Melodikrysset nummer 10 2014

Jag börjar tro att det pågår en idrottsvärldskonspiration mot oss som löser Melodikrysset. Även nästa lördag börjar krysset en halvtimme tidigare.

Jag hör alltså till dem som hellre brukar musikminnet än tar del av sportprestationer, men eftersom jag nästan aldrig heller ser TV-serier, fann jag delar av dagens kryss svårt: Vi fick höra signaturerna till dels ”Mad Men”, dels ”The Sopranos”.

Svår tyckte jag även att frågan om ”Sway” var. Melodin känner jag förstås igen, men inte minns jag B0bby Rydell.

Då är jag mer bekant med The Velvet Underground, som vi i dag hörde i ”Pale Blue Eyes”. Dessutom var Lou Reed en bra ledtråd.

Både Willie Nelson och Dolly Parton har jag på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem i duetten ”To All the Girls”.

Bruce Springsteen har jag hittills skaffat allt av på skiva, så jag ska köpa den senaste också, ”High Hopes”.

Och en låt, som möjligen många tyckte var svår i dag, ”Dueling Banjos”, har jag sen länge på CD. Jag har också sett filmen den fanns med i, ”Den sista färden”, och vet att där förekom kanot och således paddel.

Som övergång från det engelskspråkiga till det svenskspråkiga kan väl ”It’s My Party” tjäna – överflyttad till svenska och insjungen av Lill-Babs hette den ”Leva livet”. Den som skrev den svenska texten var Stikkan Anderson.

”Flickorna på TV två” hörde vi en gång i världen med Gyllene Tider, men i dag fick vi höra den i Lennart Palms version, det vill säga instrumentalt.

Då återstår bara Evert Taube. Han förekom till och med i två olika frågor i dagens kryss.

Vinden i hans ”Valsen på Sunnanö” är rimligen sunnan.

Och djuret i ”Oxdragarsång” är förstås en stut, kastrerad eller, som Anders Eldeman uttryckte sig i en omskrivning: ”ett ungt åtgärdat exemplar”.

Finland: På stället – fjärde plats – marsch för (S)

Inga dramatiska förändringar kan noteras i finska Yles senaste opinionsmätning, som är en allmän sådan, inte gjord med sikte på vårens EU-val.

Störst även i den här mätningen är Centern, Suomen Keskusta, som får 22,8 procent (- 0,8 jämfört med januarimätningen; 15,8 procent i riksdagsvalet 2011). Det man allmänt kan säga om den finländska centern är att partiet utöver att förstås samla jordbrukare når sina framgångar med hjälp av småfolkspopulism, också när det gäller EU. Som man kan se av resultatet i förra riksdagsvalet, var partiet då inne i en tillbakagångsperiod, men nu, när Centern står utanför den breda regeringskoalitionen, har partiet återhämtat sin forna styrka.

Näst störst är högerpartiet Kansallinen Kokoomus, Samlingspartiet, som är det stora traditionellt borgerliga partiet. Det är i den här mätningen tvåa med 19,4 procent (+ 0,7; 20,4 procent i riksdagsvalet 2011). Samlingspartiet är ledande parti i den finska koalitionsregeringen och har bland annat statsministerposten.

Tredje största parti är sedan en tid tillbaka Perussuomalaiset, Sannfinländarna, i den aktuella mätningen med 16,9 procent (- 0,9; 19,1 procent i förra valet). Partiet är i opposition. Sannfinländarna är ett missnöjesparti, som med sin småfolksprofil har dragit till sig också väljare som tidigare har röstat socialdemokratiskt.

Först på fjärde plats kommer Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 15,5 procent (+- 0; 19,1 procent i förra valet – märk att partiet då, fast på håret, fortfarande var aningen större än Sannfinländarna). SDP har förr växlat med Centern och Samlingspartiet om att vara största parti, men har nu, överflyglat också av Sannfinländarna, halkat ned på fjärde plats. Partiet, bland annat dess ledare Jutta Urpilainen, sitter i regeringen, vars olika åtgärder förstås har kritiserats av både Centern och Sannfinländarna.

De låga talen för Socialdemokraterna har skapat viss inre oro i partiet, så Urpilainen har fått en utmanare om ordförandeposten i fackföreningsmannen Antti Rinne. Den här inre fejden om ordförandeposten har dock inte satt några som helst spår i den här mätningen.

