Wound Care ny enhet inom Orkla

Norska Orkla gör Wound Care till ett eget verksamhetsområde inom koncernen. Till nya Wound Care förs kända märken som Salvequick och Cederroth First Aid.

De här produkterna är i grunden svenska, och ledningen för det nya företaget kommer att placeras i Solna. Wound Care säljer sina produkter genom de flesta dagligvarubutiker men också apotek i Norden, men är stora även i Polen och Spanien, där distributionen till återförsäljarna sker i egen regi. Men Wound Care finns närvarande också i andra länder – så mycket som 60 procent av försäljningen sker utanför Norden.

Orkla Wound Care blir nu alltså en egen verksamhetsgren inom Orkla Care, i vilket också ingår hygienföretaget Orkla Home & Personal Care, Lilleborg hygien- och rengöringslösningar för den professionella marknaden, Orkla Health (kosttillskott och hälsoprodukter), Orkla Wound Care (sårvård och förstahjälp), Pierre Robert Group (bastextilier) och Orkla House Care (målarverktyg och rengöringsprodukter).

Estland: Presidentvalet verkar stå mellan två ministrar

Det estniska presidentvalet har lockat politiker från olika partier, men just nu leder opinionsmässigt en före detta reformpartipolitiker och en partilös minister, utsedd av Reformierakond (Reformpartiet).

Dock utses inte president i Estland i allmänna val. I de första omgångarna röstar man i Riigikogu (Riksdagen), och den som då ska bli vald måste samla 2/3 av rösterna. Om ingen kandidat då har fått tillräckligt stort stöd, skjuts avgörandet vidare till en vidgad valförsamling, som utöver riksdagsledamöterna också består av företrädare för de lägre politiskt valda nivåerna. Nu ställs de två kandidater, som har fått högst röstetal i Riksdagens omröstningar, mot varann, och det behövs bara enkel majoritet för att vinna.

Problemen den här gången är två. Av dem som i folkopinionen har överlägset störst stöd är den ena, utrikesminister Marina Kaljurand, utsedd av men inte medlem av Reformpartiet, medan den andre, Siim Kallas, har varit partiledare i detta parti, senare också EU-kommissionär. Enligt en färsk opinionsundersökning stöds Kaljurand av 30 procent – dels ger hon ett kompetent och trevligt intryck, dels stöds hon sannolikt av en stor del av Estlands ryssar, detta eftersom hon trots sitt estniska giftasefternamn kommer från en rysk familj. Siim Kallas är i den allmänna opinionen tvåa med ett stöd om 22,3 procent. I hans fall har han som merit att han före politikerkarriären bland annat har varit centralbankschef.

På tredje plats, men långt efter, kommer centerpartisten Mailis Reps med 7,8 procent. Normalt borde stödet för en centerkandidat vara högre, men säkert föredrar en stor del av Centerns många ryska väljare Kaljurand, och Keskerakond är ju också splittrat av en aldrig riktigt avgjord ledarstrid.

Ett par av kandidaterna får nog anses vara ur leken: Dels juristen Allar Jõks, som har fått stöd av Vabaerakond (Fria partiet) och också av folk från det kristna och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Han stöds nu av 6,9 procent. Dels IRL-politikern Mart Helme, som stöds av 6 procent.

Sist, med 4,9 procent, ligger talmannen i Riigikogu Eiki Nestor, som backas upp av sitt parti, Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna). Hans 4,9 procent kan säkert delvis förklaras av att hans kandidatur offentliggjordes först under sommaren.

Men när sossarna nu har ingått en överenskommelse med Reformpartiet om att detta parti i första omröstningen i Riigikogu ska lägga sina röster på Nestor och Socialdemokraterna i andra omgången då ska rösta på Kallas, är detta förstås inte bara en gest. Nestor har stor respekt bland riksdagsledamöterna, och många av dem kan säkert, oavsett parti, komma att rösta på Nestor också för att ge Reformpartiet en knäpp på näsan. En del av centerpartisterna kan säkert också välja att rösta på Nestor framför Kallas, om deras egen kandidat inte ser ut att ha någon chans. Det här kan faktiskt vara skälet till att sossarna har valt att stödja Kallas framför den även bland Centerns ryssar populära Kaljurand.

Den refererade undersökningen innehåller också en del andra intressanta uppgifter.

Bland kvi9nnliga väljare är Marina Kaljurands stöd 38,1 procent. Populärast bland männen är, med 24,5 procent, Siim Kallas.

