Sommar i P1 med Magnus Uggla

6 augusti 2016 22:25 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Magnus Uggla hade som en av de återkommande poängerna i sitt ”Sommar” hur sågade alla hans plattor har blivit; han inledde varje nytt avsnitt med att citera de mest taskiga omdömena kända musikskribenter i framför allt Expressen och Aftonbladet hade avgett – det rörde sig verkligen om rena sågningar. Men om det hade varit hela sanningen, skulle hans skivor knappast ha sålt alls. Och även om en mängd skivbolag sa nej, innan han fick göra sin första platta, skulle ju CBS, som sen släppte den, snart ha backat och han aldrig ha fått ge ut sina nu 17 studioalbum. Några måste ju också ha gillat dem, andra rent av köpt dem. Själv vet jag att jag här på bloggen med gillande har omnämnt hans första Karl Gerhard-samling – de enda invändningar jag hade gällde att CDn nog också borde ha innehållit mer av förklarande bakgrundstext om för dagens yngre generation av Karl Gerhard i kupletterna omnämnda dåtida fenomen och personer.

En annan återkommande tråd i det här sommarprogrammet var relationen till Martin Luuk från Killinggänget, med tonvikt på att Martin alltid tyckte annorlunda än han och aldrig var riktigt nöjd med vad han gjorde, detta trots att han, Martin alltså, föreslog ett samarbete.

Egentligen skildrade han hela sitt liv som en golgatavandring.

Det började redan i barndomen. Att föräldrarna bodde på Östermalm betydde inte att han fick fina kläder. Han led tidigt av panikångest och började använda sömntabletter vid sju års ålder. Föräldrarna skaffade sommarställe utanför Flen men höll själva till i skärgården – Magnus däremot skickades dit och passades där av en väninna till mamman, en dam med egna barn att ta hand om. Brorsan, som var 13, fick stanna i stan. Sen såldes det där sommarstället. Föräldrarna skildes.

I skolan gick det inget vidare. Han fick lågt betyg och placerades i obs-klass. Undra på att Magnus drog sig undan och försökte leva i sin egen värld.

Nya vänner hittade han bland pundarna i Humlegården, och det var nog bara det faktum att han sprang fortare än de som gjorde, att han undgick att gripas av polisen.

Ja, så där höll han på i dag, men jag tror egentligen inte, att han gav hela sanningen om sig själv i dagens Sommar.

Programmet avslutades mycket riktigt med ”Did I Tell You” med Jerry Williams.

Annars noterade jag, i fråga om musikvalet, att det bara var ett par artister, dels duon Willie Nelson & Merle Haggard, dels Hank Williams, som var kända för mig och att Magnus Uggla visade sig ha en böjelse för countryorienterad musik.

Melodikrysset nummer 31 2016

6 augusti 2016 13:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 10 kommentarer

Inga barn eller barnbarn kvar här hos oss i Öregrund denna lördag, och det känns nästan lite för tomt i huset. Hustrun, som nu börjar tillfriskna men fortfarande är trött efter sin svåra lunginflammation, sover, när jag går upp för att hinna göra morgontoalett och äta frukost före Melodikrysset.

Krysset är inte bara somrigt utan också lätt. Det mesta klarade jag direkt.

En enda fråga fick jag googla på. Själva svaret kunde inte gärna bli något annat än Nik, men jag har ju fullständighetsdille och mindes egentligen varken artisten eller låten, en brittisk åttiotalare enligt vad Eldeman sa. Efter lite googlande hittade jag sedan Nik Kershaw och ”I Wan’t Let the Sun Go Down On Me”.

Charlotte Perrellis ”Här står jag!” mindes jag i och för sig inte, fast jag rimligen har hört henne göra den i TV. Men i det fallet hade jag hälften av bokstäverna och kände igen henne.

After Dark har tävlat i Melodifestivalen med den ganska fartfyllda ”La dolce vita”.

The Ark med ”The Worrying Kind” vann den svenska finalen men kom obegripligt nog först på tionde plats i Eurovision Song Contest 2007. I det här fallet skulle vi krysslösare ägna oss åt översättning: Den som skildras i texten är orolig.

ABBA gjorde inte sin ”Dancing Queen” till någon melodifestival utan till ett visst kungabröllop, som ägde rum 1976, och den handlar ju om en drottning. Jag har senare träffat henne, men under kungabröllopet befann jag mig som journalist på Centerns stämma nere i Skåne och förstod först inte vart alla mina kolleger tog vägen. (De tittade alla på TV.) Själv gick jag och badade i hotellbastun, först helt ensam, men sen fick jag sällskap av en person till, Thorbjörn Fälldin. Vi hade ett långt och vänskapligt samtal i bastun. Han hade sina sidor, men frid över hans minne.

Jag har varit på centerstämma i Vänersborg också. Detta apropå ”Den första gång jag såg dig”, skriven av Birger Sjöberg, som var därifrån. Martin Best översatte och sjöng in den 1980, och i hans engelska översättning, ”When First I Ever Saw You”, fick vi i dag höra den med Scafell Pike.

Cornelis Vreeswijk startade som socialdemokrat, var sedan under en period vänsterpartist men blev sen sosse igen, valturnerade bland annat med min hustru och ställde upp i juryn för en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var. En del av det han skrev och sjöng hade politisk udd, men till den kategorin kan man nog inte hänföra hans omåttligt populära ”Hönan Agda”, som vi i dag fick höra på hans ursprungsspråk, holländska.

Jag är så gammal att jag har sett Britta Borg live. Henne hörde vi i dag i ”Lyssna bara till ditt unga hjärta” tillsammans med Rolf – ja, men hur stavas efternamnet? Så vitt jag vet hette han Bengtsson, och så stavar också Wikipedia. Men i krysset måste man skriva Bengtson för att det ska gå in.

Lite mer namnkrångel: Vi hörde Olle Ljungström i sin fina ”Jag och min far” från 1997. Men Eldeman ville ha hans egentliga namn, Olof. Inte särskilt svårt att lista ut, även om alla kallade honom för Olle.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” har ju spelats tidigare i Melodikrysset men inte, vad jag kan minnas, med Lasse Brandeby.

Till de TV-program jag försöker se när jag kan hör definitivt ”Allsång på Skansen”, vars signaturmelodi är ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. (Jag har faktiskt träffat honom, vid en middag hos Stockholms dåvarande landshövding, Ulf Adelsohn.) Jag gillar inte allt Berghagen har skrivit, men han har onekligen fått till några riktigt bra låtar.

Jag är som bekant icke troende, men det har aldrig hindrat mig från att tycka om Israel Kolmodins och Johan Olof Wallins sommarpsalm ”Den blomstertid nu kommer” – även jag fylls av sommarens lust och fägring, om än kroppen blir svagare och svagare.

Och även om nätterna nu blir mörkare och mörkare, är också sensommaren en ljuv tid.