Socialdemokratin reducerad till hälften av vad den kunde vara
26 maj 2014 18:25 | Politik | 17 kommentarerJag har sen tidiga tonår sett mig som socialdemokrat, i 34 år arbetat på socialdemokratiska partistyrelsen, röstat i samtliga val där jag har haft rösträtt och då alltid röstat (S).
Jag är gammal EU- och EMU-motståndare, vilket jag bland annat har markerat genom personröstningen. I går la jag åter min röst på Anna Hedh (S).
Och hon återvänder till EU-parlamentet tillsammans med bland andra förstanamnet på Socialdemokraternas EU-valsedel, Marita Ulvskog, som jag också har kämpat tillsammans med på samma skansar.
Därmed inte sagt att jag skulle vara beredd att kryssa alla kandidater på den socialdemokratiska valsedeln. En del av dem är inte profilerade nog; somliga av dem har, från mina utgångspunkter, till och med fel profil, inte minst i den helt centrala frågan federalism/mesta möjliga nationella självstyre.
Just det föreliggande resultatet i EU-valet får mig dock att reflektera över en annan aspekt av den nutida socialdemokratins tillkortakommanden: Partiet förmår inte längre förena grupper, som tillsammans är så stora, att de, om de agerar tillsammans, kan bilda den riktningsgivande och styrande majoriteten.
Socialdemokratin vinner i och för sig storleksligan i EU-valet, men står i realiteten med sina 24,4 procent kvar ungefär på sin futtiga nivå i förra EU-valet.
Men Miljöpartiet ökade med 4,4 procentenheter till 15,3 procent och blev därmed näst största parti. Själv såg jag tidigt den gröna dimensionens växande betydelse för politiken, och i 1990 års partiprogram – jag var huvudsekreterare i programkommissionen och min hustru den tidens miljöminister (S) – finns ett mycket tydligt och omfattande röd-grönt perspektiv. Hade det här perspektivet också fått sätta sin fulla prägel på de kommande årens miljö- och energipolitik, skulle marknaden för ett så stort Miljöparti som dagens ha varit en helt annan. Det senare inte sagt som något klander av Miljöpartiets spetskandidat Isabella Lövin, som jag känner till också på ett annat sätt, genom Ordfront.
Vänsterpartiet, förr med förtydligandet Kommunisterna, bekämpades både i 1990 års partiprogam och i 1975 års partiprogram, som jag också var huvudansvarig för, med skarpa ideologiska argument. Ironiskt nog har dagens Vänsterparti i centrala frågor som skola, vård och omsorg ställt sig på ståndpunkter, som var helt centrala för socialdemokratin inte bara för Olof Palme och i 1975 års partiprogram utan faktiskt också i 1990 års partiprogram. Vår ståndpunkt förr var att en radikal men demokratisk vänster naturligt hörde hemma inom socialdemokratin, men under senare år har i stället allt för många radikala socialdemokrater sökt sig till Vänsterpartiet. Och ändå talar allt för att allt färre i dag ser privata och vinstdrivna alternativ som nödvändiga för bra vård, skola och omsorg. Annars tyckte jag att partiets spetskandidat Malin Björk gjorde bra ifrån sig i utfrågningar och debatter.
Vänsterns resultat i EU-valet, 6,3 procent, är ju knappast ett vittnesbörd om sanningshalten i denna utsaga, men detta ganska måttliga valresultat måste ju också ses i ljuset av den gamla vänsterledaren Gudrun Schymans plötsliga genombrott. Hennes Feministiskt initiativ fick nämligen i EU-valet 5,3 procent, också det vänsterröster i ordets vidare mening. För också Socialdemokratins försumlighet i jämställdhetsrelaterade frågor har bidragit till Fi!s framgångar. Och även när det gäller de här frågorna skulle jag kunna ge mängder av radikala skrivningar i 1990 års partiprogram, vilka möjligen är kända för dem som styr och ställer i dagens parti men som inte verkar omfatta de här kraven med tillräcklig glöd.
Sverigedemokraterna, som också de har gjort ett kanonval – 9,7 procent – kan med sin förvirrade ideologi med många obehagliga inslag inte inrangeras på den politiska vänstersidan, tvärt om, men det vore att blunda för verkligheten att inte erkänna, att SD liksom flera av de övriga partier, som nu kommer att formera en ny stor grupp i EU-parlamentet, också attraherar delar av den arbetarklass, som i dagens värld känner sig trängd, hotad och utmanövrerad. Jag vill verkligen inte försvara deras slutsatser – men helt utan skuld är väl heller inte de gamla arbetarepartier som till sin medlemsstruktur och politiska inriktning kraftigt har fjärmat sig från sitt ursprung?
