Mittmedia och Schibsted skapar ny tidningskoncern, som bland annat kommer att ge ut Svenska Dagbladet. Varför inte dra fler läsare till SvD genom att förse den också med en socialdemokratisk ledarsida?

Norska Schibsted har blivit stort på den svenska tidningsmarkanden genom att först köpa majoriteten i Aftonbladet, dock med fortsatt rätt för gamla ägaren, LO, att styra inriktningen av ledar- och kultursidorna, och sen ta över också den politiska högersidans flaggskepp i Sverige, Svenska Dagbladet.

Schibsted har visat sig vara en främst kommersiell ägare, som i Aftonbladets fall har visat stort intresse för verksamheter som Blocket. I fallet Svenska Dagbladet har man jobbat hårt för att få tidningen lönsam, bland annat genom att göra hårdhänta nedskärningar.

Själv blir jag därför inte våldsamt förvånad, när Schibsted nu skaffar Svenska Dagbladet nya allierade. Enligt en principöverenskommelse med en mångförgrenad men i huvudsak liberal tidningskoncern, Mittmedia, ska Svenska Dagbladet läggas in som stockholmsdelen av Mittmedia-koncernen. Det vill säga, tidningarna kommer att bilda en ny tidningskoncern, till 70 procent ägd av Mittmedia och till 30 procent av Schibsted. Mittmedias styrelseordförande Lars Leijonborg förklarar för sin del beslutet med att ”vi måste bli ännu starkare på nätet och det kräver resurser” – märk alltså att det i första hand inte handlar om att göra livet lättare för papperstidningarna.

De senare har en chans till ett fortsatt liv förutsatt att man genom samordning kan spara tjänster och kostnader. Men Schibsted visar också vägen genom att driva sajter som Blocket och budet på bostadssajten Hemmet nyligen.

Mittmedia driver tidningar från Gästrikland och Dalarna i söder upp till Jämtland och Ångermanland i norr, och numera ingår också ett antal före detta A-presstidningar i koncernen, fortsatt med socialdemokratisk ledarsida. I Mittmedia ingår liberala Gefle Dagblad och Arbetarbladet (S), båda i Gävle, Dala-Demokraten (S) i Borlänge, Dalarnas Tidningar, det vill säga liberala Falu-Kuriren samt de oberoende Borlänge Tidning, Nya Ludvika Tidning, Mora Tidning och Södra Dalarnas Tidning, ett antal oberoende liberala och obundna tidningar i Hälsingland, Hudiksvalls Tidning, Ljusnan, Ljusdals-Posten och Söderhamns-Kuriren (tidigare socialdemokratisk), i Härjedalen den opolitiska Tidningen Herjedalen, i Jämtland den centerpartistiska Östersunds-Posten och den oberoende socialdemokratiska Länstidningen, i Medelpad liberala Sundsvalls Tidning, som dock nu efter socialdemokratiska Dagbladets nedläggning också publicerar socialdemokratiska ledarartiklar, och i Ångermanland dels liberala Örnsköldsviks Allehanda, dels Tidningen Ångermanland, som efter sammanslagningen av socialdemokratiska Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, innehåller dubbla ledare, en socialdemokratisk och en liberal – VA var förr i världen en högertidning.

Till den nya tidningskoncernen förs också Mittmedias aktiemajoritet i dotterbolaget Promedia, i vilket ingår följande tidningar: Arboga Tidning och Bärgslagsbladet (liberala) samt Sala Allehanda (obunden), Avesta Tidning (obunden), Fagersta-Posten (obunden), Nerikes Allehanda (oberoende liberal), Vestmanlands Läns Tidning (liberal) samt Länstidningen Södertälje, Nynäshamns-Posten och Norrtelje Tidning (alla centerpartistiska).

Jag har här koncentrerat mig på dagstidningar och deras politiska tillhörighet. Där utöver kommer den här koncernen att driva också för ekonomin allt viktigare sidoverksamheter inom andra mediasektorer och med främst kommersiella förtecken.

