Sommar i P1 med Hannah Akuffo

16 augusti 2016 23:31 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Hannah Akuffo är född i Ghana (1954), men hennes föräldrar flyttade med barnen till Storbritannien. Under en vistelse i Etiopien, där hon forskade om lepra, det som förr benämndes spetälska, träffade hon svensken Sven Britton, som hon gifte sig med 1987. Detta nämnt inledningsvis, eftersom hon nu inte bara jobbar åt SIDA utan också i sitt ”Sommar” i dag talade svenska. Hon kom till Sverige redan 1986, eftersom hon hade fått forskningsstipendium vid Karolinska Institutet.

Hannah Akuffo levde tillsammans med föräldrarna och hela tio syskon, och det senare spelade kanske en roll för att hon ofta fick infektioner. Vid ett tillfälle fick hon riktigt svår influensa och var så sjuk, att hon kanske hade dött, om inte några katolska nunnor hade knackat på och frågat, om de kunde få logi. När de fick höra att en flicka i familjen var svårt sjuk, visade det sig, att de hade penicillin, och det här räddade kanhända livet på Hannah.

Möjligen är det den här händelsen plus det faktum att hennes pappa var presbyterian och präst som har lett till att Hannah Akuffo även som vuxen har hållit fast vid sin kristna barnatro. Ett ganska roligt och udda inslag i hennes sommarprogram var berättelsen om hur hon vid en stor middag var placerad tillsammans med Olof Lagercrantz och dennes hustru och hur hon, när han sa, att han hade hört att hon kunde och sjöng psalmer, under den fortsatta middagen sjöng sådana i hans öra.

Hennes familj flyttade, bytte även bostadsort, flera gånger under Hannahs barndom. Fadern tog också sin familj med till England; Hannah var sju år när de kom till London. De åkte till England på ett stort ångfartyg, och pappan hade fått förstaklassbiljetter till sig och sin familj. Hannahs främsta minne av resan blev att man kunde få hur mycket glass som helst, var som helst utom när man var i fartygets bibliotek. Och där tvingades Hannah vistas ganska mycket för att lära sig engelska.

Det skulle hon i och för sig ha gjort redan i skolan i Ghana, men lärarinnan som undervisade i det lät henne i stället passa sin baby, och även om hon gav Hannah bra betyg i engelska, lärde sig Hannah egentligen inte att tala och förstå engelska. Och inte blev det mycket bättre under båtresan. Under den lärde hon sig fyra ord.

Alltså fick hon det mycket svårt, när hon sattes i en praktiskt taget helt engelskspråkig klass i sin nya skola, vilket förstås ledde till stora problem. Men hon bet ihop, och efter tre månader hade hon lärt sig engelska, också för att kunna tala om för läraren vad hon utsattes för av en del av klasskamraterna.

Hon beskrev sig själv som ett mer nyfiket än besvärligt barn, ett som ständigt frågade ”Varför då?”. Besvärlig blev hon bara när hon konfronterades med att pojkar och flickor fick olika villkor.

Uppenbarligen lockades hon så småningom allt mer av frågor som rör smittsamma sjukdomar och infektioner och riktade alltså in sitt pluggande, senare sin forskning och sin praktik, på detta. Själv är jag inte lika intresserad som hon av parasiter och antibiotika, men jag är förstås glad och tacksam över att människor av hennes typ forskar och tar fram botemedel. Och ännu gladare över detta har förstås människor i områden, drabbade av malaria och annat elände, anledning att vara över att det finns människor som hon. Men hon är ju dess bättre inte helt ensam om det här; hon nämnde själv Hans Rosling.

Hon ansåg uppenbarligen att hon vid några tillsättningar av akademiska tjänster hade blivit orättvist förbigången, detta med icke sammanhållna argument. Det kan jag inte bedöma, men omöjligt är det ju inte, och Sverige är ju heller inte alltid så köns- och hudfärgsneutralt som flertalet av oss fortfarande vill tro.

Nu behöver ju frågan ”Var kommer du ifrån?”, som hon hade fått till leda, alltid ha rasistiska förtecken – den kan ju som bakgrund ha mänsklig nyfikenhet, berättigad även i fall som hennes. Hon berättade i sammanhanget att en av hennes anmödrar var danska – en del av henne hade utvandrat tillbaka.

Och det skedde, för att återge sista låten i musikdelen av hennes program, ”För kärlekens skull” (skriven av Ted Gärdestad).

Fast egentligen gjorde hennes musikval mig lite besviken. The Beatles och Seinabo Sey är förstås mycket hörvärda, och jag kan stå ut även med Diana Ross och Aretha Franklin, men bortsett från början av programmet spelade hon mycket lite av den afrikanska dansmusik jag lärde mig älska när min hustru på 1960-talet, när hon var anställd i tur och ordning på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjöld-fonden och SIDA, skaffade på resor till olika afrikanska länder och som bland annat användes vid de parties med mat och dans stipendiaterna på Hammarskjöldfondens kurser regelbundet inbjöds till hemma hos oss.

Norge: Arbeiderpartiet upp, MDG och SV ner

16 augusti 2016 0:58 | Politik | Inga kommentarer

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Nu föreligger ytterligare en ny opinionsmätning, den här gången en från Opinion Perduco för Avisenes Nyhetsbyrå den 11 augusti 2015:

Høyre 25,4 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,5 procent (+- 0)
Venstre 4,6 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,2)
Senterpartiet 6,4 procent (+ 1,0)
Arbeiderpartiet 36,4 procent (+ 1,1)
Sosialistisk Venstreparti 2,6 procent (- 1,0)
Rødt 1,7 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+ 0,8)

Arbeiderpartiet går alltså upp.

