sig dirigenten, Christian Lindberg, ha stor talang för att själv berätta, varför man hade valt att spela just det man spelade och vad som utmärkte den spelade musiken. Dels var det program man hade satt samman både uppkäftigt och musikaliskt intressant.

Vi har Astor Piazolla (1921-1992) i vår stora skivsamling, så för oss var inte hans ”Las Cuatro Estaciones Porteñas” för bandoneon och stråkorkester, komponerade 1965-1970, någon musikalisk nyupptäckt. Som man kan ana har Piazolla här inspirerats av Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”, men tangorytmen och soloinstrumentet bandoneon, ett slags litet dragspel, mycket populärt i Argentina, förde oss i Jens Lundbergs mycket skickliga traktering av instrumentet in i en helt annan klangvärld. Solisten backades i det här fallet upp av en hel stråkorkester i stället för endast en stråkkvartett.

Allan Pettersson (1911-1980) är en av de verkligt nyskapande modernisterna i svensk musikhistoria, unik också i det att han med sin arbetarbakgrund sprängde så många gränser.

Norrköpings symfoniorkester startade torsdagskvällens konsert med att spela hans sista och ofullbordade verk, fragment av det som uppenbarligen var tänkt att bli han Symfoni nummer 17. I det här fallet har dirigenten Christian Lindberg gjort ett berömvärt försök att fylla i musikaliska luckor, detta utan att för den skull ens försöka fullborda verket.

Men efter pausen återkom orkestern till Pettersson, den här gången hela hans ”Symfoni nummer 7” från 1968. Det var en musikalisk upplevelse att här få höra den här symfonin i alla dess nyanser och tonskiftningar, också kontraster när det gäller volymen.

* * *

Stackars Anna hade problem med sin bil och kunde inte komma, men vi övriga, Birgitta och jag samt Inger och Bengt, upplevde det här, som vanligt genom att starta med att äta middag tillsammans, den här gången på Amazing Thai snett över Vaksalagatan. Jag valde Geng keo win, kyckling med grön curry. Till det drack jag Zeunerts utmärkta lättöl.

Snökaos och middag i Vallentuna

I onsdags kväll var jag och Birgitta samt våra vänner Hans O och Lill Sjöström bjudna på middag hemma hos Birgittas syster Karin och hennes man, Hans Strandin. Detta råkade sammanfalla med årets första riktigt stora snöoväder, så det tedde sig milt talat osäkert hur vi skulle kunna ta oss dit i tid, om vi använde allmänna kommunikationsmedel.

Nu är Hasse en mycket skicklig chaufför – han har bland annat under lång tid arbetat som busschaufför inom SL – så han erbjöd sig att hämta oss hemma i Uppsala och även, som avslutning på kvällen, skjutsa oss tillbaka dit, och vi tackade förstås ja. Han skulle då också plocka upp Hans O, som numera åter bor här i Uppsala.

Hans Os hustru, Lill, hade tidigare på dan åkt på olika förrättningar i Stockholm och skulle ta sig till Vallentuna med SL-tåg. Men när vi kom fram, hade hon inte dykt upp. Och för att göra en lång historia kort: Hon och en väninna hade hittat en kvinna som hade halkat i snöovädret och brutit vristen, tror jag, och som de, solidariska medmänniskor som de är, hjälpte tills hon till slut blev omhändertagen. Sen blev det en massa tågtrassel på grund av all snön, men till slut anlände hon i alla fall hem till Karin och Hasse.

Vid det laget hade vi övriga ätit förrätten, kantarellsoppa, vilket dock visade sig passa bra, eftersom Lill är allergisk mot kantareller. Däremot åt hon, liksom vi andra, friskt av huvudrätten, mangolddolmar. Och till efterrätt fick vi sen en chokladkräm som till och med jag, som ju är diabetiker, kunde äta.

Samtalet runt kaffebordet i ett angränsande rum spände över allt från Birgittas nyutkomna memoarer – hon hade med sig ett par av de allra första exemplaren – till aktuell politik – inte minst diskuterades Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet och högerpopulistiska framryckningar också på andra håll. I det här sällskapet finns ingen som inte står till vänster.

I mina unga år, då jag var ordförande för socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, fanns bland mina nära vänner och partivänner både Hans O och, ganska snart, Birgitta, och även Birgittas syster Karin och hennes man sedan mycket länge, Hasse, har varit mycket partiaktiva (s), båda med kommunala uppdrag. Lill träffade Hans O under bådas tid som aktivister i Folket i Bild/Kulturfront. Så som ni kan ana hade Trump inga supporters i det här sällskapet.

