Gästspel av Radiosymfonikerna och före det en mycket god middag

26 mars 2015 23:18 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vår lilla krets, som tillsammans – mer eller mindre – går på abonnemangskonserterna i Uppsala Konsert & Kongress, har gradvis blivit aningen större. Birgitta och jag har haft årsabonnemang till konsertserien ända sedan vårt nya Musikens hus öppnades. Därefter lyckades vi intressera också Anna, som nu alltså åker till konserterna i Uppsala, fastän hon bor i Rinkeby. Och sen har Anna gjort på motsvarande sätt med sin pappa Bengt, i yngre år gift med Birgitta, och Bengts fru Inger.

Vi sitter på olika håll i Konserthuset, men vi brukar försöka äta middag tillsammans före konserterna och sen dricka kaffe ihop i pausen.

Oftast styrs valet av restaurang av ändamålet med de här träffarna: Vi har rätt många gånger ätit i Konsethusets restaurang eller på ställen som ligger på bekvämt gångavstånd från Konserthuset. De båda familjerna i den äldre generationen turas om med att välja ställe och betala.

I går hade Birgitta fått lust att göra något extra och bjöd således det här sällskapet på det som av många uppsalabor anses vara stans bästa matkrog, Villa Anna, som ligger lite undangömt i Odinslund men verkligen är värt ett besök. Det är inte något billigt ställe, men deras mat är värd pengarna vet Birgitta och jag som i motsats till de övriga hade varit där tidigare.

Eftersom vi sen skulle till Konserthuset, hämtade Bengt oss i bil – Inger och Anna satt redan i den.

Bengt skulle alltså köra bil, Anna skulle göra detsamma hem, och jag och Birgitta är numera helnykterister, så bara Inger tog ett glas vin. Vi övriga drack Pripps blå lättöl.

Birgitta hade, för att spara tid, förvalt huvudrätt, pärlhöna, men eftersom den här kvalitetsrestaurangen, som lagar lokalt anförskaffad mat, inte hade fått tag på någon pärlhöna, fick det bli kyckling, fin gårdskyckling, i stället. Den serverades med läckra tillbehör, bland annat slungad fänkål, kokt rödbeta och små brynta kokta potatisar.

Före det hade vi fått var sin skål varm pumpasoppa med kärnor och till det läckert mjukbröd, ett ljust och ett mörkt, plus två sorters smör.

Och till den dubbla espresson serverades chokladkaka. Jag som är diabetiker donerade min kaka till Anna.

* * *

Vi infann oss en halvtimme före konserttid i Konserthuset för att lyssna på en liten utfrågning av kompositören till kvällens inledande stycke, ”Tales From Suburbia”, ett uruppförande. Albert Schnelzer, född 1972, visade sig ha både humor och distans. Och inte heller hans ”Tales From Suburbia”, som inledde konserten, visade sig sätta den ångeststämpel på det stadsbyggnadsfenomen många vill åsätta den stadsmiljö Schnelzer själv tydligen har levt hela sitt liv i. Musiken speglade de olika sidor som präglar den här miljön liksom andra.

De som spelade den här konsertkvällen var Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den mycket förfarne Daniel Harding.

Den här orkestern är mycket stor – mycket större än vår Kammarorkester som vi normalt brukar få höra i den här konsertserien – så hela scenen var täckt av stolar åt musikerna. Mängden och arten av instrument, plus naturligtvis musikernas spelskicklighet, bidrog till att lyfta den musik som framfördes, oavsett om musiken i fråga bestod av stillsamma eller mer bombastiska partier.

Det här tror jag bidrog till att lyfta Robert Schumanns ”Ouvertüre, Scherzo und Finale i E-dur” (1841).

Ett ännu starkare intryck på mig gjorde kvällens avslutande stycke, ”Symphonie fantastique” (1830), komponerad av Hector Berlioz (1803-1869), och jag talar här inte om kompositörens programmusikaliska avsikter med den utan om verkets rent känslomässiga effekt på lyssnaren.

Själv greps jag främst av två av dess fem satser, ganska olika varann till sin karaktär: dels den nästan dansanta andra satsen, ”Un bal” (En bal), dels den omtumlande fjärde satsen, ”Marche au supplice” (Marsch till schavotten). Men också femte och sista satsen, ”Songe d’une nuit du sabbat” (Dröm om häxsabbaten) hade furiösa sidor.

Jag noterade att folk ur Uppsalas musikliv hade sett till att få biljetter till den här konserten. På vägen ut hejade bland annat Stefan Parkaman, ledare för Uppsala akademiska kammarkör, på mig – vi har träffats i andra sammanhang.