Sommar i P1 med Alexander Bard

Dagens sommarvärd, Alexander Bard, som själv presenterade sig som narkoman och sexarbetare, är i egenskap av musiker känd för en mycket bred publik, framför allt som medlem av grupperna Army of Lovers och BWO (Bodies Without Organs), i åtminstone det först nämnda fallet på grund av framgångar på listor och i Melodifestivalen. Nämnas bör också hans arbete bakom discogruppen Alcazar.

Men han har också en politisk sida, och där har han upprepade gånger bytt identitet. Jag har faktiskt en gång i världen mött honom på en socialdemokratisk valvaka. Men han har prövat en rad politiska hållningar och avverkat lika många politiska partier och grupperingar: Folkpartiet, Liberaldemokraterna, Centerpartiet och Piratpartiet. Till hans heder ska sägas att han konsekvent, så även i dagens Sommar, har tagit avstånd från politiska ytterlighetsriktningar och deras banerförare, sådana som Islamska Staten, Donald Trump och Jimmie Åkesson.

Sitt sommarprat ägnade han åt att, tillsammans med kompisen Aron Flam, diskutera filosofer och ideologer, sådana vars tankegods han är intresserad av, ibland gillar, ibland tar avstånd från. Sålunda avfärdade han till exempel skarpt René Descartes’ berömda tes ”Jag tänker, alltså finns jag”. Däremot gillade han Karl Marx’ historiematerialism, men tyckte samtidigt att modern egalitetsvänster var patetisk. På motsvarande sätt granskade han andra filosofer (till exempel Friedrich Nietsche) och deras läror (Nietsche var enligt Bards mening vantolkad och missförstådd).

Detta avrundade han med att han själv i egenskap av filosof inte har alla svar, men att ett nytt politiskt ledarskap bättre än nu borde utövas av ett bredare kollektiv än dagens politiker och att målet måste vara ett samhällsmaskineri, där vi tillsammans åstadkommer något som är större än vi själva.

Som mina läsare kanske kan förstå, tyckte jag för egen del, även om jag hade en hel del invändningar, att det ändå var intressant att lyssna på Bard. Men jag är samtidigt ganska säker på att hans sommarprogram för en mycket stor del av lyssnarna – han hånade ju mycket riktigt stereotypen för dem som lyssnar på ”Sommar” – var ett ganska obegriplig program. Ett program som ”Sommar” kan inte göras främst för dem som är hyggligt bevandrade i politisk och annan filosofi. (För egen del har jag, för att ta ett av hans exempel, läst Marx i original samt skrivit och hållit föredrag om marxismen, så jag talar inte i egen sak.)

När det gäller Bards musikval är jag besviken. Visst spelade han Röyksopp, Linda Ronstadt, Björk och Laurie Anderson, ja rent av Army of Lovers – men nog var det mesta han spelade ganska tråkigt?