Last Chorus: Åke Cato

13 november 2016 20:35 | Last chorus | 4 kommentarer

Trots att jag under stora delar av mitt liv har varit journalist och träffat många i samma yrke, har jag aldrig träffat Åke Cato (1934-2016) personligen. Men jag har förstås läst honom under många, många år, först i Expressen, sen ännu längre i Aftonbladet. Och jag har förstås i TV sett mycket av det ganska mångskiftande han gjorde för mediet i olika genrer och format. Vem minns inte hans och Sven Melanders insatser som kockarna Werner & Werner och då inte minst den klassiska repliken ”Det går lika bra med selleri”.

Andra må skriva om de många ofta briljanta saker han har skrivit och gjort. Jag rekommenderar den likaledes briljante Johan Cronemans minnesruna över Cato i dagens (13 november 2016) Dagens Nyheter.

För egen del har jag haft ett annat slags band till Åke Cato.

Jag upptäckte nämligen, för nu ganska länge sen, att Åke Cato också bloggade, och eftersom han så ofta åstadkom mycket läsvärda bloggtexter, infogade jag hans blogg i min bloggroll, skrev också en och annan kort kommentar på hans blogg. Det intressanta var att detta ledde till att han tog med min blogg i sin egen ganska sparsmakade bloggroll, nu på slutet fyra bloggar. Och inte nog med det: Jag fick nätvägen en del frågor från honom på områden som han hade förstått att jag behärskade – mest hade de här frågorna att göra med sångtexter och musik.

Men så kom då den där olyckan – hans allra sista bloggtext publicerades den 9 augusti i år, och den heter ”På knäna”.

Den har av Åke själv sorterats in under bloggkategorin ”Döden o dylikt”.

Allan Pettersson och Astor Piazolla i Norrköpings symfoniorkesters tappning

13 november 2016 18:39 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

I Uppsala konsert & kongress’ abonnemangsserie ingår också en del gästspel, i torsdags av Norrköpings symfoniorkester. Vi fick således lyssna till en betydligt större orkester än den kammarorkester vi normalt brukar få lyssna på under de här konsertkvällarna. Det här orkesterinlånet visade sig också ha andra poänger. Dels visade sig dirigenten, Christian Lindberg, ha stor talang för att själv berätta, varför man hade valt att spela just det man spelade och vad som utmärkte den spelade musiken. Dels var det program man hade satt samman både uppkäftigt och musikaliskt intressant.

Vi har Astor Piazolla (1921-1992) i vår stora skivsamling, så för oss var inte hans ”Las Cuatro Estaciones Porteñas” för bandoneon och stråkorkester, komponerade 1965-1970, någon musikalisk nyupptäckt. Som man kan ana har Piazolla här inspirerats av Antonio VivaldisDe fyra årstiderna”, men tangorytmen och soloinstrumentet bandoneon, ett slags litet dragspel, mycket populärt i Argentina, förde oss i Jens Lundbergs mycket skickliga traktering av instrumentet in i en helt annan klangvärld. Solisten backades i det här fallet upp av en hel stråkorkester i stället för endast en stråkkvartett.

Allan Pettersson (1911-1980) är en av de verkligt nyskapande modernisterna i svensk musikhistoria, unik också i det att han med sin arbetarbakgrund sprängde så många gränser.

Norrköpings symfoniorkester startade torsdagskvällens konsert med att spela hans sista och ofullbordade verk, fragment av det som uppenbarligen var tänkt att bli han Symfoni nummer 17. I det här fallet har dirigenten Christian Lindberg gjort ett berömvärt försök att fylla i musikaliska luckor, detta utan att för den skull ens försöka fullborda verket.

Men efter pausen återkom orkestern till Pettersson, den här gången hela hans ”Symfoni nummer 7” från 1968. Det var en musikalisk upplevelse att här få höra den här symfonin i alla dess nyanser och tonskiftningar, också kontraster när det gäller volymen.

* * *

Stackars Anna hade problem med sin bil och kunde inte komma, men vi övriga, Birgitta och jag samt Inger och Bengt, upplevde det här, som vanligt genom att starta med att äta middag tillsammans, den här gången på Amazing Thai snett över Vaksalagatan. Jag valde Geng keo win, kyckling med grön curry. Till det drack jag Zeunerts utmärkta lättöl.

Snökaos och middag i Vallentuna

13 november 2016 16:37 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I onsdags kväll var jag och Birgitta samt våra vänner Hans O och Lill Sjöström bjudna på middag hemma hos Birgittas syster Karin och hennes man, Hans Strandin. Detta råkade sammanfalla med årets första riktigt stora snöoväder, så det tedde sig milt talat osäkert hur vi skulle kunna ta oss dit i tid, om vi använde allmänna kommunikationsmedel.

Nu är Hasse en mycket skicklig chaufför – han har bland annat under lång tid arbetat som busschaufför inom SL – så han erbjöd sig att hämta oss hemma i Uppsala och även, som avslutning på kvällen, skjutsa oss tillbaka dit, och vi tackade förstås ja. Han skulle då också plocka upp Hans O, som numera åter bor här i Uppsala.

Hans Os hustru, Lill, hade tidigare på dan åkt på olika förrättningar i Stockholm och skulle ta sig till Vallentuna med SL-tåg. Men när vi kom fram, hade hon inte dykt upp. Och för att göra en lång historia kort: Hon och en väninna hade hittat en kvinna som hade halkat i snöovädret och brutit vristen, tror jag, och som de, solidariska medmänniskor som de är, hjälpte tills hon till slut blev omhändertagen. Sen blev det en massa tågtrassel på grund av all snön, men till slut anlände hon i alla fall hem till Karin och Hasse.

Vid det laget hade vi övriga ätit förrätten, kantarellsoppa, vilket dock visade sig passa bra, eftersom Lill är allergisk mot kantareller. Däremot åt hon, liksom vi andra, friskt av huvudrätten, mangolddolmar. Och till efterrätt fick vi sen en chokladkräm som till och med jag, som ju är diabetiker, kunde äta.

Samtalet runt kaffebordet i ett angränsande rum spände över allt från Birgittas nyutkomna memoarer – hon hade med sig ett par av de allra första exemplaren – till aktuell politik – inte minst diskuterades Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet och högerpopulistiska framryckningar också på andra håll. I det här sällskapet finns ingen som inte står till vänster.

I mina unga år, då jag var ordförande för socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, fanns bland mina nära vänner och partivänner både Hans O och, ganska snart, Birgitta, och även Birgittas syster Karin och hennes man sedan mycket länge, Hasse, har varit mycket partiaktiva (s), båda med kommunala uppdrag. Lill träffade Hans O under bådas tid som aktivister i Folket i Bild/Kulturfront. Så som ni kan ana hade Trump inga supporters i det här sällskapet.

Därmed inte sagt att vi inte borde ägna mycket mer tankearbete åt att analysera, hur det kommer sig, att högerpopulistiska strömningar i dag vinner framgångar också i delar av arbetarklassen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^