Trögt i regeringsförhandlingarna i Estland

En av följderna av valutgången i Estland – valet hölls den 1 mars – var att regeringsunderlaget måste breddas. Den sittande koalitionsregeringen, borgerliga, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 30 mandat plus Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) med 15 mandat, hade inte längre majoritet. Tillsammans fick de 45 av sammanlagt 101 platser i riigikogu, riksdagen.

Ytterligare ett av de två nya partierna i riigikogu, Vabaerakond (Fria partiet) med 8 mandat, hade räckt för att ge majoritet, men det segrande och regeringsledande Reformpartiet ville ha med även kristna, konservativa och fosterländska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Eftersom Reformpartiet mitt under mandatperioden hade puttat ut IRL ur regeringen och i stället tagit in Socialdemokraterna i den, kunde man ju ana, att detta inte skulle vara en helt lätt operation. Men Socialdemokraterna hade gjort ett dåligt val, fått bara 15 mandat, och IRL hade åkt på en rejäl valförlust, bara fått 14 mandat, så båda var beredda att förhandla.

Förhandlingarna har sedan skett med förhållandevis stora delegationer från de fyra berörda partierna som deltagare.

Det Reformpartiets chefförhandlare, statsminister Taavi Rõivas hittills har ägnat sig åt är att kartlägga de olika partiernas hjärtekrav – några förhandlingar i egentlig mening mellan de här partierna har inte förts. Man kan anta att hans avsikt med detta är att senare kunna lägga pussel: ge vart och ett av partierna något i några av deras hjärtefrågor men förstås också få ett eller flera andra partiers stöd för en i grunden reformpartistisk politik.

Framför allt nykomlingen i sällskapet, Vabaerakond, som i motsats till Socialdemokraterna och IRL ingenting har att förlora, har nu tröttnat på det här harvandet och sagt att det i så fall kanske inte är meningsfullt att fortsätta.

Socialdemokraternas partisekreterare, Indrek Saar, är inne på samma linje, och partiordföranden (och försvarsministern) Sven Mikser håller i princip med men drar ändå lite på det – kommer partiet inte med i regeringen, förlorar han inte bara sin ministerpost; nästa steg kan bli att han ersätts som partiordförande.

Nu har emellertid statsministern/partiordföranden i Reformpartiet Taavi Rõivas förstått situationens allvar och säger i ett uttalande, att han för ledarna i de partier som deltar i förhandlingarna har presenterat grundstommen i en regeringsöverenskommelse.

Så något slags fortsättning följer.

* * *

(S)-ledaren Sven Mikser har i ett långt, i dess helhet offentliggjort brev svarat regeringsbildaren Taavi Rõivas.

Mikser tillbakavisar där att Reformierakond annat än i mycket allmänna termer inledningsvis formulerade en plattform för en regeringsöverenskommelse. Han är uppenbart förorättad över att de i förhandlingarna deltagande partierna av Reformpartiet behandlas som brickor i ett spel och menar dessutom, att förhandlingsformen med delegationer från de tre övriga förhandlingspartierna ständigt närvarande lägger band på de senares representanter att inför de övriga lägga alla sina kort på bordet.

Kontentan av Miksers brev är att regeringsförhandlingarna för att kunna föras i hamn måste ge de deltagande partierna utdelning i några av deras verkliga hjärtefrågor, vilket – eftersom en sådan överenskommelse med nödvändighet måste bli en kompromiss – i sin tur innebär, att alla parter, även Reformpartiet, också måste acceptera att inte få igenom alla sina krav och att de, i kompromissens tecken, måste acceptera att regeringen i vissa stycken för en politik som något eller några av de ingående partierna inte riktigt gillar.