Dagens politiska fråga

”Wales vem som helst in i Cardiffs fullmäktige?”

Staffan Ling på Namn och Nytt i Dagens Nyheter

Ordföranden i estniska IRL avgår efter valförlusten

Konservativa, kristliga och estnationalistiska IRL, Isamma ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) gjorde en brakförlust i valet nyligen, tappade nio mandat. Partiordföranden, Urmas Reinsalu, har därför meddelat, att han tänker avgå.

Han sitter kvar fram till partiets kongress den 6 juni men ställer alltså inte upp till omval.

Fram till dess lär det bli diskussion om vem som ska efterträda honom.

Mer Wallander, skapad direkt för film

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander också i ”Sveket”, gjord i ystadsmiljö och med Henning Mankells bokfigurer men utan bokförlaga. Mankell har inte heller skrivit manus; det har Stefan Thunberg och Lovisa Milles gjort. För regin står Leif Magnusson.

Krister Henriksson spelar Kurt Wallander väl men lyckas inte riktigt med uppgiften att få Wallander glömsk (något för kollegorna att oroa sig över), ett onödigt inslag enligt min mening. Och en viss upprepning finns i greppet att låta hans dotter Linda (Charlotta Jonsson), också hon polis, råka in i en hotande farlig situation mot filmens slut.

Mord, på en kvinna som anmäls försvunnen, är huvudämnet, och misstankarna riktas länge på offrets separerade och otrogne man, Erik Wredin (Tobias Zilliacus), som också har ett svårt förhållande till parets dotter Amanda (Hedda Stiernstedt). Snart förstår man att den här historien med fler ungdomar än Amanda på något sätt inblandade kanske har ännu mörkare sidor. Ungdomarna spelar för övrigt sina roller väl.

Upplösningen, med vem som i själva verket är mördaren och varför, vill jag inte här avslöja.

Men något filmiskt storverk är det i alla fall inte fråga om i det här fallet.

Från Andra chansen till final

Jag såg förstås också Andra chansen i Melodifestivalen.

Och jag förstår fortfarande inte varför just de här låtarna gick vidare till final och hur det tekniskt gick till.

Jag har tidigare uttryckt viss sympati för Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”. Det handlar dock mer om att ”Guld och gröna skogar” är den enda låten i den här tävlingen, som har lite tycke av schlager, än om att den skulle ha en chans i Eurovision Song Contest.

Och också i gårdagens utslagstävling noterade jag, att ”Forever Starts Today” med Linus Svenning åtminstone har ansatser till riktig refräng.

Men varför de övriga två låtarna, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah och ”Groupie” – förstår de där barnen som röstar över huvud taget vad ordet kan ha för innebörd? – med Samir & Viktor, gick vidare till final förstår jag inte.

Jag har nog för klent förstånd.

Hur kommer regeringen att se ut efter valet i Finland den 19 april?

Jag redovisade nyligen en undersökning enligt vilken det finska motståndet mot NATO-anslutning är stabilt och stort. NATO-entusiasterna finns främst i dagens ledande regeringsparti, Kokoomus (Samlingspartiet).

Samlingspartiet, som i förra valet blev störst, är det inte längre, i vissa undersökningar distanserat också av koalitionspartnern Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet). Överlägset störst enligt samtliga aktuella undersökningar är dock Suomen Keskusta (Centerpartiet). Blir det senare också resultatet av valet den 18 april, kommer Centern att bli det parti, kring vilket en ny koalitionsregering byggs upp.

I det här perspektivet blir en färsk opinionsundersökning från Lännen Media för Iltalehti intressant. De tillfrågade i den här undersökningen är 1.200 ledande kommunpolitiker över hela Finland.

Tre fjärdedelar av de tillfrågade centerpolitikerna vill som regeringspartner se Socialdemokraterna. Bara 23 procent föredrar Samlingspartiet.

Danmark: Fortsatt borgerlig övervikt

För dem som har undrat över varför jag nu inte på länge har redovisat några danska opinionsundersökningar kan jag berätta, att min vanliga källa, Berlingske Barometer, plötsligt inte fungerade som tidigare. Varför vet jag fortfarande inte.

