Melodikrysset nummer 47 2016

26 november 2016 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.