Samtliga återstående fyra partier sitter också i regeringen.

Bland dem är numera De gröna, Vihreä liitto, största parti med 9,0 procent (+ 0,9; 7,3 procent i förra valet).

I förra valet var Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, större med 8,1 procent. I den aktuella mätningen samlar Vänsterförbundet 7,7 procent (+ 0,2).

Finland har, även om till exempel Socialdemokraterna har en svenskspråkig avdelning, också ett särskilt svenskparti, Svenska folkpartiet. Det här partiet rymmer därmed lite olika politiska schatteringar men är ändå klart borgerligt. SFPs problem har nu under lång tid varit den gradvis krympande andelen aktivt svenskspråkiga i Finland, men i den här mätningen ökar partiet i alla fall med 0,4 procentenheter och hamnar därmed på 4,2 procent, nästan på resultatet i föregående val, 4,3 procent.

Riksdagens minsta parti är Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraatit. De minskar i den här mätningen med 0,3 procentenheter och får därmed stöd av 3,4 procent, att jämföra med resultatet i förra riksdagsvalet, 4,0 procent.

– Folk byter parti, som de byter skjorta. Om oppositionen inte erbjuder ordentliga alternativ, så funderar de på om den är rätt för dem, säger ordföranden i Sannfinländarnas riksdagsgrupp Jari Lindström i en kommentar.

Det här kan kanske ha viss bäring på Sannfinländarnas eget lätt sjunkande resultat, men annars är förändringarna i den här mätningen för små för att kunna tolkas på det sättet. Därmed inte sagt att partilojaliteten skulle vara lika hög som förr.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2014:

”Polis slog berusad med betong – får sin dom”

metro.se

* * *

”Enligt åtalet ska offret blivit slagen i ansiktet och dessutom sparkats mellan benen med smärta och svullnad i pannan som följd.”

Tidningen Ångermanland

* * *

”Olagligt stänga av elev
från Skåne i två veckor”

Rubrik i Kvällsposten

* * *

”Under dagtid kan
besökare parkera
i husen, och under
kvällar och nätter
kan boende stå där.”

Mitt i Östermalm

Dansk Folkeparti kan bli största parti i danska EU-valet

Via en artikel i Jyllands-Posten hittar jag en intressant artikel om EU-valet den 25 maj i nättidningen altinget.dk. Den redovisar opinionsdata framtagna genom en opinionsundersökning, utförd av A&B Analyse.

Det mest sensationella resultatet i den här undersökningen är, att högerpopulistiska och EU-skeptiska Dansk Folkeparti i EU-valet skulle kunna bli Danmarks största parti. Enligt den här undersökningen skulle 23,3 procent av danskarna rösta på Dansk Folkeparti i EU-valet. Det här ska jämföras med att partiet fick stöd av 15,3 procent i EU-valet 2009.

Därmed skulle Socialdemokratiet, som enligt den här undersökningen stöds av 22,6 procent, hamna på andra plats. I EU-valet 2009 fick partiet stöd av 21,5 procent, så den här siffran känns ändå hög.

Och landets i de inrikespolitiska mätningarna överlägset största parti, det högerborgerliga Venstre, skulle, med 22,5 procent, hamna först på tredje plats. Men Venstre fick faktiskt inte mer än 20,2 procent i EU-valet 2009.

Nu är inte EU-parlamentsvalen normala val – i dem finns en EU-skeptisk axel som inte alls är lika tydlig i parlamentsval i respektive land. I Danmark finns Folkebevægelsen mod EU, som i förra EU-valet fick 7,2 procent och som enligt den här undersökningen skulle få 8.3 procent. Det här skulle kunna tänkas ge mandat, vilket förefaller sannolikt mot bakgrund av att den inrikespolitiskt så framgångsrika Enhedslisten inte ställer upp i EU-valet.

Radikale Venstre, som i förra EU-valet med 4,3 procent blev utan mandat, skulle den här gången, om undersökningens 8,4 procent står sig, kunna få ett mandat.

Mer tveksamt är läget för Konservative Folkeparti, som i EU-valet 2009 med 12,7 procent fick mandat men i den här undersökningen är nere på 6,1 procent.

