Melodikrysset nummer 21 2015

23 maj 2015 12:08 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

I dag tyckte jag det var ett ganska knepigt Melodikryss.

Ta den baklängesspelade låten som exempel. Inte en susning efter lyssningen. Men så småningom lyckades jag med hjälp av ledbokstäver jag fick komma på vilka de tre första orden i titeln borde vara, och när jag sen hade fått två bokstäver också till det sista, förstod jag, att det vi hade hört baklänges var ”We Are the World”.

Pojkband är heller inte riktigt min grej, men jag känner ju till namnet på några, och Westlife föreföll gå in. Och sen bekräftades ju den gissningen också genom låttiteln, ”Unbreakable”.

Dansband är heller inte min grej, men sen visade svaren på ett par andra frågor, som jag var säker på, att de som sjöng måste ha varit Trio me’ Bumba. Titeln – ”Blad faller tyst som tårar”? – mindes jag inte heller, men den här låten tycks ursprungligen ha gjorts av Lasse Berghagen, en artist som Anders Eldeman omhuldar.

TV-serier, utom några deckarserier, har jag nästan aldrig sett, så inte heller ”Downton Abbey”.

Melodifestivalerna brukat jag se på, så också årets, men jag måste erkänna, att jag till att börja med inte mindes det spelade bidraget ur årets upplaga, ”Hello Hi” med Dolly Style. Och ändå hörde den här låten inte till de många mycket dåliga som spelades där.

Däremot har ”Heartbreak Hotel” med Yohio fastnat i mitt musikminne.

Därmed är vi äntligen inne på för mig kända musikdomäner.

Siw Malmkvist gjorde en svensk version, ”Tunna skivor”, av en Conny Frances-låt.

Mycket hörvärd var ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Barnen fick sitt med Alice Tegnérs ”Bä, bä, vita lamm”, som får frågan om hon har någon ull.

Och om ännu mindre kryp, en fästing vid namn Fulvia, handlar den Povel Ramel-skapelse hans son Mikael i dag sjöng. Melodin har Povel lånat från ”Gubben Noak”.

De återstående två ljudillustrationerna har jag något slags personlig anknytning till.

Min hustru är så kallad moster i OD, Orphei Drängar, så vi brukar gå på deras konserter, och jag brukar ibland också kunna vara med vid deras interna tillställningar. Så visst hörde jag omedelbart, att det var de som sjöng ”Vårsång”.

Och Ture Nerman hade jag en del personliga kontakter med medan han levde. Bland annat fick jag hans tillstånd att i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) i fredsavsnittet publicera hans ”Den vackraste visan om kärleken”, återgiven med noter (musik av Lillebror Söderlundh).