Ser vi på den normala borgerliga sidan, finns där förstås ett och annat glädjeämne.
Ett sådant är Moderaternas genomklappning. 13,6 procent (- 5,2 procentenheter) är väl ungefär vad partiet förtjänar. Jag vill inte gå så långt som till att kalla partiets spetskandidat Gunnar Hökmark för det som undslapp Marita Ulvskog, men det ord hon använde är väl vad som återstår av Moderaterna efter det här EU-valet.
Lars Adaktusson är enligt min mening mycket överskattad i sin nya roll som politiker. Jag har lyssnat på honom i etermedia, och även om hans TV-kändisskap gav Kristdemokraterna 6,0 procent, är jag verkligen inte imponerad av hans kunskaper eller argumentationsförmåga.
Folkpartiets stjärna Marit Paulsen, som jag lärde känna på den tiden då hon var socialdemokrat, slet så mycket hon orkade men verkade också ha luckor i frågor som inte är hennes egna käpphästar. Gissningsvis orkar hon inte sitta i EU-parlamentet perioden ut, och då åker Cecilia Wikström upp ett snäpp. Det är en energisk och engagerad dam – jag känner henne en smula från vår gemensamma hemstad Uppsala. Något tredje manat räckte Folkpartiets 10,0 procent (- 3,6 procent) inte till.
Dagens Centerpartiet, lett av Annie Lööf som inte har ett fikonlööf kvar av den bondeförbunds/centerideologi, som fortfarande levde i det här partiet, när jag som journalist följde centerstämmorna på 1970- och 1980-talen, har jag i dag ett mycket kluvet förhållande till. Men Kent Johansson minns jag med viss sympati fån dåtidens CUF.
17 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Lite fria tankar, tänkta medan jag skriver….
Frågan är om väljarna i det här valet kanske röstade med hjärtat, för att i höstens val rösta med hjärnan. Varför inte ta chansen att markera lite i ett val som inte uppfattas som lika viktigt?
Tror det är så många moderater gjort. Men också socialdemokrater.
Frågan är förstås om det ”naturliga” är att socialdemokraterna är nästan 50 procent, eller om den tiden var en historisk parentes. Det ”naturliga” är istället många olika partier som i ett mediesamhälle dessutom tenderar att vara världsberömda i 15 minuter.
Är det ens önskvärt med ett stort fett parti, ett stort tältparti, eller är det inte rätt händigt med många mindre partier, som är lättrörliga, ad hoc, och som sen får bilda koalitioner med kort brinntid?
Håller med dig om att vänsterpartiet borde vara mycket större. Vad fattas dem? En förklaring, som jag skulle vilja tro på men nog inte gör, är att folk tycker att deras åsikter om marknadsekonomi etc kanske är bra, men inte fungerar i verkligheten. Därför får de inte så många röster.
Men en annan förklaring kan vara att de inte är trovärdiga avsändare. De har, som du skriver, anammat socialdemokraternas åsikter från förra århundradet och borde då vara mycket större. Men folk har inte förtroende för dem som avsändare. Dock, när Fi säger sådant som V också anser, då fungerar det.
Samma sak med miljöfrågor, V är inte trovärdiga, inte S heller för den delen.
Och skulle den nye killen i S nu försöka låta som Mp och Fi skulle det inte ladda hos väljarna. Frågan är om det skulle fungera om S återtog sina sjuttiotalspositioner? Skulle väljarna gillar den återställaren?
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2014 05 26 21:06 #
Till Stig-Björn Ljunggren: Ingen vet, naturligtvis – men de viktigaste frågorna för Miljöpartiet, Vänsterpartiet respektive Feministiskt initiativ drevs av Socialdemokratin under framför allt sjutiotalet. Det jag talar om handlar således inte om att sno idéer från andra partier utan om att återta egna.
Vänsterpartiet var, säger mig min politiska näsa, på väg mot ett större lyft – men så dök då deras förra partiledare upp på nytt och stal stora delar av denna vidare väljarkår.
