Sommar i P1 med Anna Ternheim

Anna Ternheim får nog ses som en av våra mer framgångsrika sångerskor, vilket också märks i det ovanligt kvalificerade musikval hon hade gjort till sitt ”Sommar” i dag – jag ska återkomma till musiken.

Hon är uppenbarligen brett intresserad av kultur, studerade konst och avbröt sedan studier i arkitektur – bestämde sig för att sadla om och i stället ägna sig åt musik. Hon har vid det här laget gett ut sex CD plus ett stort antal EP och singlar. Hon har fått grammisar vid tre tillfällen.

Hennes sommarprat var något av det mest självutlämnande jag har hört i något sommarprogram, framför allt i den meningen att hon blottade sitt känsloliv och också som en röd tråd hade sina sexuella relationer, främst till en man men också till flera andra. Ett paradexempel på det senare är det hon berättade om morgonen efter en natt med en karl i New York, som hon på morgonen bad om hjälp med att få sina trosor – vilket ändade i att han räckte henne ett par för henne helt obekanta trosor.

Men i centrum för hennes ”Sommar” står, med startpunkt i det som skulle bli hennes första skiva, Andreas, som trodde på hennes musik och ville spela in hennes platta, när skivbolagen vrenskades. Han var elva år äldre än hon, frånskild och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Hon blev snabbt besatt av honom, och det slutade förstås med en träff, där plagg efter plagg åkte av henne. Och de blev ett par.

Men efter en tid kände hon sig – hon var ju mitt uppe i en konstnärlig genombrottsprocess – för bunden av honom och gjorde slut.

Sen fortsatte den här relationen i vågor; de åkte till exempel till Rom tillsammans, men så kallade Kent, vilket ledde till att hon som konsertinledare fick en publik på 18.000 Kent-fans.

Och för att göra en betydligt längre historia kort: Hennes och Lars’ relation tog slut. Även om de också senare har setts och till och med samarbetat.

Jag får känslan, att hon inte i längden klarar att upprätthålla en nära relation, som ju alltid innebär att man inte bara kan få utan också måste kunna ge, ibland satsa allt på att hålla båten på rätt köl.

Ett intressant men en smula deprimerande sommarprogram.

Musiken var som sagt i alla fall vald av ett proffs. Också jag, som lyssnar på väldigt mycket, upptäckte nya artister och låtar, som José González’ ”Stay Alive”, Leslie Feists ”My Moon Man” och ”It Will Follow the Rain” med The Tallest Man On Earth. Men också väldigt många är värda ett omnämnande: Blue Oyster Cult, The Byrds, Kate Bush, Olle Ljungström & Sara Isaksson, Broder Daniel, Adele, José Feliciano och förstås Anna Ternheim själv.

Gamla vänner, bekanta och arbetskamrater

Under mitt långa liv i politiken och journalistiken har jag träffat, ibland närmare lärt känna ganska många människor, en del av dem kända också för en bred allmänhet. Bland dem jag, fast bara ytligt, har träffat finns till exempel Elisabet Höglund, i dag känd från TV. (Min bloggroll innehåller en länk till hennes blogg.) Henne träffade jag för mycket länge sen, på ett party med folk från Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. Jag nämner det här egentligen bara för att jag under en text i gårdagens DN hittade en forn kollega från AiP-tiden, Ulla Tengling – hon kom liksom Elisabet ursprungligen från Borås och var alltså den som hade bjudit in Elisabet till den här festen.

Ulla Tengling var redaktör för ABFs fönstret, när jag lockade över henne till min tidning, där hon stannade till dess att hon erbjöds göra Unga Örnars nya barntidning Småfolket. Vi skildes åt som bästa vänner och jag följde henne både i hennes nya jobb och lite senare, men som det så ofta blir här i livet: Sen förlorade vi kontakten.

Jag kände också två män som hon i tur och ordning levde samman med, men i Dagens Nyheter har hon nu under vinjetten Till minne publicerat en kärleksfull runa över sin man, Johnny Pettersson, som har avlidit vid 71 års ålder.

Honom har jag veterligen aldrig träffat, kände inte ens till. Så hade jag bara sett hans dödsannons – i min ålder kollar man sådana – hade jag väl inte ens reagerat. Det var förresten min hustru som såg dödsrunan.

* * *

Ettan i dagens Expressen meddelar i krigsrubrikstil:

Kjell-Olof
FELDT
DRACK
50 GLAS
I VECKAN
Berättar om alkoholismen i ny
bok – väljer att fortsätta dricka

På en bild syns Kjell-Olof Feldt och hans hustru, Birgitta von Otter.

Nu är det här inte ett scoop av Expressen. Paret Feldt har själva valt att göra det här offentligt i en bok som om ett par dar utkommer på Expressen närstående Bonniers. Men Expressens Karin Sörbring har fått göra en intervju med dem.

Av artikeln framgår att Kjell-Olof Feldt, som en följd av cancer och ett liv utanför rampljuset, regelbundet började dricka alldeles för mycket för att dämpa ångesten och att han också hemlighöll för hustrun, hur mycket han drack. Han är inte helnykterist nu heller, men har i alla fall i samråd med sin läkare bringat ner alkoholkonsumtionen till en mer hanterlig nivå.

Jag och min hustru, som fortlöpande har många fysiska krämpor, har tagit ett gemensamt beslut om att sluta dricka alkohol, som också vi under våra aktiva år nog drack i alltför stora mängder och alltför ofta,

På den tiden det begav sig var det ganska givet att det, både när jag och Birgitta var hemma hos Kjell-Olof och hans Birgitta och de var hos oss här i Öregrund, serverades vin, drinkar och en del starksprit, så tro inte att jag moraliserar över andras olycka.

Min Birgitta satt ju i regeringen och partiets VU tillsammans med Kjell-Olof, och jag, som var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), anställde, när jag råkade få en vakans, Birgitta von Otter, som var journalist, på tidningen – jag minns att Kjell-Olof en gång lite senare tackade mig för det här, men det var verkligen inte fråga om någon väntjänst. Den här damen hade skrivtalang och journalistisk näsa och lärde sig snart det mesta också om sin nya, mer politiska miljö. Hennes enda brist var egentligen, att hon hade en tendens att skriva för långt. En gång delade vår redaktionssekreterare Sven-Erik Rönnby upp en lång artikel i två och avslutade första delen vid publiceringen med Fortsättning följer i nästa nummer.

Barn och barnbarn på sommarbesök

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.