Sommar i P1 med José González

13 augusti 2016 21:56 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag ska erkänna att jag, före dagens Sommar-program, knappast alls kände till sångaren, låtskrivaren och gitarristen José Gozález, detta trots att han efter bara några få album har slagit igenom inte bara i Sverige utan också i övriga Europa, Australien samt i USA, i det fallet bland annat genom att göra musik för TV. Han turnerar både i Nord- och i Sydamerika.

Hans familj flydde 1977 från Argentina och hamnade i göteborgsförorten Angered, där han är född året därpå. Sig själv i unga år beskriver han som långsamläsande och blyg. Så småningom valde han i skolan att läsa natur och extra matte, och han var efter gymnasiet inställd på biomedicin, kom så långt som till en doktorandtjänst vid Göteborgs universitet. Men så tog hans intresse för musik över: Från att ha spelat i band blev han heltidsmusiker. Och framgångarna kom!

Det märkliga är att han, även om han slår broar mellan sina båda huvudintressen, i sitt sommarprat mera utgår från erfarenheter, hämtade från naturvetenskapen. Jag delar som bekant hans skeptiska inställning till olika former av religiös tro, i hans fall illustrerad av en påhittad myt med smurfer som agerande, men jag måste tillstå, att jag hade svårt att följa honom i alla hans resonemang. Inte primärt för att det han sa skulle ha gått över min mer humanistiska horisont utan för att han pressade in så många teser och konklusioner på så kort tid och ständigt växlade perspektiv och med detta blandade läsfrukter. Ett program, där ett talat avsnitt börjar med signaler och sen ändar med Görings älskade hund och ett annat granskar påståendet ”Gud är allt” och sen slutar med uppmaningen ”Tänk på din andning!”, blir nog väldigt svårt att följa för de flesta normala Sommar-lyssnare.

Men hans huvudtanke, att samhället bör utformas så, att människorna kan pröva tankar utan att stöpas i bestämda trossystem, är sympatisk.

José González använde på ett intressant sätt ljudslingor för att illustrera hur fångade vi är av redan intagna hållningar.

Hans låtlista, med namn som Fleetwood Mac, Silvio Rodriguez, Ike & Tina Turner, Nina Simone (plus en rad andra som var nya för mig), var nästan genomgående hörvärd.

Melodikrysset nummer 32 2016

13 augusti 2016 13:00 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Birgitta har åkt till Anna Lindhs uppväxtort Grillby för att hålla föredrag vid den årliga minnesdagen, så just nu är jag ensam i huset. I går hade vi lunchbesök av Birgittas yngste bror och hans hustru, som egentligen var här i Öregrund för att träffa gamla kompisar, som för övrigt har hus i närheten av vårt. Det visade sig då att de och deras värd liksom vi själva skulle gå på konserten med Louise Hoffsten i Öregrunds kyrka samma kväll – mer om det senare.

Men som vanligt har jag ägnat lördagsmorgonen åt Melodikrysset, som i dag var betydligt svårare än förra veckans.

Fast den allra sista frågan, den med sång av gotländska Smaklösa och som många kanske tyckte var svår, klarade jag ganska enkelt. Detta för att deras ”Det regnar kor” har förekommit i krysset tidigare, fast den här gången efterlyste Anders Eldeman sista ordet i låtens engelska originaltitel. Den heter i original ”It’s Raining Men”, och jag skrev det i mitt krysskåseri redan förra gången. Det där krysset kommer jag i håg av ett speciellt skäl: Jag fick nämligen förstapriset i föregående veckas kryss. Detta märkligt nog utan att ha skickat in något svar – det gör jag aldrig. En av mina läsare hade gjort det i mitt namn.

Hyggligt lätt kände jag också igen Johnny Cash, som i dag hördes sjunga ”San Quentin” för interner.

För egen del är jag inte någon större vän av dansbandsmusik, men Drifters klarade jag med hjälp av ledbokstäverna. Jag har hört talas om dem förut, men deras musik, i dag ”Vår egen väg”, ger jag inte mycket för.

Det dansband, som har namn efter Ingmar Nordström, tål jag åtminstone bättre, och Östen Warnerbrings svenska version av ”Just a Gigolo”, ”Gösta Gigolo”, präglas i alla fall av humor.

Inte heller Samantha Fox har någonsin hört till mina idoler. I hennes fall skulle vi översätta låttiteln, ”Touch Me”, till svenska och fick då med lite fantasi det svenska verbinfinitivet röra. Fast vi slapp höra Fox utan fick i stället lyssna på Lennart Palm.

Torgny Söderberg har enligt min mening gjort mer minnesvärda låtar än den av Lena Ph insjungna ”Stjärnorna”.

Liksom Agnetha Fältskog har sjungit in bättre låtar än ”Så glad som dina ögon”.

Vissa låtar saknar och andra har det där speciella ”det” som gör att de fastnar i musikminnet. Ett exempel på det senare i dagens kryss var Uno Svenningssons ”Under ytan”, i dag dock exekverad av Lennart Palm.

Två av dagens frågor hade anknytning till ämnet kommunikationer.

Vi fick höra Hans Christian Lumbyes ”Jernbanegaloppen”, som skulle ge oss något man med tågen numera mest passerar, stationer.

Medan Roy och Roger förkunnade, att ”man ska ha husvagn”.

Fast ytterligare en fråga handlade om kommunikationer, om än utomjordiska sådana. Jag tänker på Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”. Jag fick boken i julklapp 1956, när den utkom, och läste den då. Det vi hörde i dag, med sång av Helen Sjöholm och Ingvar Hirdwall och med musik av Andreas Kleerup, lät i och för sig texttroget, men jag föredrar nog ändå bokoriginalet.

Anders Eldeman har, liksom jag själv, en viss kärlek till gamla svenska filmer. I dag använde han som ljudillustration ”Eko, vill du svara mig”, som sjöngs av Tutta Rolf i Gustaf Molanders ”Vi som går köksvägen” från 1932.

Och så går vi då i mål med en dikt av Dan Andersson, senare tonsatt av Gunde Johansson, ”Omkring tiggarn ifrån Luossa”, vars text fortsätter; ”satt allt folket i en ring”. Jag kan Dan Andersson ganska hyggligt, var tidigare i år inbjuden till ett seminarium i Göteborg om honom och hans författarskap. Jag har skrivit om det här också här på bloggen.

Ni kan hitta mer om Dan Andersson om ni går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa och lyrik.