Nedläggning av icke lönsamma lokaltidningar (exempel: socialdemokratiska Dagbladet i Sundsvall) hotar att gradvis minska det redan lilla inslaget i koncernen av socialdemokratiska pressröster, men Ångermanlands- och Medelpads-modellen, tidningar med både liberala och socialdemokratiska ledarartiklar, kunde ju provas på flera håll.

I Storstockholm vore det kanske kommersiellt listigt att förse Svenska Dagbladet med inte bara en obundet moderat utan också en socialdemokratisk ledarsida. Den senare borde ju rimligen dra fler, socialdemokratiska, läsare till SvD, och fler läsare behöver Svenska Dagbladet för att utvecklas och överleva.

Danmark på vippen

Det blir allt mer spännande inför det ännu inte utlysta folketingsvalet i Danmark. Det röda blocket får enligt den senaste mätningen 48,2 procent = 84 mandat mot det blå blockets 51,8 procent = 91 mandat. Den röda sidan behöver alltså bara vinna ytterligare tre mandat från den blå för att behålla majoriteten.

Till detta bidrar också det nya partiet Alternativet, som stöder den röda sidan. I den aktuella mätningen, gjord av Wilke för Jyllands-Posten, genom att få 2,7 procent – Danmark har 2 procents-spärr i folketingsvalen.

Så här fördelas partisympatierna i övrigt enligt mätningen från Wilke (resultaten i folketingsvalet 2011 inom parentes)

Socialdemokratiet 23,5 procent (24,8 procent)
Radikale Venstre 6,4 procent (9,5 procent)
Socialistisk Folkeparti 6,8 procent (9,2 procent)
Enhedslisten 8,3 procent (6,7 procent)
Venstre 22,5 procent (26,7 procent)
Dansk Folkeparti 17,1 procent (12,3 procent)
Konservative Folkeparti 3,5 procent (4,9 procent)
Liberal Alliance 8,3 procent (5,0 procent)

Jyllands-Posten noterar i sin presentation av undersökningen särskilt Liberal Alliances uppgång (till samma nivå som Enhedslisten) och Konservative Folkepartis bestående nedgång och tror att LA har vunnit över väljare från Konservative.

Jyllands-Posten har också låtit Wilke mäta statsministerkandidaternas och partiledarnas trovärdighet i väljarnas ögon.

På frågan vem de tillfrågade skulle vilja se som statsminister efter valet svarar hela 43,5 procent den sittande statministern, Socialdemokratiets ledare Helle Thorning Schmdt, medan bara 32,3 procent föredrar Venstres Lars Løkke Rasmussen.

Jyllands-Posten har även låtit Wilke mäta partiledarnas trovärdighet i väljarnas ögon. Även i det avseendet finns en märkbar skillnad mellan de båda ovan nämnda: (S)-ledaren och statsministern Helle Thorning Schmidt får här betyget 5,5, medan Lars Løkke Rasmussen hamnar näst sist med 4,0.

Intressant här är att Dansk Folkepartis ledare Kristian Thulesen Dahl uppenbart uppfattas som en sanningssägare och med 5,9 hamnar överst i den här rankinglistan, tätt följd av Enhedslistens Johanne Schmidt Nielsen med 5,8. Fyra, aningen efter Thorning, kommer Socialistisk Folkepartis ledare Pia Olsen Dyhr.

Radiklale Venstres ledare Morten Østergaard får betyget 4,5, Liberal Alliances Anders Samuelsen 4,4, Konservative Folkepartis Søren Pape 4,3 och Alternativets Uffe Elbæk 3,5.

Estland: Socialdemokraternas ställning i en i huvudsak borgerlig regeringskoalition ställer till problem. Partiledaren får en utmanare

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, lever ett ganska skakigt liv i koalitionen med två borgerliga partier, den som kom till efter ett val där Socialdemokraterna backade märkbart. Deras främsta stjärna i regeringen, näringsministern Urve Palo, har i en intervju berättat, att hon har övervägt att avgå, när det genast visade sig, att hon inte hade något manöverutrymme.

Men nu blåser det också kring partiledaren, Sven Mikser, som blev försvarsminister.

Inte så att han har gjort bort sig på den här posten, men nu drabbas han i efterskott av valförlusten och också av den regeringsöverenskommelse han förhandlade fram – allt fler inom partiet visar öppet, att de tycker, att det snarare är profilerad oppositionspolitik partiet skulle må bra av.