Men genom att gå in en annan väg har jag kommit åt åtminstone den sammanfattande Barometern (men alltså inte de underliggande galluparna från olika opinionsinstitut).

Så här ser Barometern ut just nu:

Socialdemokratiet 22,7 procent (mot 24,8 procent i valet 2011), Radikale Venstre 7,2 procent (9,5 procent), Socialistisk Folkeparti 6,4 procent (9,2 procent) och Enhedslisten 8,5 procent (6,5 procent).

Dansk Folkeparti 20,8 procent (12,3 procent), Venstre 22,5 procent (26,7 procent), Konservative Folkeparti 4,9 procent (4,9 procent) och Liberal Alliance 5,7 procent (5,0 procent).

I jakten på de underliggande undersökningarna hittade jag dock en liknande sammanställning från den danska nyhetsbyrån Ritzau, Ritzau Index:

Socialdemokratiet 22,8 procent, Radikale Venstre 7,4 procent, Socialistisk Folkeparti 6,8 procent och Enhedslisen 8,6 procent.

Dansk Folkeparti 20,2 procent, Venstre 22,7 procent, Konservative Folkeparti 4,7 procent och Liberal Alliance 5,3 procent.

Jag har också fått tag på tre undersökningar, från Nordstat 17 februari, Greens 26 februari och Voxmeter 1 mars – deras siffror redovisas nedan i ordning som ovan parti för parti:

Socialdemokratiet 21,0 procent, 20,9 procent respektive 23,1 procent.
Radikale Venstre 6,2 procent, 7,9 procent respektive 7,2 procent.
Socialistisk Folkeparti 6,0 procent, 6,7 procent respektive 6,9 procent.
Enhedslisten 7,8 procent, 8,4 procent respektive 8,5 procent.

Dansk Folkeparti 23,6 procent, 21,7 procent respektive 19,6 procent.
Venstre 24,5 procent, 21,4 procent respektive 22,3 procent.
Konservative Folkeparti 3,0 procent, 4,9 procent respektive 5,3 procent.
Liberal Alliance 6,0 procent, 5,4 procent respektive 4,8 procent.

Styrkeförhållandena mellan blocken varierar givetvis mätning för mätning, men ingenting tyder för närvarande på att den blå övervikten (53,3 procent mot 46,2 procent i början av mars) skulle vara på väg att brytas.

Ännu mindre blir chanserna för den socialdemokratiskt ledda regeringen under ledning av Helle Thorning-Schmidt om det relativt nya partiet på vänstersidan med viss miljöprofil, Alternativet, ytterligare skulle växa något – i dag stöds partiet av 1,8 procent, aningen mer än Kristendemokraterna (1,0 procent) på den borgerliga sidan.

Alternativet leds av Uffe Elbæk, före detta kulturminister från Radikale Venstre. I övrigt består partiet av en brokig skara. Bland annat har jag noterat att en före detta EU-parlamentariker från (i tur och ordning de båda) EU-skeptiska danska partier, som har kandiderat i EU-valen och varit representerade där, kandiderar för Alternativet.

Dansk undersökning på Internationella kvinnodagen: Om kvinnor inte hade rösträtt

På Internationella kvinnodagen hittar man i danska Politiken en intressant kartläggning av kvinnors respektive mäns politiska preferenser.

Om kvinnor inte hade rösträtt och således bara män hade rätt att rösta, skulle 60,9 procent rösta på de borgerliga partierna och 39,1 procent på vänsterpartierna.

Men om bara kvinnor hade rösträtt och män således inte fick rösta, skulle vänsterpartierna få 50,6 procent av röstena mot 49,4 procent för de borgerliga partierna.

Melodikrysset nummer 10 2015

Dagens, åtminstone för mig, svåraste fråga var nog den som hade en signatur till ett radioprogram som nyckel – jag har nämligen som musikalisk blotta att liksom inte lägga märke till signaturmelodier. Men snart hade jag nog med ledbokstäver för att komma på att det måste röra sig om ”Efter tre”.

Av de även i dag få utländska bidragen låg egentligen bara Smokie, i dag med ”Needles And Pins”, utanför det jag brukar lyssna på.

