Femtiotalets skola var inte bara pluggskola och elitskola utan ibland också en fri akademi

26 maj 2015 21:33 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Såg nyss i Rapport i TV åter igen ett av dessa ständigt återkommande inslag om lärande och betygssystem.

Mitt eget intryck av dagens skola är att den har blivit alltför meritokratisk, dessutom i en på tok för formalistisk mening. Och att rekryteringen till allsköns yrken styrs av kunskapskrav som jobben i fråga inte nödvändigtvis förutsätter. Till det senare kommer att människor, som av den ena eller den andra anledningen inte klarar skolan, ibland trots att de anstränger sig, också måste få leva ett värdigt och för dem meningsfullt liv, som vi andra – vi som har det bättre förspänt – får lov att lämna bidrag till. På den här punkten har marknaden en av sina blinda fläckar.

Min gymnasietid inföll under andra halvan av femtiotalet – jag gick latinlinjen och slutade (berättade en av mina lärare; själv har jag aldrig kollat) – med det årets bästa studentbetyg i vår skola. Ironiskt nog, eftersom jag i egenskap av elevrådsordförande också satte hela betygssystemet i fråga.

Själv kom jag till den tidens mycket mer segregerade realskola och gymnasium direkt från en invandrarfamilj där ingen av föräldrarna hade mer än folkskola (i Estland) bakom sig, men jag klarade mig alltså bra i den här för mig helt främmande miljön och sågs där – vilket är intressant – också av lärarna, som upptäckte att jag var mycket mer beläst än flertalet av mina skolkamrater, att jag kunde skriva och även i övrig var verbal och annat sådant.

Det här ledde till att jag fick högt betyg till exempel i kristendomskunskap (som det hette på den tiden) trots att jag var ateist och till att jag fick A i svenska både för min förmåga att skriva och för mina kunskaper om litteratur – när Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur fick jag, som hade läst allt som fanns att få tag på både av honom och några andra av de stora amerikanska berättarna, i uppdrag av min lärare att hålla en timslång föreläsning om Hemingway.

En inlånad brittisk engelsklärare bidrog till att lära mig och andra att verkligen tala engelska, inte bara plugga glosor och grammatik. Hon lät oss bland annat spela improviserad teater på engelska. En gång när vi fick i uppdrag att göra spontanteater om ett ungt par som för första gången är hembjudna till svärföräldrarna och jag fick rollen som pappan i den familjen, överraskade jag alla med att ur bänken håva upp ett lösskägg och ta det på mig. Märk att det här var improvisation, stundens ingivelse – vi visste inte att vi skulle göra det här; jag råkade bara ha ett lösskägg i bänken.

Men tillbaka till det egentliga ämnet, betygsättningen.

Den var på gott och ont friare, åtminstone i min skola.

Självklart spelade formella kunskaper en roll, och en del elever som av den ena eller den andra anledningen inte klarade kunskapskraven kuggades, också i studentexamen.

Pluggade man och ansträngde man sig, fick man godkänt och ibland ett ännu högre betyg.

Men för de riktigt höga betygen fordrades något mer, något som är svårt att precisera i formella termer. Då handlade det inte bara om att behärska utan också om att begripa och kunna resonera. Det sista vägde i slutändan tyngre än ett misslyckat prov någon dålig dag.

Ritzau Index efter senaste danska mätningen

26 maj 2015 15:02 | Politik | Inga kommentarer

Voxmeters senaste mätning, som jag presenterade i går, har nu också infogats i Ritzau Index:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,3 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 1,4 procent
Venstre 23,4 procent
Dansk Folkeparti 18,7 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^