Comment by Enn Kokk — 2014 05 26 21:55 #
Med tanke på att det blåser vänstervindar så är Socialdemokraternas valresultat ganska uselt. Eftersom EU-valet har ett starkare drag av personval än riksdagsvalet så kan man nog konstatera att Socialdemokraternas kandidater inte lyckats engagera väljarna. Marita Ulvskog, som nog får anses vara dragloket, är kanske inte ett sänke som Gunnar Hökmark men heller ingen väljarmagnet (förlåt alla liknelser…). Jytte Guteland gör ett förvånansvärt blekt intryck och de andra är, mer eller mindre, helt okända för väljarna. Därav resultatet…
Comment by Jan — 2014 05 26 22:05 #
Tack för en klarsynt analys! Rubriksättningen fångar den stora sorg jag känner idag. S går i otakt med så många av sina potentiella väljare! Vita arbetare går till SD, ungdomar och kvinnor väljer MP och FI. Varför förmår inte S fånga upp dessa grupper? Hur kan det vara viktigare att trängas med M i mittfåran än att sätta ner foten och bli ett radikalt alternativ?
Comment by anita lindblad — 2014 05 26 22:41 #
Till Anita Lindblad: Jag vill ha en självrannsakande diskussion, också om de frågor du ställer.
Comment by Enn Kokk — 2014 05 26 22:44 #
Det är intressant att väljarna definierar sig mer som vänster men inte röstar så, i vart fall inte 2010. Det är något som är fel på vänsterns representanter som inte kan fånga upp den vinden, utan det krävs något ”utifrån” som Fi för att få genomslag.
Frågan är om vår världsbild av det ”normala” behöver ändras. Vi kan tänka oss en stor socialdemokrati, snudd på majoritetsparti, som inom sig hyser många olika inriktningar, ”partier-i-partierna”, eller ett antal olika partier som alla på ett eller annat sätt är socialdemokratiska.
Vilket är egentligen skillnaden?
Comment by Stig-Björn Ljunggren — 2014 05 27 8:13 #
Stig-Björn L, jag tar mig friheten att svara: Jag tillhör gruppen som inte känner sig inkluderad i dagens S och det är också svaret på din fråga: Vilket är egentligen skillnaden, undrar du. Skillnaden är att jag och många med mig inte känner oss hemma i ditt ”vi”. En annan, ganska stor ”vi”-grupp känner inte att S är den stora garanten för vissa värderingar. Så det handlar inte om att S kan bredda sig för att hämta hem oss med hjärtat till vänster. Det handlar om att S måste släppa sin krampaktiga vurm för den mytiska gruppen som slarvigt kallas mittenväljarna. Det handlar om att S måste våga återerövra kärnvärden, som ”vi” inte längre förknippar med partiet. Det är något helt annat än en återgång till sjuttiotalet.
Comment by anita lindblad — 2014 05 27 9:34 #
I grund och botten kanske inte S är det vänster som många kallar vänster, personligen ser jag nog S som till höger men mer vänster än M…men inte mycket.
Jag ser heller inte MP och SD som vänster där går de hand i hand med S i mångt och mycket. Det sorgliga är att man från den flanken inte tar SD:s enfrågesak med så stort allvar och då går det åt pipen med hela det gamla S sidan. Hur många gamla S har inte flyttat till SD?
Idag är det väl bara Fi och V som är mer vänster än några andra.
Den politiska kartan har kantrat….
Comment by Urban Sjölander — 2014 05 27 9:55 #
Kan bara hålla med, Urban S. SD har många arbetare, som känner sig svikna, i sina led. Som Martin Klepke skrev idag om EU-valet: ”en logisk följd av en arbetarfientlig politik”. Kanske det är giltigt för valet i Sverige, också.
Jämlikhet eller M-likhet – det är frågan.
Comment by anita lindblad — 2014 05 27 10:30 #
För att förenkla maximalt: Jag tror att det i grunden handlar om kompassen och kartan. S kompass visar fel i 2000-talets landskap. Eller för att citera ett kärt barnprogram: Man är ”vilse i pannkakan” helt enkelt!
Comment by Jan — 2014 05 27 12:43 #
globalisering och globalisering. Vilket annat land
har gett en rättschef (på Migr-verket) behörighet
att skuldsätta sitt land med någon miljard i
veckan? Och varför ska britterna betala en hus-
renovering två ggr. Först till de östeuropeer
som gör jobbet och sen i andra omgången a-kassa
eller försörjningsstöd till de britter som kunde
ha gjort det eller utbildats till att göra det?