När den förra regeringen, då en koalition mellan nyliberala Reformpartiet, Reformierakond, och Socialdemokraterna, avgick i samband med valet, deklarerade den sittande utbildningsministern (S) och ryssen Jevgeni Ossinovski, att han inte kandiderade till någon post i den kommande regeringen. Ossinovski har också senare visat framfötterna när det gäller att i olika avseenden offentligt kritisera den nu ännu mycket mer borgerliga regeringspolitiken. (Efter valet ingår också det konservativa, kristna och estnationalistiska Förbundet Fäderneslandet och Res Publika, Isamaa ja Res Publika Liit, i koalitionsregeringen.)

Ossinovski har först känt sig för i partiopinionen men har nu meddelat, att han vid Socialdemokraternas kommande kongress ställer upp som kandidat till partiledarposten. Och uppenbarligen har han fått stöd. Ett par partidistrikt, Tartumaa och Valgamaa, har meddelat att de stöder Ossinovskis kandidatur, och jag gissar att han snart kommer att få uppbackning också från de mycket ryssbefolkade Lääne och Ida Virumaa.

Den sittande partiordföranden, Sven Mikser, säger i en kommentar, att han för egen del förstås också överväger, om han vill fortsätta att leda Socialdemokraterna. Men så lägger han ut hinder på Ossinovskis bana:

Ossinovski måste ju då välja att ta en av de ministerposter Socialdemokraterna har fått i förhandlingarna, till exempel hans egen som försvarsminister. Han säger det inte själv, men estniska läsare/väljare ställer sig förstås genast då frågan: En ryss som försvarsminister? Och väljer Ossinovski en av de andra (S)-ministrarnas portföljer, kan ju den som drabbas bli hans fiende…

Mikser påminner också om att det inte finns något regeringsalternativ för Socialdemokraterna, och det ligger det ju något i: Keskerakond, Centerpartiet, skulle ju kunna vara en regeringspartner för Socialdemokraterna, men tillsammans har de här partierna inte tillräckligt många mandat.

Ossinovskis svar blir att det viktigaste för partiet är att ge det tillbaka tron på sig själv. Han utesluter inte att Socialdemokraterna fortsatt ingår i en koalitionsregering men att det i så fall måste finnas utrymme för partiet att visa sin egen politiska profil.

I estniska media finns spekulationer om ytterligare en utgång av en regeringskris, förorsakade av Socialdemokraternas eventuella utträde ur regeringen: Reformpartiet skulle kunna tänkas bilda koalition med det lätt vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond.

Ísland hade en hygglig låt – men juryn var åt Hekla

Jag har med stigande undran lyssnat mig igenom ytterligare ett presentationsprogram med låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest.

Inte någon enda av låtarna fastnade omedelbart i musikminnet, och jag tvivlar på att ni som läser det här heller kan nynna någon av dem, förutom då Måns Zelmerlöws bidrag, som vi här i Sverige nu har hört så många gånger att också vi snart kan betraktas som heroes of our time.

Jag är inte säker på att heller Íslands bidrag kan räknas som en schlager, men om vi bortser från det, var ”Unbroken” med Maria Olafs den kanske bästa låten.

Den svenska juryns ranking förstod jag mig annars inte på i dag heller. Ta det sista bidraget som exempel: I och för sig såg Ann Sophie, som sjöng det tyska tävlingsbidraget, ut som om hon inte skulle vilja vara där, men själva låten var inte så dålig som de poäng den fick indikerade.

Vem kommer att vinna i finalen och varför?