Detsamma gäller för Socialistisk Folkeparti: SF samlade i förra EU-valet 15,9 procent men är nu på grund av den inre krisen nere på 6,4 procent. SFs hopp är rimligen att partiets ledamot i EU-parlamentet Margrete Auken är en lyskraftig och stridbar person, och hon kan kanske få upp partiets andel i den kommande allt mer intensiva valkampanjen.

Liberal Alliance fick i förra EU-valet stöd av bara 0,6 procent och lyckas med 2,4 procent nu inte mycket bättre.

Norge: Høyre kraftigt tillbaka

Enligt en ny norsk opinionsundersökning, gjord av Nordsat för Vårt Land, går det ledande regeringspartiet Høyre kraftigt tillbaka: – 3,3 procentenheter ger 27 procent. Därmed ligger partiet åter på valresultatet, 26,8 procent.

Regeringspartnern, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, går däremot framåt (+ 2,2 procentenheter) och stöds nu av 13,9 procent. Partiet fick dock 16,3 procent i valet.

Ökar med 2,2 procentenheter gör också Arbeiderpartiet, som därmed är uppe i 34,3 procent, att jämföra med 30,8 procent i förra höstens stortingsval. Också enligt den här undersökningen är AP Norges överlägset största parti.

Fortsatt illa går det däremot för APs forna regeringspartner Sosialistisk Venstre, som minskar med 0,2 procentenheter och landar på 3,7 procent, alltså under spärrgränsen. SF fick 4,1 procent i valet.

Senterpartiet, som också ingick i den förra regeringen, har det också kämpigt – partiet är som bekant mitt inne i en ledarkris. I den här mätningen minskar SP med 0,8 procentenheter till 5,0 procent, att jämföra med 5,5 procent i valet.

Men inte heller de två mittenpartier, som är den blå-blå regeringens samarbetspartners i Stortinget, går framåt.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,5 procentenheter och stöds nu av 4,6 procent (5,6 procent i valet).

Och liberala Venstre minskar med 0,9 procentenheter till 4,2 procent (5,2 procent i valet).

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,1 procentenheter till 3,9 (2,8 i valet), och ligger alltså under spärrgränsen.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,7 procentenheter till 2,1 procent (1,1 procent i valet).

Med minnena av barndomen som stolpar

Dagen börjar med att Klara, snart nio, känner sig hängig och har aningens aning feber. Per telefon får hon sin mammas tillstånd att stanna hemma från skolan i dag tillsammans med mormor och morfar.

Fast morfar börjar för sin del dagen med att gå till Vårdcentralen för sedvanligt PK-prov.

När han kommer hem och just tänker slå sig ner för att äntligen äta frukost, ringer det. Det är UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, som ringer.

Ja, herregud, det är tydligen i dag jag har lovat tala på ett UPS-möte – i årets almanacka har jag inte skrivit in det här; jag minns inbjudan, men jag fick den redan förra året.

Så jag ringer omedelbart efter en taxi och beger mig till Träffpunkten på Storgatan 11. Där ber jag den församlade ganska stora publiken om ursäkt – jag brukar verkligen inte slarva med sådant här – och sätter i gång att prata utan vare sig manus eller stolpar.

Nå, ämnet är ”Flykten från Estland”, och eftersom jag vid det här laget har berättat den här delen av min personhistoria ett stort antal gånger, känner jag med detsamma att det bär. Men så innehåller ju också den här personhistorien mycket som publiken, mina jämnåriga och äldre, aldrig har behövt uppleva: rysk och tysk ockupation, historien om när min pappa höll sig gömd på vinden undan sovjetisk inkallelse, min yngsta morbrors berättelse om hur han såg människor avrättas i ett grävt dike ute i skogen, flykten i båt först från Estland till Finland, sedan från Finland till Sverige, bombningarna av Helsingfors, den ständiga hungern i det finska flyktinglägret, mina båda andra morbröders öden efter det att de hade slagits i en estnisk styrka i den finska armén: den ene återvände i krigets slutskede till Estland och föll på den estniska östfronten och den andre, som hade gift sig med en finsk tjej och fått två barn med henne, utlämnades till ryssarna och återsåg aldrig sin finska familj. Fast senare träffade han i Estland en ny kvinna, som han inte kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Till andravärldskrigstidens märkligheter eller kanske vardag hörde att barnen i de här båda kullarna kunde träffas först efter Estlands återerövrade självständighet på 1990-talet.