Därmed inte sagt att vi inte borde ägna mycket mer tankearbete åt att analysera, hur det kommer sig, att högerpopulistiska strömningar i dag vinner framgångar också i delar av arbetarklassen.

Melodikrysset nummer 45 2016

Hustrun är på Socialdemokraternas distriktskongress här i Uppsala. Vi var båda inbjudna i egenskap av partiveteraner, men eftersom det är lördag, vill jag för min del inte svika mina melodikryssvänner.

Hustrun, Birgitta Dahl, har å andra sidan dubbel anledning att åka till det här evenemanget i en helt annan del av stan. Dels är hon ombedd att tala för kongressen. Dels tänker hon sälja sina just utkomna memoarer till partivänner från hela länet, många av dem bekanta sedan årtionden tillbaka. Så hon tog med sig ett par kartonger av boken, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Ni övriga som är intresserade av hennes liv och hennes gärning bland annat som energi- och miljöminister samt talman kommer strax att kunna köpa boken i bokhandeln.

Också vi här i Uppsala har drabbats av det stora snöovädret, även om solen skiner i dag. Så åtminstone här hos oss kändes det oerhört malplacerat att i dagens melodikryss få höra Orups ”Regn hos mig”.

Fast i dag var ju Anders Eldeman inte särskilt aktuell i andra avseenden heller. Det blev bara ett par färska låtar, först och sist i krysset: ”Världen är din” med Magnus Uggla och ”Water Under the Bridge” med Adele.

Och sen ägnade han – Eldeman alltså – sig som så ofta också åt väderbesvärjelser. I dag spelade han Lars Berghagens ”En kväll i juni” med Monika Bring.

Ett par melodifestivalare blev det som så ofta.

Vi fick höra ”Samba Sambero” som Anna Book sjöng så sent som 2007.

Betydligt mer rabalder blev det om den låt Sverige sände till Eurovision Song Contest 1973, ”Sommarn som aldrig säger nej”, faktiskt en ganska originell låt med text av Lars Forssell och musik av Carl-Axel och Monica Dominique. Problem uppstod emellertid på grund av att den duo som framförde sången kallade sig Malta, så i tävlingen fick de i stället heta Nova. Men här måste Eldeman få oss att komma i håg det ursprungliga namnet, detta eftersom han ville veta, var det riktiga Malta ligger. Jo, i Medelhavet.

Detta var för övrigt inte den enda frågan i flera led. I dag skulle vi också klara att identifiera Andrew Lloyd Webbers musikal Cats och sen klara vad djuren i den understundom hörs göra, jo jama.

Katter påstås ju ha nio liv, så icke Jonas Gardell som också har slagit fast detta i sångtexten ”Mitt enda liv”.

Barnvisor brukar också leva länge, men nog tycker jag det var länge sen man ofta hörde sådana, signerade Gullan Bornemark. Och ändå är ju till exempel den som spelades i dag, ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min” faktiskt riktigt bra.

Men allting verkar vara mer kortlivat numera.

Av revykungen Ernst Rolf fick vi i dag höra ett helt potpurri på sin tid mycket kända melodier, till exempel ”Barndomshemmet”, ”Din vår är min vår” och ”Jag är ute när gumman min är inne”, och min poäng här är att generationer svenskar sen kunde texterna och kunde sjunga de här sångerna.

Ett annat exempel på det här spelades tidigt i dagens kryss, ”Månstrålar klara”, även kallad ”Tantis serenad”.

Och jag är i rätt ålder för att minnas hur Gösta Snoddas Nordgren slog igenom i radion genom att sjunga ”Flottarkärlek”. Men han satte bandybollen rakt i mål också med andra låtar han sjöng in, till exempel den vi i dag fick höra, ”Skogsflanören”. Och nej, den är inte höjden av svensk viskonst, men jo, den talar till alldeles vanliga människor, de där som, för att en smula byta ämne, horden av politiker (även på vänsterkanten som jag själv har mitt hjärta hos) inte längre kan kommunicera med.

* * *

PS Birgitta tog med sig två kartonger med sina minnen, ”I rörelse”, till distriktskongressen och fick sälja, dessutom dedikera, de allra flesta böckerna. De få som blev över fraktades vidare till partiexpeditionen för försäljning bland annat vid möten med arbetarekommunen.”