Last Chorus: Guy Carawan

Guy Carawan (1927-2015) dog den 2 maj. Jag och många andra – de flesta av dem i USA – förknippar honom främst med 1960-talets främsta kampsång för medborgarrätt, för lika rättigheter åt afroamerikanerna, ”We Shall Ovecome”. Jag nämner honom självklart i introduktionstexten till den i min gamla ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Nej, han skrev inte den här sången. Den har, med lite annan text, sina rötter i en gammal afroamerikansk psalm, ”I’ll Overcome Someday”, och hade då textrader som ”I’ll be all right… I’ll be like him… I’ll wear the Crown… I’ll overcome…”. En fackförening, Negro Food and Tobacco Union i Charleston, South Carolina, tog sen upp den gamla psalmen igen, nu för bruk i en strejkvaktkedja (picket line) 1945, och därifrån kom sången till Highlander Folk School, numera Highlander Research and Education Center. Den som där, 1946, i huvudsak gav den dess mest kända form, ”We Shall Overcome”, var läraren Zilphia Horton, men också den kände folksångaren och aktivisten Pete Seeger. Seeger lärde sig sjunga den i samband med ett av hennes besök i New York, och både han, Zilphia och andra bidrog sedan med nya strofer, som knöt an till fackförenings-, freds- och integrationrörelserna: ”We will end Jim Crow…, ”We shall live in Peace…, ”We shall organize…, ”The whole wide World around” et cetera.

Zilphia Horton dog 1956, och på Pete Seegers rekommendation anställdes i hennes ställe år 1959 Guy Carawan, en vit folksångare och aktivist som Seeger kände. Carawan hade spelat och sjungit tillsammans med Frank Hamilton, som sedan blev medlem av The Weavers, där Seeger var ankare. Carawan spelade själv, utöver gitarr, även banjo och dulcimer.

Han fortsatte Zilphia Hortons verk att göra ”We Shall Overcome” till Highlander’s speciella sång, men en ännu större roll för dess framtida spridning och funktion fick hans medverkan vid SNCCs – Student Nonviolence Coordination Committee’s – grundandekongress 1960. Då lärde sig SNCC-aktivisterna den här sången, och snart förekom den i afroamerikanernas demonstrationer och andra aktioner över hela USA. Så även om Guy Carawan inte är registrerad som medförfattare till ”We Shall Overcome”, måste hans namn nämnas i samband med den här sången.

Och på det här sättet fick sången allt vidare spridning. När till exempel bussbojkotten i Montgomery, Alabama, under ledning av Martin Luther King kulminerade, sjöngs den av demonstrerande svarta i ansiktet på den fientliga vita mobben – och TV-kamerorna bar ut sången över hela landet.

Skivor med anknytning till texten:

”Sing For Freedom. The Story of the Civil Rights Movement Through Its Songs” (Smithsonian Folkways, CD SF 40032, 1990), sammanställd av Guy och Candie Carawan.

Guy Carawan, The Mongomery Gospel Trio & The Nashville Quartet: ”We Shall Overcome: Songs of the Freedom Riders and Sit-Ins” (Folkways FW 05591, 1961). Guy Carawan sjunger bland annat ”Hold On” och ”Oh, Freedom”, ”We Shall Overcome” och ”We Shall Not be Moved”.

Olika artister: ”Classic Protest Songs From Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways SFW 40197, 2009). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Olika artister: ”Folk Music of the Newport Folk Festival 1959-1960, Vol 2” (Folkways FW 2422, 1961). Guy Carawan sjunger ”We Shall Overcome”.

Inga stora förändringar i de danska partisympatierna

I 2011 års folketingsval blev resultatet det här:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

I Voxmeters senaste mätning fördelade sig partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 23,6 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Venstre 24,2 procent
Dansk Folkeparti 18,6 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

I Ritzaus Index, där olika mätningar vägs mot varann, blir fördelningen den här:

Socialdemokratiet 24,2 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 6,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Venstre 23,4 procent
Dansk Folkeparti 18,7 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,3 procent

Och i Berlingske Barometer, som inte har samma uppsättning mätningar med, fördelas partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 6,2 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Venstre 23,0 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,5 procent

Norge: Coop Extra växer mest

Jag har tidigare rapporterat om att den norska kooperationen har fått en ännu större marknadsandel genom att köpa den norska delen av ICA.

Norska media kan nu berätta, att kooperationens lågpriskedja Coop Extra växer rekordartat, inte bara genom att Coop Prix-butiker omprofileras till Coop Extra-butiker, vilket senare har ökat de omprofilerade butikernas omsättning med 22 procent. Coop Extra öppnar fyra till sex butiker i veckan, och just nu är man uppe i 100 butiker – före årets slut räknar man med att ha 127 butiker. Konceptet är att kombinera låga priser också med ett brett färskvaruutbud och ett utbud av efterfrågade fackvaror.