Av dem som tjänar mer än 700 euro stöder 30,1 procent Siim Kallas.

33,3 procent av dem som är under 34 år stöder Marina Kaljurand.

Ísland: Socialdemokratins kris består. Nyval i höst

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) företrätt av Sigurður Ingi Jóhannsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, fortfarande lett av den från statsministerposten till avgång tvingade Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, numera lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den ovan omtalade krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och fick i förra mätningen stöd av hela 9,7 procent. Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Också i Gallups senaste mätning ligger det här partiet över den femprocentsspärr, som tillämpas i isländska val, på 9 procent (- 0,4 procentenheter).

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, till och med ökat en aning, hamnar i den aktuella undersökningen på 26,2 procent.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) backar med 0,1 procentenheter till 9,9 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 25,3 procent (- 2,6 procentenheter). Den senaste utvecklingen gör Piratpartiet till Íslands näst största parti.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg ett tag ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på 4,2 procent (+ 0,8 procentenheter), alltså under femprocentsspärren. Det förefaller osannolikt, att det här partiet skulle finnas kvar i Alltinget efter nästa val.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser inte bättre ut för partiet den här gången. Partiet får i den aktuella undersökningen 8 procent (- 0,2 procentenheter). Jag ger en kommentar längre ned.

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen ökar med 1,6 procentenheter och då hamnar på 16,8 procent.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte har lyckats vända partiets nedåtgående trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, nu har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen.

Frågan har aktualiserats av att regeringen, som nu dras med inre slitningar, har föreslagit nyval den 29 oktober. Tidpunkten kan dock komma att ändras efter överläggningar med de andra partierna.

Socialdemokraterna har själva låtit göra en ganska omfattande väljarundersökning om partiets potential. Det visar sig då, att tre av tio tillfrågade åtminstone kan tänka sig att rösta på Socialdemokraterna, men uppslutningen bakom partiet finns dess värre främst i åldrarna över 65 år. Uppslutningen bakom partiet är större bland kvinnor än bland män.

Som jämförelse kan nämnas att de isländska Socialdemokraterna under de fyra val som hölls mellan 1999 och 2009 var så hög som mellan 26,8 och 31 procent.

Grønland: Siumuts förra partiledare fortsätter som politisk vilde i danska Folketinget

Den tidigare statsministern i Grønland, Aleqa Hammond, lämnade sitt ämbete när hon beslogs med att ha lånat, som man då trodde, 100.000 kronor ur statskassan och hade använt pengarna för privat bruk. Senare visade en rapport, att hennes kreditmissbruk var större än så, 204.000 kronor. Pengarna hade hon bland annat använt för privata resor till Paris och Ísland. Utöver reskostnader tog hon ut ersättning också för hotell och barräkningar.

Dock betalade hon tillbaka det hon var skyldig, och 2015 kandiderade hon för sitt parti, Siumut (Framåt), i valet till danska Folketinget och blev också invald.

Denna nya chans har hon, visar det sig nu, förvaltat på ett sätt som visar, att hon inte har lärt sig något.

Den här gången har Aleqa Hammond beslagits med att åter använda pengar, som inte var hennes egna. Hon har missbrukat det kreditkort hon som ledamot av Folketinget har fått för att i tjänsten kunna betala till exempel flygresor och taxi. Den här gången har hon använt Folketingets kreditkort på bland annat en byggvarumarknad och på Brugsen (Konsum) i Nuuk, Grønlands huvudort. Sammanlagt har hon den här gången, så vitt man vet, använt in emot 13.000 kronor för helt privata ändamål. Hon har, när hon har ställts till ansvar av behöriga i Folketinget, nu kommit överens om att betala tillbaka pengarna genom löneavdrag.

Hennes grönländska parti, Siumut, nöjer sig emellertid inte med det. Partiet har ställt henne inför valet att frivilligt avgå ur Folketinget och låta sig ersättas av sin suppleant, alternativt mista partiets uppbackning.

Hon har valt det senare – sitter alltså kvar i Folketinget men nu som politisk vilde.

Danmark: Socialdemokratiet inte så högt i alla fall?

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Wilkes senaste mätning, för Jyllands-Posten den 22 augusti, ger, framför allt för Socialdemokratiets del, ett helt annat resultat, ett mycket sämre, än det Voxmeter visade dagen innan:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,4 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 9,8 procent

I den här mätningen ligger också Liberal Alliance märkbart högre.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,8 procent

Augustidagbok

Sommarens besök av barn och barnbarn har också inneburit, att våra vuxna barn har stött Birgitta under hennes sjukdom och avlastat oss, gamla och allt mer begränsade, genom att hjälpa oss med olika saker.

