Sommar i P1 med Silvana Imam

Jag har vissa saker gemensamma med dagens Sommar-pratare, Silvana Imam, men vi är ändå mycket olika. Vi är båda födda i ett baltiskt land, jag 1937 i Estland, hon 1986 i Klaipėda i Litauen, då fortfarande en del av Sovjetunionen. Min familj flydde 1944, först till Finland, sedan vidare till Sverige. Hennes familj – modern är litauiska och fadern syrier – gav sig först av till Tjeckien men fortsatte sedan till Sverige.

Tyvärr berättade hon inget om sin familjehistoria, och modern och Litauen förekom knappast alls i hennes ”Sommar”. Däremot förekom pappan där med uppmuntrande ord, och det var också tydligt att familjen ända tills det av kända skäl blev omöjligt besökte pappans hemstad Homs. Hon berättade också med stor inlevelse om hur kusinen Rasha med sina två barn och bara några få glas vatten att dricka gjorde en riskfylld tre dagar lång flyktfärd över Medelhavet. I slutet av den här berättelsen utgöt hon sin vrede över många rasisters i grunden obildade föreställningar om flyktingar, en känsla jag åter igen delar med henne, kanske för att en mängd ester och för den delen litauer under likande omständigheter drunknade i ett annat hav med kust också mot Sverige.

Men sen finns det förstås annat där vi är mer olika, till och med mycket olika.

Hennes vurm för idrott lämnar jag helt därhän – idrott är inte min sort av självhävdelse. Själv skulle jag ju aldrig ens ha kommit på tanken att gå i idrottsklass, om det nu hade funnits sådana på min tid.

Hon berättar om sin inte helt oproblematiska skoltid, och jag tror säkert att den rasism och främlingsskräck som i dag är mycket större än under min egen skoltid har sin betydelse, men det spelar naturligtvis också en roll hur man själv närmar sig andra, vilket inte betyder att man måste släta ut sin egenart. Märk att hon faktiskt blev vald till elevrådsordförande, även om hon sen blev ifrågasatt av en del av eleverna, särskilt när hon hade lyckts få ett stipendium till New York – kanske handlade det här mer om avundsjuka än om rasism. Men hon visade också en nästan manisk tilltro till sig själv: ”Jag är bäst!”

Väl i New York hoppade hon ganska snart av från de studier i engelska hon skulle följa och levde snart det fria och utlevande liv tonåringar ibland väljer om de kan. Hon medgav i sitt sommarprogram, att hon gjorde saker hon inte vill berätta om i radio. I det här avsnittet filosoferade hon också om hur vi definierar oss i förhållande till andra och om att vårt ego bestämmer vår identitet.

Hemma i Sverige igen engagerade hon sig häftigt i kampen mot den växande rasismen. Efter händelser med rasistiska förtecken var hon 2012 med om att i Kärrtorp organisera en manifestation som samlade 17.000 människor. När hon framträdde inför dessa med en egentryckt tröja med ett överkryssat SD, möttes hon av jubel. Också på nätet fick hon stöd, men den vägen kom det också mängder av hatkommentarer, en del av dem med veritabla dödshot. Hon medgav att det kändes obehagligt, men som hon verkar vara skapt, stod hon självfallet på sig: Stå för den du är! Fortsätt! Och hon sa, att på den här punkten kommer hon aldrig att backa.

Hon använde en annan del av sitt ”Sommar” till att visa upp sin egna sexuella läggning, även om hon varken var övertydlig eller rakt på sak. Hon berättade om sin hemhörighet på den av kompisen Elin 2009 startade och drivna queerklubben Högkvarteret, där hon själv anordnade skivreleaseparty. Och hon skildrade massakern på queerstället i Orlando i USA och citerade där samma Elin: ”Det kunde ha varit här.” Silvana Imam har för övrigt utnämnts till ”Årets homo” 2015.

Därefter fortsatte hon med en varm och tillgiven omfamning av sin något äldre syster och hennes lilla dotter. Och avslutade med att berätta om skivor och framträdanden och om det fina samarbetet med sin manager.

Som gammalt folkmusikfreak har jag också lyssnat på en del talking blues, som väl nästan ingen i dag vet vad det är. Men det finns en linje därifrån till den rap, som Silvana Imam gör och som helt präglade hennes musikval i dag.

Alltså fick vi höra Silvana Imam själv, dels i ”Hon va”, dels i ”Simone”. Mycket av det hon spelade hade politiskt innehåll, så till exempel ”Helt OK” med Blues (”Är det krig ni vill ha, så är det helt OK”), ”Tystas ner” med Stress och andra, bland dem Silvana Imam själv.