Gipsy Kings känner jag då till bättre. Med dem fick vi i dag höra ett knippe melodier, bland dem ”Bamboleo” och ”Volare”.

Fast lättast av de utifrån kommande melodierna var det att identifiera ”Yesterday”. Jag har allt Beatles har spelat in.

Utländsk härkomst har också ”Rhum And Coca Cola”, en gång i världen känd genom Andrew Sisters men i dag i en version med Tropical Touch. På svenska handlade den om Rom och Coca Cola, även om Anders Eldeman försökte föra oss på villovägar genom att hänvisa till Cornelis, som ju gjorde en annan version, framförd av Östen Warnerbring, som sjöng om hembränt och varm choklad.

Nämnas i den här räckan bör också dubbelfrågan med två utländska klassiska kompositörer, Igor Stravinskij och Edvard Grieg.

Fast Anders Eldeman har också en viss kärlek till svenska klassiker – Cornelis är redan nämnd.

Ofta återkommer han till Evert Taube, så också i dag, då han spelade Taubes ”Änglamark”. Den börjar ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om ni vill”. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel är en annan svensk klassiker, som Eldeman ofta återvänder till. I dag hörde vi en inte så särskilt känd ramellåt, ”Digga Darwin”.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson kommer med all säkerhet också att räknas till de svenska klassikerna. I dag inleddes krysset med deras ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” från 1995. Den sjöngs av Peter Jöback.

Från dem är inte steget långt till Agnetha Fältskog. I dag fick vi visserligen höra hennes ”Om tårar vore guld” med den danska sångerskan Susann Lana, men den svenska refrängen lyder i alla fall: ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Ett snäpp vassare – när det gäller text och musik och sång – är dock ”Om du lämnade mig nu” med Miss Li och Lars Winnerbäck, låtens upphovsman.

Vi fick vidare höra en låt ur filmatiseringen av Jan Guillous Arn, ”Där du andas” av Anders Glenmark och framförd av Marie Fredriksson. Nä, jag har varken läst eller sett.

Björn Skifs är liksom de senast nämnda värd beröm, men jag har lite svårt för ”When You Tell the World You’re Mine”, på grund av det sammanhang han tillsammans med Agnes (Carlsson) framförde den vid, vilket inte ska tolkas med personlig udd.

Det handlar om demokratiska principer. Det lär väl bli efter min död, men förr eller senare kommer även Sverige att avskaffa monarkin.

Konsert med spansk musik

Torsdagskvällens konsert på Uppsala Konsert & Kongress skilde sig på flera sätt från de vanliga abonnemangskonserterna: Uppsala kammarorkester hade för kvällen en spansk dirigent, Alfons Reverté. Och eftersom kvällens tema, ett mycket sammanhållet sådant, var ”Spansk afton”, hade man som solist på gitarr – vad annars – lånat in den mästerlige Göran Söllscher.

Konserten började med ett relativt sent stycke, ”Sortilegis” av Xavier Montsalvatge (1912-2002).

Men flertalet i publiken associerade säkert mer de avslutande tre styckena, zarzuelas med rötter i teatermusik, med Spanien och dess musik: ”El Bateo” av Federico Chueca (1846-1908), ”La Leyenda del Beso” av Reveriano Soutullo (1880-1932) och Juan Vert (1890-1931) och ”La Terre del Oro” av Gerónimo Giménez (1854-1923).

Göran Söllscher gjorde sin solistinsats på gitarr i ”Concierto de Aranjuez” för gitarr och orkester av Joaquin Rodrigo (1901-1999). För egen del gillade jag speciellt dess inledande sats, Allegro con spirito.

Söllscher fick varma applåder, med rätta, och gick publiken till mötes genom att som extranummer före pausen spela en katalansk folkmelodi.

Efter pausen spelades ett längre orkesterstycke, ”El amor brujo” av Manuel de Falla (1876-1946). Det var väl inövat och lät bra, och många i publiken kände säkert igen en av dess många delar, den hetsiga ”Danza ritual del Fuego”, Rituell elddans.

