Sommar i P1 med Maher Zain

17 augusti 2016 21:18 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Kommentering avstängd

Maher Zain kände jag inte till före hans Sommar-program i dag. Det är jag helt uppenbart inte ensam om i det här landet, detta trots att han är en mycket stor skivartist i en rad muslimska länder, främst i Malaysia och Indonesien, men också i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Marocko. Från Marocko nämnde han ett framträdande för 50.000 personer, som för övrigt kunde texterna och själva nästan tog över sången.

Så här kan det vara i dagens värld, vars blandning av människor och kulturer också har sin tragiska bakgrund: blodiga krig, folkfördrivning, flykt till främmande land för att rädda sitt eget och familjens liv och ge dem ett bättre liv.

Maher Zain (egentligen Elzein) föddes 1981 i Tripoli i det Libanon, som i vågor har slitits sönder av inbördesstrider och anfall från intilliggande stater, också drabbats av nästan ohanterbara flyktingvågor. Länge klarade sig familjen genom att periodvis fly till bergen, men när en granat hade träffat balkongen som barnen nyss hade varit ute på, tog föräldrarna beslutet att fly landet, först via ett par grannländer och sen per flyg till Paris och därifrån vidare till Arlanda. Det höll på att ända med förskräckelse – de blev tagna i tullen och anklagades för att ha falska pass. Polisen som förhörde pappan lyssnade i alla fall på pappans berättelse om bakgrunden till deras flykt, och de släpptes in i landet.

Sin första tid i Sverige – Maher var då åtta år – tillbringade den här libanesiska familjen i Skellefteå. Där behandlades de väl, och Maher mindes i sitt sommarprogram hur lycklig han var över att för första gången i sitt liv uppleva så mycket snö. Han lärde sig älska Pippi Långstrump och så småningom, när han hade smakat det med sylt, också pannkaka.

Sen flyttade familjen vidare söderut, till en utkant av Södertälje. Där blev det genast problem, så de flyttade snart till en annan och bättre utkant av stan. Men livet där i den mer storstadspräglade miljön blev ändå tufft. Han mötte rasism. Och han drogs i tonåren in i gängbildning och försökte kvalificera sig inför de andra genom att beväpna sig med ett järnrör inför ett tänkt möte med ett antagonistgäng, men det dök inte upp. På ungdomsgården fick han sen se några av motståndarna, som försökte smita, eftersom de var färre, men hanns upp utanför. I slagsmålet med en av killarna i det andra gänget fick han in en träff med sitt järnrör, vilket sen ledde till att han blev anmäld och hamnade hos polisen på förhör. Det här slutade med övervakare, en bra person, en vän för livet visade det sig. ”Du behöver bättre umgänge”, var övervakarens slutsats, och Maher konstaterade att han hade alldeles rätt: Han själv hade alldeles för lätt att smälta in i den omgivning han råkade befinna sig i.

Den här upplevelsen hjälpte honom helt uppenbart att komma på rätt köl.

Hans pappa brukade sjunga, och redan tidigt vaknade hans eget intresse för sång. När Maher Zain var 21, åkte han till något slags musikläger i Paris, och det här ledde till att han kände, att musik var hans grej.

Nästa steg blev, att han, efter att ha spelat in en demo, blev uppringd av den svensk-marockanske artisten RedOne, i verkligheten med namnet Nadir Khayat, som är både låtskrivare och musikproducent. Han har arbetat med stjärnor som New Kids on the Block, Michael Jackson, Lionel Ritchie, Jennifer Lopez och Lady Gaga och har ansetts ha betydelse särskilt för den sist nämndas framgångar. 2005 hade han i Sverige producerat ett par plattor med Darin.

RedOne ville att Maher Zain skulle jobba ihop med honom. Han behövde åka på jobb till USA och ville ha med sig Zain, och denne nappade. Så han följde med till New York, en stad som han genast charmades av. Det här innebar också, att han tillsammans med RedOne kom att jobba med och träffa många i den amerikanska musikvärlden. Och inte nog med det: De drogs in i en värld av parties, där det förekom både sprit och droger, något som Zain med sin muslimska bakgrund kände ett avstånd till. Tiden i USA blev musikaliskt och jobbmässigt lyckosam, men han kände gradvis, att ville därifrån, längtade hem. Den värld han levde i i New York var inte hans.

Så han åkte hem och efter viss tid och vånda ringde han kompisen RedOne och förklarade, att han inte skulle komma tillbaka. Och denne blev inte förbannad utan accepterade hans beslut.

Eftersom det här var en livsfas av personlig kris, sökte han sig tillbaka till sina rötter, den muslimska tron. Inte så att han i likhet med en del andra unga muslimer i Sverige och andra europeiska länder fångades av fanatisk islamism – det finns också bland muslimer en majoritet som likt en majoritet kristna håller fast vid en grundläggande religiös övertygelse utan att för den skull hota andra med annan uppfattning.

Det intressanta i hans fall var att han mötte andra unga muslimer, som hade hört talas om att han hade arbetat med musik och inte nog med det: De ville att han skulle framträda för dem. Så det gjorde han.

Och det ena ledde till det andra. 2009 släppte han sitt första studioalbum, ”Thank You Allah”. Och året därpå var det här albumet det mest sålda i det redan inledningsvis nämnda Malaysia. Han berättade att han har 26 miljoner gillamarkeringar på Facebook.

Märkligt med en svensk artist som inte många känner till i Sverige men som alltså säljer oerhört mycket i från oss ganska avlägset belägna länder.

Själv hörde jag honom alltså för första gången i dagens ”Sommar”, dels tillsammans med en dotter i ”Medina”, dels i ”One Big Family”.

Han spelade ”Sång till friheten” med Björn Afzelius efter berättelsen om hur han tillsammans med sin familj kom till Arlanda, och av svenska artister fick vi bland annat höra Petter. Lady Gaga och Michael Jackson, annars alltför vanliga i ”Sommar”, hörde ju faktiskt hemma i hans sommarprogram. Det innehöll förstås också musik som var obekant för mig, däribland ett och annat som jag fann hörvärt.