Själv kom jag att växa in i det svenska samhälle dit vi tog vår tillflykt, började rent av använda dess språk, svenskan, som mitt yrkesverktyg. Men det är en annan historia.

Min barndomshistoria fick varma applåder, och jag fick många frågor. En, från föreningens ledning efteråt, var om jag inte ville komma tillbaka till dem och göra ett av mina musikprogram.

Klas Östergren, ny ledamot av Svenska akademien

Klas Östergren har valts in som ny ledamot av Svenska akademien. Jag har träffat och samtalat med den han efterträder i akademien, Ulf Linde, men Östergren har jag aldrig träffat personligen. Däremot har jag, med nöje och uppskattning, läst honom.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 (8 september) publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln följande:

Östergren

Klas Östergren är, läser jag i Aftonbladet, född och uppvuxen på Lilla Essingen i Stockholm, i ett småborgerligt och djupt socialdemokratiskt hem. Mer om detta kan man läsa i ”Minnen från Ankeborg (s)” i essäsamlingen ”Slangbella” (Askelin & Hägglund, 1983) som består av omtryckta artiklar ur Expressen, Foto, Månadsjournalen, ETC et cetera. Konst, foto, städer, människor – allt avhandlar han med beundransvärd lätthet. En av artiklarna handlar om ett samtal med Alice Lyttkens, vars författarskap enligt Östergren präglas av att hon ”helt enkelt skriver lättläst”. Hon har en författarkollega med liknande talang i Klas Östergren.

Om författandet skriver Klas Östergren att ”det är viktigt att ljuga, när man skriver böcker. Det är roligt att ljuga. Det är antagligen därför som jag skriver”.

Ljug eller inte, till exempel den avslutande historien, ”Paris, oktober 1981”, är en skröna värdig en Pär Rådström. Det är inte en beskyllning för epigoneri; det är menat som beröm.

Jag ska ge ytterligare ett exempel, en recension publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1983 (7 november):

Östergren

Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar” (Bonniers, 1983) är en fantastisk och myllrande roman på drygt 450 sidor. Miljön är Stockholm under sent trettital, och själve Per Albin förekommer perifert i handlingen. Tiden är kärleksfullt och detaljerat skildrad; till och med språket har färgats av den epok Östergren har ställt i centrum för sin berättelse. Därmed inte sagt att boken är realistisk.

De flesta personerna är inte bara påhittade utan också litterära fantasiskapelser snarare än människor som kunde tänkas vara hämtade ur levande livet. Huvudperson och, i motsats till sin köttslige fader Felix Krull, oavsiktlig svindlare är olyckan Florian Kroull, som efter en kort och framgångsrik bana som betjänt och livvakt åt filmmagnaten Rupert D Bolin råkar bli en mycket säregen ledare för Stockholms undre värld. (Maffians välde i trettitalets Stockholm hör till de mest fantasifulla inslagen i Östergrens historieskrivning.)

Får man tro förlagsreklamen har det varit Östergrens avsikt att dra paralleller mellan trettital och åttital. Pressar man boken på innebörd kan man kanske hitta likheter. Myter punkteras. På kris och ekonomisk nedgång följer moralupplösning och lurendrejeri. Oheliga allianser sluts. Och så vidare.

Själv finner jag den här läsarten föga fruktbärande.

För mig framstår Klas Östergrens bok mer som en skröna än som samhällskritik. Östergren har själv bekänt sin lust att fabulera och ljuga ihop historier. Och att hitta på märkliga historier och komiska incidenter och osannolika men ändå sannolika människor är han bra på. Följaktligen är det ett stort nöje att läsa ”Fattiga riddare och stora svenskar” som just skälmroman; i själva verket ger det mer än nog av behållning.

Historien om Johannes och Trubbnos som film

Harald Beijer (1896-1955) var en på sin tid rätt mycket läst romanförfattare. För det borgade också att inte mindre än tre av hans romaner publicerades i FiBs folkbokserie och såldes i stora upplagor, 50.000, 60.000 respektive 85.000 exemplar. Han medverkade förstås också i tidningen Folket i Bild.

Romanen ”Johannes och Trubbnos” från 1949 har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen från 1952, kallad ”När syrenerna blomma”. Jag antar att filmens handling ligger nära bokens, eftersom det var Harald Beijer själv som skrev filmmanus.