* * *

Jag och Birgitta fick skjuts till Vaksala torg (och efter konserten hem igen) av Bengt och Inger, och på den restaurang Bengt och Inger hade valt fick vi så småningom sällskap även av Anna.

Själv hade jag aldrig varit på restaurangen i fråga, Lucullus i Sivia-komplexet på centrumsidan av Vaksala torg, men alla var nöjda med den mat de hade valt, jag för min del biff med grönpepparsås och pommes frites. Till det drack jag Pripps Blå lättöl.

Exemplet Norge: Svårt att dra säkra slutsatser av en enstaka gallupmätning

Jag har från min yrkesverksamma tid i det socialdemokratiska partiet i Sverige viss övning i att analysera opinionsundersökningar. En lärdom är att inte dra alltför vittgående slutsatser av enstaka opinionsundersökningar. Flera undersökningar från flera undersökningsföretag är, särskilt om de pekar åt samma håll under en tid, säkrare indikationer om förändringar i de politiska sympatierna.

Jag ska ge er några exempel från vårt grannland Norge på att man inte ska vara alltför snabb i sina slutsatser.

Här om dan redovisade jag en undersökning som TNS Gallup hade gjort för norska TV 2 och där Høyre påstods ha gjort en anmärkningsvärt stor opinionsmässig framryckning. Nu läser jag en annan färsk undersökning, publicerad i Vårt Land och gjord av Norstat, att Høyre visserligen ökar med 0,2 procentenheter men till mediokra 21,0 procent, långt under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 26,8 procent.

I redovisningen av TNS Gallups undersökning gick Høyre framåt på bekostnad av Arbeiderpartiet, som därmed hamnade på 38,8 procent, i och för sig inte så illa det heller mot bakgrund av att partiet i valet 2013 stöddes av 30,8 procent. Men i mätningen från Norstat ligger Arbeiderpartiet kvar på sin mycket höga nivå: får 41,6 procent, vilket visserligen också är en tillbakagång men bara med 0,8 procentenheter.

Den nu aktuella undersökningen från Norstat ger ytterligare ett exempel på hur vanskligt det är att dra snabba och säkra slutsatser av förändringar i någon enda enskild mätning.

Enligt Norstat faller det högerpopulistiska Fremskrittspartiet med 2,1 procentenheter till 10 procent (mot 16,3 procent i valet 2013).

Samtidigt ökar Kristelig Folkeparti med 1,2 procentenheter till 6,4 procent (mot 5,6 procent i valet 2013).

I texten från nyhetsbyrån NTB nämns som en tänkbar förklaring, att en ledande företrädare för Fremskrittspartiet i affekt har beskyllt KrF för att ha ansvar för att människor, bosatta i Norge, lierar sig med terrororganisationer.

Den slutliga opinionseffekten kan naturligtvis ha blivit just att Fremskrittspartiet minskar och Kristelig Folkeparti ökar. Men det betyder inte nödvändigtvis, att FrP-sympatisörer i någon större utsträckning har gått över till KrF. Mer sannolikt är att KrF har plockat invandrare och invandrarvänliga norrmän från andra, mer näraliggande partier, men att leden där har fyllts på med avhoppade FrPare – den här sortens sympatiförflyttningar kan i själva verket ske i räckor, i flera steg.

Men låt oss återvända till mätningen från Norstat:

Liberala Venstre, ett mittenparti som i likhet med KrF i princip stöder den blå-blå regeringen, ökar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent (mot 5,2 procent i stortingsvalet 2013).

Senterpartiet, som samregerade med Arbeiderpartiet och SV, ökar med 0,7 procentenheter till 5,8 procent (mot 5,5 procent i valet 2013).

Regeringskollegan från perioden före valet, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,5 procentenheter till 4,1 procent (samma som i valet) och ligger därmed precis över fyraprocentsgränsen.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,4 procentenheter till 1,1 procent (samma som i valet).

Och det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne tappar 1,5 procentenheter och hamnar därmed på 3,5 procent (mot 2,0 procent i valet 2013, då partiet ändå, på rund av högre stöd i huvudstaden, där knep ett lokalt mandat i Stortinget).