Jag berättade ju, att Matti och hans familj innan någon av oss visste, om det Birgitta led av kunde vara något smittsamt och således farligt för hans och Karins småbarn, tillbringade en natt och en dag i vår lägenhet i Uppsala, och när jag sen själv var där för ett kort besök, fann jag, att Matti hade fixat min tredskande dator, bland annat installerat den mer kraftfulla länk till vår trådlösa router jag på hans inrådan hade köpt. Så nu funkar datorn där hemma – jag använde den senast vid ett besök inne i stan i går.

Birgitta skickades, när hon inte blev bättre, till Ackis i Uppsala för undersökning, när den första medicinkuren inte riktigt bet, och fick där en mer effektiv medicin. Hon frågade också läkaren, om det hon hade innebar någon fara för Mattis och Karins småbarn Ella och Sofia men fick lugnande besked. Och med ändrad medicinering blev hon gradvis återställd, och medan det här pågick, stod Matti och Karin för middagarna och jag för luncherna och även till exempel bäddningen.

Sen kom Kerstin och hennes barn Viggo och Klara på besök, och vi fortsatte med samma arbetsfördelning.

Anna var här i Öregrund sist i raden av barn – ja, barn och barn; hon har tre egna vuxna döttrar. Hon skjutsade bort en billast kassar med tidningar plus en gammal fax – ingen använder ju något sådant numera, skjutsade mig i bil till Coop Konsum och handlade och en del annat sådant. Sen avslutade hon besöket med att skjutsa in sin mamma till undersökning i Uppsala hos ögonläkaren, som också ville göra en koll. Nå, inget nytt och allvarligt upptäcktes.

Birgitta är i själva verket nu mer aktiv, i alla fall datoraktiv, än någonsin. Hon har från sitt förlag fått ombrutet korrektur på sina minnen, som avses komma ut någon gång i höst, och håller som bäst på med att korrekturläsa sin bok, samtidigt ta ställning till de förslag till mindre ändringar hennes förlagsredaktör har föreslagit. Boken, också försedd med utvalda bilder, täcker alla viktiga delar av hennes politiska liv. Jag lovar att berätta när den faktiskt finns ute i bokhandeln. Och sen kommer hon, om jag känner henne rätt, säkert också att göra en rad mötesframträdanden, sannolikt inte bara i hemstaden Uppsala.

I sommar har vi fått huset och uthuset med tvättstuga och bastu ommålade, som tidigare i falurött och med vita knutar och dörrar. Sotaren har varit här, men vi har knappast alls eldat i öppna spisen, inte alls i den gamla vedspisen som vi av pietetsskäl har kvar i köket. (Där finns en elspis också.) Vi har från samma firma som utförde målningen också beställt ett par svarta stålstegar till skorstenarna på vårt svarta Plannja-tak, detta för underlätta för sotaren när han kommer nästa gång. Och i dag kom en elektriker för att åtgärda en rad saker som har hopat sig under en längre tid: inmontering av ny taklampa i badrummet och översyn av elsystemet i redskapsboden vägg i vägg med tvättstugan/bastun. Han återkommer, när firman har fått hem ett nytt elelement hit till datorrummet.

Annars har sensommarfriden sänkt sig över Öregrund. Det är inte längre långa kassaköer på Coop Konsum, och man kan åter föra ostressade samtal med dem som jobbar där. Sommarens kulmen, vilket inte är en värdering från min sida, var den så kallade båtveckan, som drar hit en publik som vår lilla stad egentligen inte är byggd för – när det var som värst fick jag med min tantvagn på väg till och på väg hem från Coop Konsum kryssa mellan bilar, parkerade också på trottoarerna och i den lilla parken alldeles nära vårt sommarhus. Sen följde som den sedvanliga avslutningen på sommarsäsongen Badortsdagarna, en mer kultiverad räcka av begivenheter. Vi valde att gå på konsert i Öregrunds kyrka med Louise Hoffsten och kom då att få sällskap av Birgittas bror Ragge och hans fru Gunnel samt en kompis till dem, som de var och hälsade på – de var på lunch hos oss också. Jag gillar Louise Hoffsten mycket, har alla hennes skivor plus hennes självbiografi, men trots att vi kom i mycket god tid, fanns det plats kvar bara allra längst bak, där det inte ens var möjligt att se den ju av handikapp ståhindrade Louise Hoffsten, och sen kom det faktiskt ännu fler. Men det öronen uppfattade var värt biljettpengarna.