För regin stod Ivar Johansson (1889-1963), en både flitig och känd filmregissör under 1930- och 1940-talen samt första hälften av 1950-talet. Fotograf var i det här aktuella fallet Sven Nykvist.

Man kan ha många, även kritiska, synpunkter på ”När syrenerna blomma”, men som folklivsskildring känns den – i motsats till många andra filmer – äkta, och det är inte bara de blommande syrenerna Sven Nykvist har lyckats med i sitt foto.

Som människoskildring är den mer trubbig. Man kan nog förstå, varför den manlige huvudpersonen blev som han blev – han övergavs till exempel av sin mor (Gudrun Brost) i Stockholm och utackorderades sedan till en familj ute på landet – men en rad enskilda händelser som ska illustrera vad som formade hans utveckling är så bjärt tecknade, att de ibland tenderar att slå över i oavsedd komik. Den mycket unge Johannes spelas av Paul-Erland Dahlerus, och Johannes i stan, först som kadett, spelas av Carl-Henrik Fant, senare mer känd under namnet Kenne Fant.

Som kontrast till honom, och kanske just därför så lockande för honom, framställs hans skolkamrat och kärlek från unga år, Charlotta (Nine-Christine Jönsson), kallad Trubbnos. Också hon flyttar till Stockholm och får där till att börja med hushållstjänst hos sin snåla och krävande och orättvisa faster, spelad av Hjördis Pettrsson.

I stället får hon bo hos Emma (Anna-Lisa Baude), husjungfru i Johannes’ barndomshem, och hennes man. Genom flitigt arbete samlar hon allt mer pengar på sin sparbanksbok.

Men eftersom hon är en sedesam flicka – inget sex före äktenskapet! – kompenserar sig Johannes i Julias (Maj-Lis Lüning) säng. Eftersom hon är vad som i Svenska Filminstitutets rollförteckning kallas ”femme fatale”, har han varit i den där sängen förut.

När den här historiens madonna möter dess hora, uppstår det svåra komplikationer – bland annat blir Johannes vid ett sådant tillfälle på restaurang svårt plakat på champagne, inbeställd för Trubbnos’ genom hårt arbete hopsparade pengar.

När sedan horan vid ett tillfälle, när Johannes åter har tagit Trubbnos ut på restaurang för att försonas och lite mera och han är ute för att hämta det där lite mera, slår sig Julia ner vid Chalottas bord och börjar berätta – varefter det utbryter slagsmål mellan damerna.

Nu återkommer emellertid Johannes och leder ut den förtvivlade och arga Trubbnos, som får lugna ner sig på en parkbänk bland blommande syrener. Och där tar han fram förlovningsringar med ingraverade namn och allting. Med ringarna på fingrarna går de in i restaurangen för att dansa tillsammans.

Hela havet stormar i dansk politik

Opinionsundersökningarna har duggat tätt i Danmark på sista tiden och hela havet stormar – men det mest anmärkningsvärda med dem är nog att det populistiska Dansk Folkeparti i flera mätningar har varit landets i storleksordning andra parti, alltså större än Socialdemokratiet, som ju historiskt har varit Danmarks ledande politiska kraft.

I en mätning utförd av Wilke för Jyllands-Posen får Socialdemokatiet nu stöd av 18,3 procent, jämfört med 21,6 i januari och 24,8 procent i valet 2011.

Danmarks näst största parti är därmed Dansk Folkeparti, som stöds av 19,5 procent (12,3 procent i valet 2011).

Enligt Wilkes väljaranalys har Socialdemokratiet, förutom till Dansk Folkeparti, också förlorat väljare till yttervänsterkoalitionen Enhedslisten.

Rubriken över en artikel om en opinionsundersökning, utförd av Megafon för TV2 och Politiken, lyder:

Dansk Folkeparti øger forspringet til Socialdemokraterne

Enligt den här undersökningen får Socialdemokratiet stöd av bara 17,6 procent (mot alltså 24,8 procent i valet).

Dansk Folkeparti stöds i den här undersökningen av hela 21 procent (12,3 procent i valet 2011).