Konkurrenten Rema ökar sin omsättning med 5,4 procent, men Coop Extra har en tillväxt på 7,4 procent. Coop Extra växer också mer än Kiwi. Nästa år kommer Coop Extra enligt ingressen i Dagens Naeringsliv att passera Meny ”og bli den tredje største matkjeden”.

Danmark: Kamp om väljarna mest inom blocken. Förtroendet för Venstres ledare sviktar

Socialdemokratiet är i vissa mätningar uppe på samma nivå som i folketingsvalet 2011, men problemet med det – åtminstone inför det förestående folketingsvalet – är att framgången till stor del sker på bekostnad av partier som i striden om regeringsmakten står på samma sida som (S). Sen valet 2011 har till exempel koalitionspartnern, det socialliberala Radikale Venstre, tappat omkring 92.000 väljare till (S). Cirka 26.000 väljare har gått från Socialistisk Folkeparti till (S).

Socialdemokratiet har själv också tappat anhängare men inte primärt till andra vänsterpartier. Ett tapp på cirka 8.000 röster till borgerliga Venstre är kanske inte så allvarligt, men blockbalansen har på allvar rubbats av att cirka 75.000 tidigare (S)-väljare har gått till högerpopulistiska Dansk Folkeparti.

Socialdemokratiet försöker nu visa framfötterna genom att minska arbetslöshetstalen. Finansminister Bjarne Corydon (S) har lagt fram förslag om en ”jobbonus” till arbetslösa som visar vilja att komma tillbaka genom att också ta jobb med lägre lön. Jobbonusen, som är skattefri, införs för andra halvåret 2015 och kan utgöra maximalt 10 procent av arbetsinkomsten upp till 15.000 kronor i månaden. Det betyder att mottagare av kontanthjälp vid arbetslöshet maximalt kan få 9.000 kronor skattefritt under sex månader.

* * *

Venstres tillbakagång i opinionsmätningarna – partiet har förlorat väljare till Dansk Folkeparti – har gjort att frågan om vem som borde vara ledare för partiet åter har blommat upp.

Partiledaren, Lars Løkke Rasmussen, har svag uppslutning också från de egna partimedlemmarna. Enligt en färsk undersökning, gjord av Gallup för Berlingske, ser bara 35 procent av Venstres väljare honom som den bästa ledaren. Samma uppbackning får förre försvarsministern Søren Gade, som avgick och föreföll lämna politiken men nu kandiderar igen till Folketinget. Venstres vice ordförande, Kristian Jensen, får stöd av bara 13 procent av venstreväljarna.

Venstres väljare har också tillfrågats om ifall Lars Løkke Rasmussens personliga beteende – som att köpa kläder på partiets bekostnad samt dyra resor – har försvagat deras vilja att rösta på partiet. Bara 60 procent svarar att det här inte har påverkat deras röstvilja.

Väljarna i allmänhet har fått frågan, om Venstre har presenterat en politik, som partiet verkligen tänker genomföra efter valet. 52 procent svarar ja, medan 21 procent tvivlar på att det är så.

Av samtliga väljare anser 55 procent, att Løkke Rasmussen bör avgå, om partiet inte vinner det kommande valet. 29 procent anser att han kan fortsätta.

Norge: Kristelig Folkeparti rör sig åt vänster

Det går aningen uppåt, + 0,3 procentenheter, för Arbeiderpartiet i Norfaktas senaste opinionsundersökning för Nationen och Klassekampen. Partiet får där 37,6 procent – och det är långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

För vänsterpartnern i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ser det inte så ljust ut: Partiet backar med 0,7 procentenheter till 3,1 procent – i valet 2013 låg SV med 4,1 procent strax över fyraprocentsspärren.

Den tredje parten i den förra, röd-gröna regeringen, Senterpartiet, minskar med 0,3 procentenheter men hamnar då på 5,3 procent, ganska nära de 5,5 procent partiet fick i valet.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,9 procentenheter till 1,7 procent (mot 1,1 procent i stortingsvalet 2013), och dem kan man i stort sett inte räkna med i ett stortingsval – men det kan ta ett mandat i Oslo, där det är starkare.