Estland: Regeringen har fallit. Förhandlingar om ny mer vänsterbetonad koalition

Trepartiregeringen i Estland, bestående av det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) och det kristna, socialkonservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika) har fallit, sedan de två sist nämnda koalitionspartierna tillsammans med bland andra det ledande oppositionspartiet Keskerakond (Centerpartiet) har röstat för misstroendeförklaring. Röstsiffrorna blev 101-63.

Estniska media utgår uppenbarligen från att det kommer att bildas en ny trepartiregering under ledning av den nye centerledaren Jüri Ratas och har på välkänt mediamaner börjat fördela ministerposterna mellan de tre partierna, men ännu återstår det förstås en del att förhandla om mellan framför allt de två mer vänsterbetonade partierna och IRL. Men för att lugna media och den estniska delen av befolkningen har man startat med att deklarera, att den västorienterade utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att ligga fast. Skälet till det är förstås att Keskerakond, som är Estlands i opinionsmätningarna största parti, är det senare mycket tack vara sitt oerhört starka stöd bland landets ryssar.

Norge: Høyre ner mer än Arbeiderpartiet

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Opinion Perducos opinionsmätning för Avisenes Nyhetsbyrå gjordes den 1-7 november och publicerades den 9 november.

Høyre 24,9 procent (- 1,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 9,9 procent (- 3,0)
Venstre 4,5 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 1,8)
Senterpartiet 7,6 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 36,0 procent (- 0,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,5)
Rødt 2,4 procent (+ 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (+ 1,4)

Här är Arbeiderpartiets nedgång relativt liten.

MDGs kris består men är inte lika stor som i den mätning jag senast refererade.

Ísland: Fortsatt nej till EU i opinionen

Som en följd av det isländska alltingsvalet kan man som ett regeringsalternativ om än med knapp majoritet se en koalition av tre borgerliga partier: jätten Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) som utgör stommen också i den i valet fallna regeringen, det hittillsvarande oppositionspartiet, liberala Björt framtíð (Ljus framtid) och det nya partiet Viðreisn (Renässans), bildat av avhoppare från Självständighetspartiet och politiskt mer mittenorienterat. Renässans bildades bland annat som ett mer EU-entusiastiskt alternativ till Självständighetspartiet, och även Ljus framtid är EU-orienterat.

Problemet för de uttalat EU-vänliga partierna är att de inte har den isländska opinionen med sig i den frågan. I en färsk undersökning säger 50,5 procent av islänningarna nej till EU-medlemskap. Bara 25,8 procent säger ja. 23,8 procent säger varken ja eller nej.

Estland: Regeringen faller

Tronskiftet i Keskerakond (Centerpartiet) har med all sannolikhet bidragit till att utlösa den sittande regeringen fall. Den har som deltagande parter haft det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika), ett kristet, konservativt och estnationalistiskt parti, och en av de saker som har fört de här politiskt ganska olika partierna samman har varit misstron mot den självsvåldige och politiskt oberäknelige centerledaren Edgar Savisaar.

Men det har förstås redan tidigare knakat i den politiskt heterogena koalitionsregeringen. Särskilt Socialdemokraterna har gjort offentliga utspel om egna krav, som inte finns med i koalitionsöverenskommelsen, och då blivit tillrättavisade av den reformpartistiske statsministern Taavi Rõivas.

När nu de två mindre regeringspartiernas ledare har riktat avgångskrav mot statsministern, är det självklart, att den sittande regeringen kommer att avgå – det finns redan tidigare en misstroendeförklaring mot regeringen på gång från övriga partiers sida. Frågan är hur en ny regering kommer att se ut.

Centerns nyvalde ledare, Jüri Ratas, vill med all säkerhet ha en ny, centerledd regering, och lyckas han få till stånd en sådan, kommer han också att lättare kunna hålla kvar den savisaartrogna sidan i partiet. Som lämpligaste koalitionspartner har Ratas pekat ut Socialdemokraterna, men han har också riktat en invit till IRL. Centern och Socialdemokraterna är båda överens om att Estland borde införa progressiv skatt, men i denna och andra frågor är IRL av annan mening, så helt komplikationsfritt kommer ett regeringssamarbete av det slaget inte att bli. Innan en ny regering kommer på plats – 24 november är riktmärket – kommer det förstås också att bli konsultationer med övriga partier.