Sommar i P1 med Iman Aldebe

Iman Aldebe kände jag inte till före dagens Sommar-program – däremot har jag åtminstone hört talas en del om hennes far, Mahmoud Aldebe, detta eftersom han som ledande muslim i Sverige har gett förslag på vissa särskilda rättigheter för muslimer, bosatta här i landet. Hans hustru, således Imans mor, är – inhämtar jag på nätet – aktiv i Centerpartiet och har bland annat varit ersättare i Riksdagen.

I första delen av sitt Sommar upprätthåller sig Iman Aldebe ganska mycket vid att hon mötte hinder på arbetsmarknaden på grund av att hon bar slöja. Hon fick inte jobb i butik, eftersom hon bar slöja. Hon genomgick utbildning för att bli TV-journalist men fick veta, att hon, eftersom hon bar slöja, inte kunde få förekomma i rutan utan i stället skulle få göra bakgrundsjobb.

Det låter i förstone som diskriminering, men det här är ju mer en sekulär än en kristen kultur, och manifesta uttryck för en religiös kultur, framför allt sådana som är så synliga som det hon talade om, känns naturligtvis av många människor som ett steg bakåt, särskilt om de är mycket avvikande. Döm om min förvåning när jag senare ser henne på presentationsbilden för Sommar. Där har hon ingen slöja och visar sig för övrigt vara en mycket parant ung dam. Däremot bär hon under den sedvanliga blomsterkransen den egenkreerade modeturban hon också talade om i programmet.

Iman Aldebe började, berättade hon, tidigt göra skisser på modekläder, när det gäller design och färg avvikande från det som gällde i de muslimska länderna. Jag gillar rebeller, personer som bryter invanda, ofta djupt konservativa mönster och hållningar, så jag gillar det här att hon har skapat sig en marknad både i Paris och Stockholm men framför allt i den egentliga muslimska världen, till exempel i Turkiet (där hon också har mött motstånd i form av demonstrationer). Fast, som hon själv konstaterade, även demonstrationer skapar nyfikenhet.

Fast ännu bättre än ett aldrig så modernt muslimskt mode vore det ju, om vi i vårt klädval alla fick välja det som är praktiskt, hyggligt billigt och, när det gäller den estetiska sidan, passade just oss, alltså som individer.

När det gälle hennes musikval, fanns det ganska lite som jag tidigare kände till (Seinabo Sey, Swedish House Mafia), men jag gillade mycket mer av det vi fick höra.