Mer intressant för vänstersidan är för närvarande Kristelig Folkeparti, ett mittenparti som i dag är en del av det parlamentariska underlaget för den sittande blå-blå regeringen men som nu i viktiga frågor fronderar mot den och allt mer orienterar sig i riktning mot samarbete vänsterut. Partiet har till exempel på sin just genomförda kongress ställt sig bakom den rödgröna sidans krav, att Norge bör ta emot 10.000 kvotflyktingar från det krigssönderslitna Syrien. Dessutom bör Norge bidra med medicinsk hjälp och minst tredubbla det humanitära stödet till Syriens närområden, som ju ändå får ta emot större delen av flyktingströmmen.

Förre partiledaren Kjell Magne Bondevik, svarar i dag ”Senterpartiet” på frågan om vilket parti som står KrF närmast; ”tidligere sa jeg ofte Venstre”.

I den aktuella mätningen går KrF upp med 0,3 procentenheter och får då 5,6 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013. Partiet skulle då få 10 mandat i Stortinget. Skulle KrF byta sida, skulle detta, trots att SV (och dessutom Miljøpartiet De Grønne) med sina nuvarande opinionssiffror inte skulle klara fyraprocentsspärren, räcka för att skifta politisk majoritet i Norge. Enligt dagens mätning skulle Høyre, Fremskrittspartiet och Venstre tillsammans få 73 mandat mot Arbeiderpartiets, Sosialistisk Venstrepartis (enda, i Oslo) och Senterpartiets sammanlagt 82 mandat.

Liberala Venstre, som alltså inte diskuterar sidbyte, backar i den aktuella mätningen med 0,8 procentenheter till 5,2 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, minskar med 1,9 procentenheter till 22,8 procent. I stortingsvalet 2013 stöddes partiet av 26,8 procent.

Högerpopulistiska och flyktingrestriktiva Fremskrittspartiet ökar däremot med 0,8 procentenheter till 12,5 procent, vilket senare dock fortfarande är långt under partiets resultat i 2013 års val, 16,3 procent.

I princip blockneutrala men mest åt vänster lutande Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,3 procentenheter till 3,6 procent (mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013), men beräknas ändå få tre lokala mandat.

Sibeliuskväll

Det är 150-årsjubileum för Jean Sibelius (1865-1957), och Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi firade som sig bör detta med en konsertkväll med tonvikt på Sibelius.

Enda undantaget i programmet var ”Florez och Blanzeflor”, skriven 1891 av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), men det valet var kanske inte så långsökt. Stenhammar och Sibelius var vänner, och åtminstone det drag av vemod som finns i det aktuella stycket av Stenhammar finns understundom också i Sibelius’ musik, även om den senare ofta är mer kraftfull i känslouttrycket.

Sibeliusdelen av konserten började dock inte med sådant som jag finner mest karaktäristiskt för Sibelius – dels musiken, från 1898, till skådespelet ”Kung Kristian II”, dels sånger, tonsättningar av dikter skrivna av andra. I den här sångpräglade delen hade solisten insjuknat och fått bytas ut mot Gabriel Suovanen. Det här medförde också, att urvalet av sånger på någon punkt hade fått ändras. Men för egen del gillade jag nytillskottet, ”Iltalle” (”Till kvällen”).

Tyngdpunkten kom ändå att ligga på den sibeliusmusik som spelades efter pausen, ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1901-1902). I det här verket återkommer Sibelius genom alla satserna till ett tema, som med furiös kraft också hörs i finalen.

* * *

Bengt och Inger är på resa i Lettland, så Anna utnyttjade en av deras biljetter till att ta med sin starkt musikintresserade och själv spelande dotter Amanda på den här konserten.

Vi hade kommit överens om att äta middag tillsammans före konserten, och den här gången blev det på det Uppsala konsert & kongress näraliggande Lucullus.

Alla valde olika rätter, jag för min del en rätt som kommer från länderna i det forna Jugoslavien, ćevapčići: grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Jag har ätit det förr på en lunchrestaurang i ABF-huset på Sveavägen och tycker det är gott.