Bob Hope i Åh, en sån deckare!

3 augusti 2016 23:22 | Deckare, Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

När jag var i mina unga år, tävlade Danny Kaye (1911-1987) och Bob Hope (1903-2003) om biopublikens gunst. Vi som gillade en blandning av genrer, alltid med humor som en del av mixen och ofta med blinkningar till annat som var känt från filmduken, såg gärna filmer med dem i huvudrollen.

Ett exempel på det senare är den av Elliott Nugent regisserade Bob Hope-filmen ”My Favorite Brunette” från 1947, på svenska ”Åh, en sån deckare!”.

Blinkningarna består i det här fallet av parodier på den hårkokta deckarfilmen och på film noir.

Den här filmstoryns hårdkokte deckare Sam McCloud spelas av den under filmens tillkomsttid mycket kände Alan Ladd, men Ladds roll är här bara att ge sig av på annat uppdrag, att ha kontoret bredvid porträttfotografen Ronnie Jackson (Bob Hope) och före avfärden avspisa Jackson, som gärna vill försöka sig på att också vara privatdeckare.

Dock råkar Jackson vara kvar på McClouds kontor, när det ringer på dörren, så han går och öppnar. Den som vill träffa och anlita en deckare är Carlotta Montay, spelad av Dorothy Lamour. Och Jackson låtsas vara deckare, med pistol i hölster under kavajen och allt, och blir städslad.

Och innan vi gå vidare i handlingen: En av skurkarna, som vi snart ska få möta, är Kismet (Peter Lorre). I en biroll förekommer för övrigt Bing Crosby, men i övrigt torde skådespelarna från tiden då filmen gjordes vara tämligen okända för dagens filmpublik.

Men för att göra listan över allusioner på andra inspirationskällor mer komplett bör jag väl också nämna den fysiskt mycket starke men å huvudets vägnar inte så kapable Willie (spelad av Lon Chaney), en figur hämtad ur ”Of Mice and Men” (1937), ”Möss och människor”, som starkt bidrog till att ge författaren, John Steinbeck, nobelpriset i litteratur 1962.

För att förhöja spänningen börjar filmens handling i en dödscell på San Quentin, där Jackson i väntan på att bli avrättad får träffa pressen. Filmhandlingen är därefter hans berättelse för journalisterna. Carlotta Montay ber honom bland annat förvara en karta, som pekar ut en uranfyndighet den rullstolsbundne Baron Montay (Frank Puglia) vill exploatera. Men en konkurrerande liga av skurkar, där bland andra Kismet ingår, kidnappar baronen och förvarar honom så småningom på ett mentalsjukhus. Dit hittar så småningom – för att göra en lång och vindlande historia kort – så småningom också Carlotta och vår mästerdetektiv, och de lyckas också genom list och förklädnad ta sig därifrån efter att även Jackson/McCloud har lyckats ta sig fri. Slutbataljen mellan de här båda och skurkarna utspelas på ett stort hotell, där skurkarna tar in för att smida planer och våra hjältar tar anställning för att klädda i hotellets uniformer smälta in när de spionerar på sina motståndare. Till slut låtsas Carlotta vilja göra upp med skurkarna om var kartan finns, allt medan Jackson/McCloud ligger bakom en möbel och bandar med visst tekniskt besvär samtalet, som Carlotta försöker leda in också på skuldfrågan i mord som ligan har begått. Vår deckarhjälte kliver då fram och håller ligan i schack, medan Carlotta hämtar polis.

Men ack, Kismet lyckas innan polisen anländer byta ut bandet – det nya innehåller bara irrelevant nonsens – så skurkarna lyckas övertyga polisen om att det är Jackson/McCloud som är skurk, vilket är lätt, eftersom Kismet med fotografens/privatdeckarens pistol har skjutit den tänkte urangruveexploatören i den bil i vilken denne och Jackson/McCloud åkte till hotellet.

Ja, historien är bitvis så komplicerad, att den ibland är svår att referera.

Men strunt samma. Just när Jackson/McCloud förs till avrättningsrummet, dyker en hög representant för rättsväsendet upp och meddelar, att han ska släppas fri eftersom han är oskyldig.

Det är Carlotta som har dykt upp och rett upp alltsammans. Så historien slutar med en kyss som nog är bättre än döden i elektriska stolen.

Men en som är besviken och förbannad är bödeln, spelad av Bing Crosby (!).

Sommar i P1 med Parul Sharma

3 augusti 2016 18:23 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Parul Sharma är jurist, utbildad i Stockholm och i London, och har hunnit arbeta åt så skilda uppdragsgivare som Amnesty, Sandvik, Stora Enso och advokatfirman Vinge, i det sist nämnda fallet med människorätts- och antikorruptionsfrågor. Hon har också uppdrag av regeringen att arbeta med FNs senaste utvecklingsmål. Hon talar en fullkomligt idiomatisk svenska men behärskar också, eftersom hon har indisk bakgrund, urdu, hindi och punjabi.

Jag nämner det sista dels för att hon gjorde dagens Sommar, dels för att hon där hämtade en rad exempel på hur illa barn kan fara från Indien, Pakistan och Bangladesh.

Vi vet ju att av de här länderna framför allt Indien har haft en ekonomisk utveckling, som har gett vissa regioner och en växande del av befolkningen ett materiellt allt bättre liv, men både där och i de båda andra nämnda länderna finns samtidigt en för oss närmast ofattbar fattigdom. Parul Sharma berättade om utkonkurrerade och undanskuffade småbönder, som ändar sina liv genom att begå självmord, om miljömissförhållanden, bland annat kemikalier som tar människors liv och om det barnarbete och den barnprostitution som förekommer i stor skala. Det senare sker med desperata (ekonomiskt piskade) föräldrars medverkan, men medskyldiga är förstås också de svin till män, som utnyttjar det här.

Andra, i olika utsatta och krigshärjade länder, försöker åtminstone rädda barn, mest pojkar, till ett bättre liv, till exempel här i Sverige. Men också de barn som lyckas ta sig till Europa kan råka illa ut. Antalet barn som ingen riktigt vet, vart de har tagit vägen eller om de utnyttjas av några även i olika europeiska länder är så högt som 10.000.

FN antar storstilade mål som även de mest berörda länderna skriver under på, men även om till exempel Sverige ligger högt också på åtgärdssidan, finns det fullt upp av länder, där ord och handling starkt skiljer sig åt. Och hur skulle det kunna vara annorlunda, när man till exempel vet att det finns länder där – för att ta ett av Parul Sharmas exempel – militärer sexuellt våldför sig på en mycket liten flicka – hon slutar för övrigt sedan att tala.

Lite utdraget och vindlande och med en del upprepningar var Parul Sharmas Sommar, men det är jag beredd att förlåta henne på grund av det angelägna i hennes berättelse.

Fast utifrån mina utgångspunkter var hon inte tillräckligt radikal. Miljö- och människorättsfrågor är inte principfrågor som står utanför politiken, och ska man komma till rätta med de problem hon tog upp, behövs en mycket radikal politik, en politik som ifrågasätter ojämlikhet och fördelar både makt och resurser mer rättvist.

Till det positiva med Parul Sharmas musikval hörde att hon bjöd på både indisk musik, The Beatles och Laleh. Men Michael Jackson och Madonna i all ära – gillar en så engagerad människa som Sharma inga mer politiska sånger?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^