Danmark: De flyktingrestriktiva partierna vinner mark

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 7 augusti, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 7,5 procent
Alternativet 7,5 procent
Venstre 16,4 procent
Dansk Folkeparti 21,4 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Regerande borgerliga Venstre får i den här undersökningen åter ett lägre stöd.

Dansk Folkeparti går upp lite, så också Socialdemokratiet. De här båda partierna har flirtat med varann i flyktingfrågan.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,7 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 7,4 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Norge: VG inleder samarbete med Amedia och NRK

Jag har tidigare berättat om att den norska sparbanksstiftelsen har övertagit ägarskapet till Amedia, en koncern i vilken återfinns både den tidigare arbetarrörelseägda A-pressen och en rad andra tidningar med skiftande partifärg.

Vårt Aftonbladet ägs ju nu sen länge av norska Schibsted – dock tillsätter gamle ägaren LO fortfarande politisk chefredaktör och kulturredaktör.

Nu har den likaledes Schibsted-ägda norska kvällstidningen VG, Verdens Gang, inlett ett annat okonventionellt samarbete: VG har ingått avtal med dels Amedia, dels NRK, Norsk Rikskringkasting, alltså ett etermediaföretag, om att på sin mobilapp få lov att publicera nyheter från de båda företagen.

Papperstidningarna är allt mer trängda, men deras kreativitet ökar också.

Sommar i P1 med Janne Andersson

När det gäller folk ur idrottsvärlden är jag helt handikappad, så till vida att jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, helt enkelt inte är intresserad av ämnet. Ändå är det ganska många från den här sfären som får göra sommarprogram i radio.

Naturligtvis kan man resonera likadant om politiker som får göra sommarprogram, och även de kan ju göra program som är ointressanta för många potentiella lyssnare. Men det finns en skillnad: Politik är grunden för vår demokrati; alla radiolyssnare är i egenskap av medborgare berörda av det politikerna beslutar, detta oavsett om det ”Sommar” de gör är bra eller dåligt.

Med det här menar jag förstås inte, att idrottsfolk inte borde få göra sommarprogram. Men de måste kunna göra program som berör ett brett spektrum av normala Sommar-lyssnare.

Dagens ”Sommar” gjordes av den nye tränaren för det svenska fotbollslandslaget Janne Andersson, född 1962 i Halmstad, där han också började sin egen fotbollskarriär. Vi fick höra om hans vidare karriär som spelare och sen ledare i klubbar som Örgryte och IFK Norrköping. Från Norrköping går han nu alltså vidare till landslaget.

Jag är egentligen inte alls intresserad av det här, således helt fel person att skriva om ett program som nästan uteslutande handlar om fotboll. Men jag lyssnade ändå på Janne Anderssons ”Sommar” och hittade där framför allt en del attityder, som jag gillar. Gamla vänner skildras med stor sympati. Han har sinne för practical jokes. Jag delar hans målsättning att det är viktigare att göra sitt bästa än att vinna varje gång, hans hat mot lättja och slarv och hans uppmaning att inte håna motståndare. Och så visade han en fin sida av sig själv, faderskärlek.

Och inte för att jag gillade de fotbollsanknutna sångerna i början och mot slutet av programmet, men i övrigt tyckte jag att det han spelade för oss lyssnare var mer hörvärt än hans eget sommarprat. Flera av musikinslagen hade för övrigt ett tydligt samband med det han nyss hade talat om: ”Jag och min far”, här med Magnus Uggla, är ett exempel, Ulf Lundells ”Jag går på promenaden” med dess norrköpingsanknytning ett annat. Och vad skulle en gammal halmstadsbo spela om inte Gyllene Tider? Vi fick också höra Jonas Gardell, Freddie Wadling (”Fattig bonddräng”), Frank Sinatra (igen!) och Luciano Pavarotti i ”Nessun Dorma”. Samt, som en markering av vad kampen på fotbollsplan i internationella sammanhand handlar om, ”Du gamla, du fria”.