Sommar i P1 med Marianne Lindberg DeGeer

Marianne Lindberg DeGeer är mångsidigt konstnärligt begåvad, känd som skulptör, dramatiker, regissör med mera. Hon är sedan mycket länge gift med Carl Johan DeGeer men har också en dotter från ett förhållande med Björn Afzelius, och hon skulle i sitt sommarprogram i dag förstås ha kunnat berätta både om dem och om sina konstnärliga verksamheter men valde i stället att göra ett ”Sommar” om sitt eget liv fram till tidiga tonår och om sina föräldrar.

Det hon berättade om familjelivet i skuggan av pappans och mammans såriga relation, den som slutade med att pappan tog livet av sig, var oerhört utlämnande, men hennes framställning av vad som hände gjordes ändå med alla känslorna i styr, kanske för att tidsavståndet till det som hände när hon var 13 år vid det här laget är närmare 70 år och hon efter ett långt liv – hon är född 1946 – har fått egna erfarenheter också av törnar.

Pappan, Gösta, var läkare i Köping, mamman, Gun, sjuksköterska på samma sjukhus, och doktorn, lite äldre än sköterskan och då redan gift, föll som en sten för den Elisabeth Taylor-lika sköterskan och förlovade sig med henne 1943. Snart var de gifta.

De fick naturligtvis barn, men som seden på den tiden var i det samhällsskikt de tillhörde, anställdes barnsköterskor för att ta hand om barnen. (Pappan verkställde dock enligt tidens sed bestraffningar i form av stryk.) De här barnpigorna hämtades från grannländer som Finland, Norge och Tyskland. Hon från Finland fotograferades flitigt av pappan i huset, när hon tvättade sig utanför sommarstugan i Tierp. En norska blev bokstavligen galen och fick sen tillbringa en stor del av återstoden av livet på sinnessjukhus. Högst i kurs hos Marianne stod tyska Ilse, som läste Bröderna Grimms sagor och lagade surkål – tills hon plötsligt en dag gifte sig. Henne spårade Marianne åratal därefter, men Ilse var då död, fast hon kom i kontakt med Ilses dotter, som visade sig heta Marianne.

Men något var galet med föräldrarnas äktenskap, det förstod också den fortfarande mycket unga Marianne: Pappan och mamman började sova i skilda sovrum, och en gång när hon olovandes rotade i lådan under pappas nattduksbord, hittade hon tidningar med nakna tanter: Pin Up, Cocktail, Top Hat – det här var den tidens mest kända boulevardtidningar, kan jag berätta för er som inte var med på den tiden, ganska oskyldiga jämfört med den porr som kom lite senare. Hon hörde också pappa tala i telefon med vad hon tyckte konstig röst.

Så en dag satt pappa ensam vid ratten till sin bil och mer eller mindre beordrade henne att sätta sig i framsätet på det som normalt var mammans plats. Han körde tigande i väg, ända till Halmstad där han vände. Och på vägen tillbaka vällde det ur honom: ”Din mamma är en slampa”. I nio år hade han blivit bedragen. Och Marianne fick som råd eller varning: ”Du får aldrig bli som hon!”

Det här berättade Marianne Lindberg DeGeer redan i sommarprorammets inledning, men sen kom den hemska fortsättningen. Pappan hade försökt hindra Marianne att gå till skolan, men smet i väg och gick heller inte hem direkt efter skoldagens slut utan följde då en kompis hem. När hon sen till slut kom hem, tog det dåvarande hembiträdet in henne i sitt rum och betedde sig så konstigt, att Marianne förstod att något hemskt hade hänt, snart också vad: Pappan var död. Och sen kom det en ambulans och man bar i väg någon på en bår. Mamman kom in till henne klädd i svart dräkt.

Marianne försökte på ett barnsligt sätt hålla alltsammans ifrån sig, gick nästa dag till och med till skolan och betedde sig som om ingenting hade hänt. Ända tills en skolkamrat gav uttryck för det som alla redan visste och kände: ”Hennes pappa sköt sig i går, och hon beter sig så där!”.

Ett halvår senare, när hon var 14 år, flyttade modern med resten av familjen till Jönköping och förklarade det med att hon hade fått arbete där. Fast Marianne förstod snart, att ortsvalet också hade att göra med att älskaren bodde där.

Ändå avslutade Marianne Lindberg DeGeer det här programmet med att hon förstår bättre nu och att hon känner ömhet för både fadern och modern, även den senare nu död. Och så säger hon kärvt till dem: ”Det ni inte kunde ge mig, gav mig hembiträdena.”

Också musiken var genomgående välvald, sådant som Björn Afzelius’ ”Fröken Julie” apropå även pappans vänstrande – observera att hon, vilket hon inte nämnde, har erfarenhet av expartnern Afzelius’ vänstrande – The Beatles’ ”Help” efter berättelsen om när hon kommer hem efter pappans självmord och så ”Gläns över sjö och strand” med Nacka flickkör efter berättelsen om hur hon flyr till luciafirandet i skolan.

Mikael Wiehe hör vi i ”Lillan står i hagen” och i den hjärtskärande ”Flickan och kråkan”. I övrigt förekommer Frank Sinatra (”That’s Life”), John Blunt’s ”You’re Beautiful” (efter berättelsen om den Elisabet Taylor-lika mamman), The Kinks, Amy Winehouse, The Band, ”Lucille” med Little Richard, en skiva som hon hittade och spelade i hembiträdets rum efter pappans självmord, ”My Generation” med The Who och så, som avslutning, Franz Liszts ”Ungersk rapsodi” med Leopold Stokowski.