Sommar i P1 med Carolina Klüft

Som mina läsare vet, är mitt intresse för idrott milt talat måttligt. Jag läser således aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV och kommer inte heller att följa sändningarna från Rio, således ej heller Carolina Klüfts TV-inslag därifrån. Men hon har ju under en ganska lång period varit så stor i den svenska sportvärlden och vunnit så många guld och andra medaljer även i VM och en olympiad, att inte ens jag har undgått att lära mig känna igen henne och notera en del av framgångarna.

Med mitt svala intresse för idrott är jag alltså inte främst intresserad av det hon har att berätta om sina idrottsliga prestationer. Med mina mediamått mätt måste hennes sommarprogram följaktligen också innehålla annat för att fånga mitt och många andra lyssnares intresse. Och hennes ”Sommar” innehöll faktiskt också en del annat.

En del av detta senare innehöll i och för sig av en del upprepningar/återkommande reflektioner, men hon gav också uttryck för förnuftiga ställningstaganden i fråga om barn- och ungdomsidrott och hade ett veritabelt vredesutbrott mot doping. Journalister och fotografer, som inte respekterar att även en person som hon har rätt till ett privatliv, blev utskällda. De utsända intränglingar hon berättade om skyllde på sina chefer, men Klüft, iförd nattlinne, röt tillbaka: ”Jag skiter i era chefer – har ni inget eget omdöme?”

Fast hon vågade också lämna ut sig själv, dels för att hon inom sig bär inte bara en berättigad glädje över framgångarna utan också ibland trillar ner i ett svart hål av tvivel, dels för att hon ofta är fullkomligt hopplöst glömsk och slarvig. Som exempel på det senare berättade hon en historia om hur hon i samband med en bilresa från maken, som då bodde på annan ort, glömde nycklarna till hemmalägenheten, sen fick tillfälligt härbärge hos syrran, till vars lägenhet hon låste in nycklarna – historien om hur hon fiskade upp nycklarna dit var rent farsartad.

Klüfts låtval följde regelboken så till vida att det hon spelade hade ett samband med det hon berättade.

Frank Sinatra och Laleh (i det här programmet också!) var väl OK, men för egen del kunde jag gärna ha avstått från Iron Maiden, Michael Jackson, Carola och Sarah Dawn Finer samt, ännu mer, landslaget i friidrott 2004 (plus ganska många låtar som mer utmärktes av högt tempo än av musikalisk bravur).