Danmark: Kamp om väljarna mest inom blocken. Förtroendet för Venstres ledare sviktar

Socialdemokratiet är i vissa mätningar uppe på samma nivå som i folketingsvalet 2011, men problemet med det – åtminstone inför det förestående folketingsvalet – är att framgången till stor del sker på bekostnad av partier som i striden om regeringsmakten står på samma sida som (S). Sen valet 2011 har till exempel koalitionspartnern, det socialliberala Radikale Venstre, tappat omkring 92.000 väljare till (S). Cirka 26.000 väljare har gått från Socialistisk Folkeparti till (S).

Socialdemokratiet har själv också tappat anhängare men inte primärt till andra vänsterpartier. Ett tapp på cirka 8.000 röster till borgerliga Venstre är kanske inte så allvarligt, men blockbalansen har på allvar rubbats av att cirka 75.000 tidigare (S)-väljare har gått till högerpopulistiska Dansk Folkeparti.

Socialdemokratiet försöker nu visa framfötterna genom att minska arbetslöshetstalen. Finansminister Bjarne Corydon (S) har lagt fram förslag om en ”jobbonus” till arbetslösa som visar vilja att komma tillbaka genom att också ta jobb med lägre lön. Jobbonusen, som är skattefri, införs för andra halvåret 2015 och kan utgöra maximalt 10 procent av arbetsinkomsten upp till 15.000 kronor i månaden. Det betyder att mottagare av kontanthjälp vid arbetslöshet maximalt kan få 9.000 kronor skattefritt under sex månader.

* * *

Venstres tillbakagång i opinionsmätningarna – partiet har förlorat väljare till Dansk Folkeparti – har gjort att frågan om vem som borde vara ledare för partiet åter har blommat upp.

Partiledaren, Lars Løkke Rasmussen, har svag uppslutning också från de egna partimedlemmarna. Enligt en färsk undersökning, gjord av Gallup för Berlingske, ser bara 35 procent av Venstres väljare honom som den bästa ledaren. Samma uppbackning får förre försvarsministern Søren Gade, som avgick och föreföll lämna politiken men nu kandiderar igen till Folketinget. Venstres vice ordförande, Kristian Jensen, får stöd av bara 13 procent av venstreväljarna.

Venstres väljare har också tillfrågats om ifall Lars Løkke Rasmussens personliga beteende – som att köpa kläder på partiets bekostnad samt dyra resor – har försvagat deras vilja att rösta på partiet. Bara 60 procent svarar att det här inte har påverkat deras röstvilja.

Väljarna i allmänhet har fått frågan, om Venstre har presenterat en politik, som partiet verkligen tänker genomföra efter valet. 52 procent svarar ja, medan 21 procent tvivlar på att det är så.

Av samtliga väljare anser 55 procent, att Løkke Rasmussen bör avgå, om partiet inte vinner det kommande valet. 29 procent anser att han kan fortsätta.

Norge: Kristelig Folkeparti rör sig åt vänster

Det går aningen uppåt, + 0,3 procentenheter, för Arbeiderpartiet i Norfaktas senaste opinionsundersökning för Nationen och Klassekampen. Partiet får där 37,6 procent – och det är långt över partiets resultat i stortingsvalet 2013, 30,8 procent.

För vänsterpartnern i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ser det inte så ljust ut: Partiet backar med 0,7 procentenheter till 3,1 procent – i valet 2013 låg SV med 4,1 procent strax över fyraprocentsspärren.

Den tredje parten i den förra, röd-gröna regeringen, Senterpartiet, minskar med 0,3 procentenheter men hamnar då på 5,3 procent, ganska nära de 5,5 procent partiet fick i valet.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,9 procentenheter till 1,7 procent (mot 1,1 procent i stortingsvalet 2013), och dem kan man i stort sett inte räkna med i ett stortingsval – men det kan ta ett mandat i Oslo, där det är starkare.