Vi har gamla vänner, några av dem partivänner, som börjar bli till åren men inte har tappat geisten för det. Ett av de främsta exemplen är Hans Alsén. Jag lärde känna Hans under hans partiombudsmannatid på sextiotalet och har också suttit i biblioteksstyrelsen med honom som ordförande. Hans meritlista är imponerande lång, och jag kan försäkra, att han inte har halkat in på sina uppdrag på ett bananskal, och han har heller inte behållit uppdrag bara för karriärens skull. Ett exempel på det senare är att han 1969 rekryterades som statssekreterare i statsrådsberedningen, men där blev han kvar bara till 1970. 1966-1969 hade han varit kommunalråd i Uppsala och dit gick han tillbaka under åren 1971-1977. I riksdagen satt han 1974-1982. 1986 utnämndes han till landshövding i Uppsala län, och det fortsatte han att vara till 1990. Även som landshövding odlade han sitt gamla intresse för kultur, gjorde bland annat insatser för att bevara linnéminnena.

Dessutom var han en hängiven kooperatör, var bland annat ordförande i Kooperativa Förbundet.

Han var arbetargrabb, före politikervärvet typograf, men utnämndes 2007 med all rätt till filosofie hedersdoktor av Uppsala universitet.

Birgitta och jag brukar träffa Hasse och hans hustru bland annat på middagar i en liten krets av människor, de flesta av dem socialdemokrater men med en äldre kvinnlig präst som inte delar just våra politiska värderingar som initiativtagare – jag har tidigare skrivit om några av de här middagarna/sammankomsterna.

Vi i den här kretsen fick alla en personlig inbjudan till Hans Alséns, 90-årsdag (!) – födelsedagsmottagningen skulle hållas på hans gamla arbetsplats, Uppsala slott. Hans hade också gjort bekant, att han inte ville ha några presenter, och jag kan förstå honom: I den åldern behöver man inga fler kristallvaser. Men i kretsen av gamla partivänner, samtidigt personliga vänner, föddes ändå en idé om en gemensam gåva, som inte var avsedd något troféskåp utan tog sikte på Hasses känsla för kooperation och solidaritet. Så vi kom alla överens om att låta plantera träd i hans namn i Vi-skogen, och får jag döma efter mängden människor som samlades utanför Uppsala slott inför gratulationen, bör det ha blivit en hel skog.

Det blev en skön fest. Från en scen spelade en trio under ledning av Erik Lundberg gammaldags svängig musik, men musiken avbröts då och då av tal och sång, delvis unison sådan. Jag tänker inte berätta om vilka som var där – det kom, utöver partivänner, också borgerliga politiker – eller ens exakt vilka som gjorde det ena eller det andra. Fast en insats måste jag helt enkelt nämna: En av de stora i Uppsalas kulturliv, dirigenten Stefan Parkman, sjöng solo en egendiktad visa till Hans Alsén och fick oss övriga att sjunga med. Den här vistexten hyllade till och med Hasse som sosse, och det säger något om hans ställning i Uppsala, detta eftersom sångaren/visdiktaren själv kommer från en mer borgerlig miljö.

I går kväll var vi på årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Den här årliga tillställningen brukar inte ligga så här mot slutet av sommaren, men så vitt jag förstår ville den sittande men snart avgående landshövdingen, Peter Egardt, och hans fru, Lena, än en gång få anordna den här mycket trevliga middagen.

Hedersupplänningar har utsetts allt sedan 1991, då Anders Wall utsågs till sådan. Han hade min hustru till bordet och jag hans hustru Charlotte – vi hade, utan att detta är någon artighet, mycket trevligt tillsammans, men jag pratade förstås också en hel del med Maj Kinnander, särbo till Carl Gustaf von Ehrenheim på andra sidan bordet. På samtalshåll hade jag också Hans Dalborg, som jag känner sen min pendlartid och sedan från OD. Hans hustru Anna satt vid andra bordsändan.

