Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.