Mer intressant för vänstersidan är för närvarande Kristelig Folkeparti, ett mittenparti som i dag är en del av det parlamentariska underlaget för den sittande blå-blå regeringen men som nu i viktiga frågor fronderar mot den och allt mer orienterar sig i riktning mot samarbete vänsterut. Partiet har till exempel på sin just genomförda kongress ställt sig bakom den rödgröna sidans krav, att Norge bör ta emot 10.000 kvotflyktingar från det krigssönderslitna Syrien. Dessutom bör Norge bidra med medicinsk hjälp och minst tredubbla det humanitära stödet till Syriens närområden, som ju ändå får ta emot större delen av flyktingströmmen.

Förre partiledaren Kjell Magne Bondevik, svarar i dag ”Senterpartiet” på frågan om vilket parti som står KrF närmast; ”tidligere sa jeg ofte Venstre”.

I den aktuella mätningen går KrF upp med 0,3 procentenheter och får då 5,6 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013. Partiet skulle då få 10 mandat i Stortinget. Skulle KrF byta sida, skulle detta, trots att SV (och dessutom Miljøpartiet De Grønne) med sina nuvarande opinionssiffror inte skulle klara fyraprocentsspärren, räcka för att skifta politisk majoritet i Norge. Enligt dagens mätning skulle Høyre, Fremskrittspartiet och Venstre tillsammans få 73 mandat mot Arbeiderpartiets, Sosialistisk Venstrepartis (enda, i Oslo) och Senterpartiets sammanlagt 82 mandat.

Liberala Venstre, som alltså inte diskuterar sidbyte, backar i den aktuella mätningen med 0,8 procentenheter till 5,2 procent, detsamma som i stortingsvalet 2013.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, minskar med 1,9 procentenheter till 22,8 procent. I stortingsvalet 2013 stöddes partiet av 26,8 procent.

Högerpopulistiska och flyktingrestriktiva Fremskrittspartiet ökar däremot med 0,8 procentenheter till 12,5 procent, vilket senare dock fortfarande är långt under partiets resultat i 2013 års val, 16,3 procent.

I princip blockneutrala men mest åt vänster lutande Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,3 procentenheter till 3,6 procent (mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013), men beräknas ändå få tre lokala mandat.

Sibeliuskväll

Det är 150-årsjubileum för Jean Sibelius (1865-1957), och Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi firade som sig bör detta med en konsertkväll med tonvikt på Sibelius.

Enda undantaget i programmet var ”Florez och Blanzeflor”, skriven 1891 av Wilhelm Stenhammar (1871-1927), men det valet var kanske inte så långsökt. Stenhammar och Sibelius var vänner, och åtminstone det drag av vemod som finns i det aktuella stycket av Stenhammar finns understundom också i Sibelius’ musik, även om den senare ofta är mer kraftfull i känslouttrycket.

Sibeliusdelen av konserten började dock inte med sådant som jag finner mest karaktäristiskt för Sibelius – dels musiken, från 1898, till skådespelet ”Kung Kristian II”, dels sånger, tonsättningar av dikter skrivna av andra. I den här sångpräglade delen hade solisten insjuknat och fått bytas ut mot Gabriel Suovanen. Det här medförde också, att urvalet av sånger på någon punkt hade fått ändras. Men för egen del gillade jag nytillskottet, ”Iltalle” (”Till kvällen”).

Tyngdpunkten kom ändå att ligga på den sibeliusmusik som spelades efter pausen, ”Symfoni nummer 2 i D-dur” (1901-1902). I det här verket återkommer Sibelius genom alla satserna till ett tema, som med furiös kraft också hörs i finalen.

* * *

Bengt och Inger är på resa i Lettland, så Anna utnyttjade en av deras biljetter till att ta med sin starkt musikintresserade och själv spelande dotter Amanda på den här konserten.

Vi hade kommit överens om att äta middag tillsammans före konserten, och den här gången blev det på det Uppsala konsert & kongress näraliggande Lucullus.

Alla valde olika rätter, jag för min del en rätt som kommer från länderna i det forna Jugoslavien, ćevapčići: grovmalda köttfärsrullar med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås och pressad potatis. Jag har ätit det förr på en lunchrestaurang i ABF-huset på Sveavägen och tycker det är gott.