Landshövdingens bordsdam var årets hedersupplänning Maria Strømme, en av de vackraste och mest begåvade (med doktorsgrad) och välklädda kvinnor jag har sett. Jag känner henne inte personligen, har tidigare inte mött henne, men jag hörde och skrev om hennes Sommar-program, när det sändes. Hennes manliga partner, Tomas Lindström, satt mitt emot henne, till höger om Charlotte Wall och till vänster om Lena Egardh.

En del av hedersupplänningarna, många av dem gamla, har, som Stig Strömholm, inte längre någon partner, men oftast är de inbjudna par: Lasse och Inger Åberg, Hans och Karin Alsén, Mattias Klum och Iris Alexandrov, Knut Knutsson och Charlotte Widenfeldt och Owe Thörnqvist och Berit Gullberg. Till det som är så roligt med de här middagarna hör att man – även vi som är gifta med hedersupplänningarna – lär känna människor från delar av samhällslivet, som man annars inte har så mycket kontakt med, också lär känna människor med andra erfarenheter och värderingar än ens egna, detta utan att för den skull hamna i debatter, än mindre gräl om ämnen som politik eller religion.

En del hedersupplänningar, utnämnda genom åren, några av dem mycket kända, har hunnit avlida, men den här överraskande tidiga middagen bidrog säkert till att en del av de utnämnda inte kunde delta: Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin, Hans Rosling, Håkan Nesser, Ulrika Knutsson, Niklas Zennström och Elsie Johansson. Elsie träffade Birgitta och jag vid Hans Alséns mottagning, och hon berättade då, att hon hade annat inbokat kvällen för hedersupplänningsmiddagen.

Vi som kom till den här middagen bjöds på plättorn med kantareller, torskrygg i hummersås med råstekta sockerärtor, ostbuffé från Skogsbackens mejeri utanför Enköping och hemkokt marmelad samt päron, päronkaka med mandel samt romgrädde och till slut kaffe och avec. Fast kaffet avstod Birgitta och jag från, eftersom vi skulle hinna med öregrundsbussen, självklart även avecen – vi drack för vår del genomgående alkoholfritt under hela middagen.

Det hölls naturligtvis tal av värden/landshövdingen, dagens nyutnämnda festföremål med flera. Bland de senare fanns Owe Thörnqvist, som sjöng. Är ni medvetna om att Owe, som fortfarande ger konserter, är 87 år? Han var fortfarande kvar, när vi var tvungna att gå.

I dag är vi åter i Öregrund. Det är varm augustisommar, och jag har suttit vid trädgårdsbordet under äppelträden, löst korsord och ätit ett par mogna äpplen.

Danmark: Går Socialdemokratiet framåt på grund av främlingsfientlig politik?

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Rizaut den 21 augusti, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 16,4 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet för första gången aningen över sitt valresultat. Den här ökningen sker inte på bekostnad av vänsterkoalitionen Alternativet men kan faktiskt ha att göra med att Socialdemokratiet genom sin utlännings- och flyktingrestriktiva politik har lyckats ta tillbaka en del röster från Dansk Folkeparti. Men det borgerliga regeringspartiet Venstre kan samtidigt ha tappat röster till både Dansk Folkeparti och Liberal Alliance.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,4 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Estland: Uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Reformpartiet i presidentvalet?

I Estland finns ännu inte någon självklar utgång i sikte i det förestående presidentvalet. Alla partier har sin egen kandidat, i några fall ett par kandidater.

Nu har Sotsiaaldemokaatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) föreslagit en ohelig allians med sin regeringspartner, det regeringsledande, nyliberalt anstrukna Reformierakond (Reformpartiet).

Det estniska presidentvalet ska enlig författningen i första hand avgöras i Riigikogu (Riksdagen). Det socialdemokratiska förslaget går ut på att reformpartisterna där i första valomgången ska rösta på Socialdemokraternas kandidat, talmannen Eiki Nestor, och om denne då inte får majoritet – det behövs fler röster än de här båda partiernas för det – lovar Socialdemokraterna att i nästa röstningsomgång lägga sina röster på exministern och exEUpolitikern Siim Kallas från Reformpartiet.

Också då behövs naturligtvis ett tillskott av röster från representanter för andra partier, men i Reformpartiets fall handlar det också om vem av dess kandidater – den kvinnliga utrikesministern av rysk börd kandiderar också – som har chans att samla ett tillräckligt antal röster.