MDG ligger också i den här undersökningen under spärren, och där befinner sig även SV.

Sommar i P1 med Angelica Ström

16 augusti 2016 0:42 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

När jag först såg namnet Angelica Ström i förteckningen över årets sommarpratare, sa mig namnet ingenting alls. Men under programmets gång gick det snart upp för mig att hon kommer från en familj jag personligen har haft kontakt med, dock inte med henne närvarande. Under min chefredaktörstid för Aktuellt i politiken (s) träffade jag upprepade gånger på redaktionen hennes mor, Katarina Taikon, plus hennes dåvarande make Björn Langhammer: Jag köpte material för publicering av dem, bland annat avsnitt ur Katarinas bokserie om Katitzi. Hennes biologiske far, också omnämnd i dagens Sommar, var den mycket kände, för övrigt uppsalafödde skådespelaren Ove Tjernberg, som jag har sett både på teater och i filmer. En viktig roll i hennes liv, som hon skildrade det i ”Sommar”, spelade också Katarinas syster, silversmeden Rosa Taikon – även henne har jag träffat, fast mycket senare. Och för att göra den här listan fullständig: Angelica Ström berättade att hon, när pjäsen ”Zigenare” i september 1968 skulle sättas upp på Dramaten, blev förälskad i Stefan Ringbom.

Jag nämner det här av två skäl. Dels sätter jag in Angelica Ström i ett sammanhang, där flera av de nämnda är kända också av många av lyssnarna till dagens ”Sommar”. Dels visade det sig, ganska snart och allt mer under programmets gång, att Agelica som barn och under sin uppväxt höll ett visst avstånd till modern och hennes familj, möjligen med undantag för moster Rosa. Dels sökte hon inte alls någon plats i den aktivistiska miljö där hennes vuxna vistades och verkade.

I själva verket fick hon ett veritabelt helvete på grund av sin bakgrund, i vart fall den zigenska. Hon valde att hålla mun när människor hon mötte på middagar och i andra sammanhang sa glåpord om zigenare. När hon som sjuåring en natt låg över hos bästa kompisen och kompisens föräldrar efter att ha varit på party kom hem igen, kallades hon av pappan i familjen för ”tattarunge”. När sedan hennes familj i samband med att hon fick fler syskon flyttade till större lägenhet och hon i tvåan måste byta klass, råkade hon redan från början ut för terror av ett par tvillingar i klassen – hon led men teg hemma, tills en klasskamrats mamma till slut ringde hennes mamma, Katarina, och berättade, vad flickan utsattes för. Katarina tågade då hem till tvillingarnas morsa – som med hånfulla tillmälen mer eller mindre slängde ut hennes mamma. Det här slutade med att hon bytte skola, till Kristofferskolan, som drevs av antroposofer.

Utsattheten ledde också till att hon försökte hålla sig på sin egen kant; redan under tidigare skolår hade hon, när hon fick frågor om sitt mörka hår och sina bruna ögon, försökt komma undan genom att antyda att hon hade familjerötter i Frankrike.

Hennes berättelse i ”Sommar” rymmer förstås också annat: Hur hon tillsammans med Rosa gick till Sturebadet och badade. Hur Stefan tog henne till Gotland, där hon för första gången upplevde tystnaden. Hur hon gick på Birkagårdens folkhögskola och blev montessorilärare, en pedagogisk metod som enligt hennes mening bäst hjälper varje barn vidare utifrån just hans eller hennes förutsättningar.

Hennes mamma, Katarina, hade då och då tidigt druckit för mycket och fick så småningom, särskilt efter det att Björn hade lämnat henne, allt mer grava alkoholproblem. Det här ändade med hjärtstillestånd och hjärnblödning. Den sommaren bodde dottern mer eller mindre på SÖS.

Efter mammans död grubblade hon mycket över sin egen identitet: Var hon rom eller icke-rom? Hade hon varit för anpasslig, velat vara alla till lags? Men också andra känslor konkurrerade, som lyckan över att ha egna barn och barnbarn. Och hon började se sin mamma med en vuxen kvinnas ögon.

Steg för steg närmade hon sig åter sitt zigenska förflutna.

I slutet av sitt sommarprogram berättade hon om att Hans Caldaras, som för övrigt gjorde TV-serie av ”Katitzi”, ringde henne och bjöd henne på en middag, där hon också träffade Lawen Mohtadi, som ville intervjua henne för en bok om Katarina Taikon. Och hon ställde upp – det kan vara nödvändigt, kom hon fram till, i en tid då många åter tar sig rätten att döma ut andra.

Tilläggas bör att Angelica Ström har skrivit förord till nyutgåvan av sin mors ”Katizi”-böcker.

I sitt musikval har Angelica Ström en viss följsamhet till det hon berättar om; titlar som ”Family Affair” och ”I Hate It Here” vittnar om detta. När det gäller artistvalet blandas ganska mycket, men jag vill av artisterna nämna till exempel Ed Harcourt, Van Morrison, Charles Trenet, The Kinks (”Sunny Afternoon”) och Bo Kaspers orkester.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^