Enligt Tullberg kostar sådana undanträngnings-
effekter Sverige 125 mdr varje år. Kan någon
vederlägga kalkylen?
Comment by Anders Nilsson — 2014 05 27 16:33 #
Till Anders N; -det understryker att samma lön skall utgå för samma arbete. Vare sig det är polacker eller litauer eller skottar, engelsmän eller svenskar. Dumheten att bottna löner med tanke på att få billigare husbyggnationer och liknande är ren stöld och borde från EU självklar stävjas.
Fri rörlighet som ligger till botten i detta glömde man nog eller blandade ihop turister med arbetare en gång i världen. Och som de flesta känner till är det en sak att komma till ett land för att spendera pengar än att tjäna pengar!!
Det betyder dock inte att man är främlingsfientlig och där ligger en hake som man från många partier blandar ihop främlingsfientlighet med skillnaden i lönearbetare och att ta sig till ett land för att bosätta sig som ekonomisk grund. Fattigdomsflyktingar är en sak och lönearbetare en annan. Visst är det synd om de som tigger men varför i alla sina dar tigger man i Sverige?
Jo, den så kallade fria rörligheten gör att den fattige , i många fall rumäner, har rätt att komma hit och till andra EU länder som tillåter tiggeri för att tigga så länge som tiggeri är tillåtet.
Skulle inte alla som har det för fattigt tigga till sig mer pengar.
Snart har vi svenska tiggare på gatorna eftersom fattigpensionärer kommer ut fattigare och fattigare från vårt vackra och jämlika land….jo pyttsan för den jämlikheten!
Nä, den ekonomiska urholkning detta land har gått in i sedan 1980-talet saknar motstycke i vilken jämliksvärld som helst! Och vad har vi haft för politiker som velat ändra det….är det någon som kan räkna dem vore jag den förste att tro att han genomgått matematikstudier under en känd utbildningsminister. Att lyckas som politker har blivit en av de lukrativaste karriärerna i detta land, men kallet? Inte undra på att det uppstår politikerförakt och politiken spårat ur.
Comment by Urban Sjölander — 2014 05 27 17:27 #
Jag röstade inte.
Varför ska man rösta i ett val som är som Melodifestivalen?
Hans O
Skulle ni ha vägarna förbi Pustegränd så pågår där just nu en samlingsutställning med främst estniska konstnärer. Pustegränd ligger på Söder i Stockholm, tvärgränd till Hornsgatan.
Comment by Hans O Sjöström — 2014 05 27 22:07 #
Till Hans O Sjöström: Fast även icke-röstande påverkar, riskerar att till exempel ge större utrymme åt Sverigedemokraterna.
Om du som i andra val, som jag minns det, hade röstat på Vänsterpartiet och personkryssat Malin Björk, hade du ju också stött den antifederalistiska linje jag tror du delar med mig.
I utfrågningar och debatter blev hon attackerad för att i Bryssel inte ha röstat för förslag, som hon och hennes parti står för här hemma, och hon gav då det korrekta svaret, att vissa frågor helt enkelt inte hör hemma på EU-nivån. Programledarna föreföll inte förstå – eller låtsades inte förstå – det här sättet att tänka, men för mig är det både logiskt och efterföljansvärt.
Comment by Enn Kokk — 2014 05 28 11:27 #
Det vore välgörande om det verkliga valresultatet togs som utgångspunkt för diskussionen – och inte den mediala bilden av det. Sverigedemokraterna har, trots sannolikt en hundraprocentig mobilisering till följd av all uppmärksamhet, netto inte tagit en enda ny röst, sedan riksdagsvalet 2010 – varken LO-röst eller någon annan. De stampar nämligen på samma röstetal, om sanningen ska fram! Mer om det, se länken här:
http://jinge.se/allmant/eu-valets-verkliga-resultat.htm
Comment by Jan Hagberg — 2014 05 28 15:56 #
Till Jan Hagberg: I många avseenden intressanta data. Dock skiljer sig ju väljarbeteendet mellan EU-valen och valen här i Sverige både i fråga om partival och benägenhet att över huvud taget rösta.
Comment by Enn Kokk — 2014 05 28 16:28 #
Till Lasse: Det verkar som om SD har lyckats främst genom mobilisering.
Vidare: Jag har själv varnat för att sätta likhetstecken mellan resultat i EU-val och i riksdagsval.
Comment by Enn Kokk — 2014 05 30 14:09 #