Sommar i P1 med Silvana Imam

Jag har vissa saker gemensamma med dagens Sommar-pratare, Silvana Imam, men vi är ändå mycket olika. Vi är båda födda i ett baltiskt land, jag 1937 i Estland, hon 1986 i Klaipėda i Litauen, då fortfarande en del av Sovjetunionen. Min familj flydde 1944, först till Finland, sedan vidare till Sverige. Hennes familj – modern är litauiska och fadern syrier – gav sig först av till Tjeckien men fortsatte sedan till Sverige.

Tyvärr berättade hon inget om sin familjehistoria, och modern och Litauen förekom knappast alls i hennes ”Sommar”. Däremot förekom pappan där med uppmuntrande ord, och det var också tydligt att familjen ända tills det av kända skäl blev omöjligt besökte pappans hemstad Homs. Hon berättade också med stor inlevelse om hur kusinen Rasha med sina två barn och bara några få glas vatten att dricka gjorde en riskfylld tre dagar lång flyktfärd över Medelhavet. I slutet av den här berättelsen utgöt hon sin vrede över många rasisters i grunden obildade föreställningar om flyktingar, en känsla jag åter igen delar med henne, kanske för att en mängd ester och för den delen litauer under likande omständigheter drunknade i ett annat hav med kust också mot Sverige.

Men sen finns det förstås annat där vi är mer olika, till och med mycket olika.

Hennes vurm för idrott lämnar jag helt därhän – idrott är inte min sort av självhävdelse. Själv skulle jag ju aldrig ens ha kommit på tanken att gå i idrottsklass, om det nu hade funnits sådana på min tid.

Hon berättar om sin inte helt oproblematiska skoltid, och jag tror säkert att den rasism och främlingsskräck som i dag är mycket större än under min egen skoltid har sin betydelse, men det spelar naturligtvis också en roll hur man själv närmar sig andra, vilket inte betyder att man måste släta ut sin egenart. Märk att hon faktiskt blev vald till elevrådsordförande, även om hon sen blev ifrågasatt av en del av eleverna, särskilt när hon hade lyckts få ett stipendium till New York – kanske handlade det här mer om avundsjuka än om rasism. Men hon visade också en nästan manisk tilltro till sig själv: ”Jag är bäst!”

Väl i New York hoppade hon ganska snart av från de studier i engelska hon skulle följa och levde snart det fria och utlevande liv tonåringar ibland väljer om de kan. Hon medgav i sitt sommarprogram, att hon gjorde saker hon inte vill berätta om i radio. I det här avsnittet filosoferade hon också om hur vi definierar oss i förhållande till andra och om att vårt ego bestämmer vår identitet.

Hemma i Sverige igen engagerade hon sig häftigt i kampen mot den växande rasismen. Efter händelser med rasistiska förtecken var hon 2012 med om att i Kärrtorp organisera en manifestation som samlade 17.000 människor. När hon framträdde inför dessa med en egentryckt tröja med ett överkryssat SD, möttes hon av jubel. Också på nätet fick hon stöd, men den vägen kom det också mängder av hatkommentarer, en del av dem med veritabla dödshot. Hon medgav att det kändes obehagligt, men som hon verkar vara skapt, stod hon självfallet på sig: Stå för den du är! Fortsätt! Och hon sa, att på den här punkten kommer hon aldrig att backa.

Hon använde en annan del av sitt ”Sommar” till att visa upp sin egna sexuella läggning, även om hon varken var övertydlig eller rakt på sak. Hon berättade om sin hemhörighet på den av kompisen Elin 2009 startade och drivna queerklubben Högkvarteret, där hon själv anordnade skivreleaseparty. Och hon skildrade massakern på queerstället i Orlando i USA och citerade där samma Elin: ”Det kunde ha varit här.” Silvana Imam har för övrigt utnämnts till ”Årets homo” 2015.

Därefter fortsatte hon med en varm och tillgiven omfamning av sin något äldre syster och hennes lilla dotter. Och avslutade med att berätta om skivor och framträdanden och om det fina samarbetet med sin manager.

Som gammalt folkmusikfreak har jag också lyssnat på en del talking blues, som väl nästan ingen i dag vet vad det är. Men det finns en linje därifrån till den rap, som Silvana Imam gör och som helt präglade hennes musikval i dag.

Alltså fick vi höra Silvana Imam själv, dels i ”Hon va”, dels i ”Simone”. Mycket av det hon spelade hade politiskt innehåll, så till exempel ”Helt OK” med Blues (”Är det krig ni vill ha, så är det helt OK”), ”Tystas ner” med Stress och andra, bland dem Silvana Imam själv.

Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.