Sommar i P1 med Klas Östergren

20 augusti 2016 21:09 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.

Melodikrysset nummer 33 2016

20 augusti 2016 12:12 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens melodikryss klarade jag helt och hållet med hjälp av egna kunskaper. Sen har jag gjort lite efterkontroller och hämtat in en del kompletterande upplysningar som årtal på Google.

Det enda jag fick fundera lite över var en TV-serie vars titel jag skulle hitta med hjälp av signaturmelodin, och signaturmelodier är jag notoriskt dålig på att lägga på minnet. Men ledbokstäverna ledde mig till att serien i fråga var ”Wallander”. Jag har alla Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och håller dem högt, och jag har också sett alla filmatiseringarna.

Jag har allt med The Beatles i vår enorma skivsamling, så i det fallet var det däremot urlätt att känna igen ”Help” och förknippa den med dem.

En favorit för väldigt många, så även för mig, är ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li. Henne har jag haft förmånen att få lyssna på helt nära scenen – det här var under en socialdemokratisk partikongress.

I går kväll började hustrun och jag att titta på första filmen i en Alice Babs-box hustrun har gett mig, men det var inte ”Swing it magistern” från 1940, den där hon sjunger ”Regntunga skyar”. För att göra frågan lite svårare spelade Anders Eldeman i dag den nämnda låten i orkesterversion.

Eldeman spelade också en instrumentalversion av Ulf Peder Olrogs ”Nig och kuta runt. Om han hade spelat den i sångversion med till exempel Sigge Fürst eller Anders Börje, hade det ju blivit alldeles för lätt.

Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” fick vi av samma skäl höra på dragspel med Pajala-Hasse.

Och naturligtvis fick vi heller inte höra texten till Jules Sylvains ”Titta in i min lilla kajuta”.

Fast för mig som är uppvuxen med alla gamla schlager var det ju ändå inte svårt att klara de här frågorna.

Så det blev nästan komiskt när Eldeman också frågade vem det var som tillsammans med Brita Borg sjöng ”Invitation till Guatemala”. Jo, upphovsmannen själv, Evert Taube.

Jag hörde och skrev om sommarprogrammet med Kikki Danielsson, och även om country inte riktigt är mitt bord, klarade jag att förknippa henne med ”Hard Country”.

Jag hör på Eurovision Song Contest, men det betyder ju inte, att alla melodierna där fastnar i musikminnet; inte ens alla låtarna i årets upplaga minns jag. Men det Eldeman spelade i dag var årets bidrag från Norge, ”Icebreaker” med Agnete.

Adele känner jag i alla fall till, även om jag inte aktivt följer henne. Därmed inget ont sagt om hennes ”Water Under the Bridge”.

Och från vatten till vatten. Den finlandssvenska, troligen åländska ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?” är en gammal favorit. En gammal favorit är också Åland, där jag ofta var, när jag hade tjänsten som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Och så ytterligare en gammal favorit, rikt representerad i våra skivhyllor, Marlene Dietrich. Fast inspelningen där man hör henne spela på såg har jag inte. Jag har faktiskt hört sågen användas som musikinstrument, men mer minns jag hur farsan i mina yngre dar tvingade mig och brorsan att såga ved. Fast det behövdes ju också, åtminstone på den tiden.