I Information har jag hittat en artikel som refererar en ny opinionsmätning, utförd av Greens för Børsen. Jag har senare lyckats hitta hela mätningen:

Socialdemokratiet får i den här mätningen 19,3 procent, att jämföra med 20,1 procent i januari och 24,8 procent i valet 2011.
Näst största parti, om än knappt, är i den här mätningen Dansk Folkeparti med 19,4 procent (12,3 procent i valet).
Större är då bara det allmänborgerliga Venstre – mer höger än namnet antyder – med 26,8 procent (26,7 procent i valet).
Socialdemokratiets kvarvarande partner i regeringen, det socialliberala Radikale Venstre, går i den här mätningen upp, till 10,4 procent (9,5 procent i valet).
Socialistisk Folkeparti, som hoppade av regeringskoalitionen med S och RV och i samband med det tappade förutvarande ministrar till Socialdemokraterne respektive Radikale Venstre och dessutom en folketingsledamot till Venstre (!), har enligt den här mätningen inte återhämtat sig och får 3,7 procent (9,2 procent i valet). Mitt i all den här turbulensen har partiet dock lyckats – enhälligt – välja ny partiledare, Pia Olsen Dyhr.
Yttervänsteralliansen Enhedslisten (också med grön profil) befäster, med 10,3 procent i den här mätningen, åter sin ställning som ett större parti än SF. I valet 2011 fick Enhedslisten 6,7 procent.
Om vi går över till den borgerliga sidan, står Konservative fortfarande och stampar. I den här mätningen får partiet stöd av 4,4 procent, mot 4,9 procent i valet.
Inte heller går det framåt för Liberal Alliance, som i den här mätningen får 4,5 procent, att jämföra med 5 procent i valet.

Voxmeter gav den 23 februari följande bild av opinionsläget:

Socialdemokraterne 20,5 procent (24,8 procent i valet 2011.
Dansk Folkeparti 18,1 procent (12,3 procent i valet).
Radikale Venstre 9,9 procent (9,5 i valet).
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent (9,2 procent i valet).
Enhedslisten 10,1 procent (6,7 procent i valet).
Venstre 27,6 procent (26,7 procent i valet).
Konservative 4,5 procent (4,9 procent i valet).
Liberal Alliance 4,9 procent (5,0 procent i valet).

Yougove, också den 21 februari:

Socialdemokraterne 18,3 procent (24,8 procent i valet 2011).
Dansk Folkeparti 23,8 procent (12,3 procent i valet).
Radikale Venstre 8,4 procent (9,5 i valet).
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent (9,2 procent i valet).
Enhedslisten 10,8 procent (6,7 procent i valet).
Venstre 24,3 procent (26,7 procent i valet).
Konservative 4,5 procent (4,9 procent i valet).
Liberal Alliance 5,6 procent (5,0 procent i valet).

Låt oss avslutningsvis stanna vid situationen för den danska vänstern.

Socialdemokratiets ställning har åter försvagats genom tapp både till höger (Dansk Folkeparti) och till vänster (Enhedslisten).

Socialistisk Folkeparti har tappat både representanter i Folketinget och väljare, det senare främst till Enhedslisten. Valet av ny partiledare har åtminstone ännu inte stabiliserat partiets läge.

Det rödgröna, av kommunistpartier grundade Enhedslisten har etablerat sig på en ny styrkenivå.

Av de kvarvarande regeringspartierna är det socialliberala Radikale Venstre som verkar ha tjänat på all turbulensen. Till detta har – har jag sett någon dansk analytiker hävda – SFs uttåg ur regeringskoalitionen bidragit: Vänsterborgerliga väljare skulle enligt den här teorin ha lättare för att stödja ett borgerligt parti, som inte har ett så nära samarbete med ett socialistiskt parti.

Till slut: dansk press, till exempel Politiken, publicerar nu artiklar som spekulerar i att statsministern, ledaren för Socialdemokratiet Helle Thorning-Schmidt, eventuellt skulle vara inne på att rädda sitt eget skinn, slänga in handduken därhemma och i stället söka ett (välbetalt) EU-uppdrag som kommissionär. Socialdemokratiska framgångar i EU-valen senare i vår kunde ju där ge nya öppningar.

Den här diskussionen har nu i Danmark gått så långt, att man också börjar nämna tänkbara kandidater till partiordförande- och statsministerposten (än så länge en kombination). Bland dem som nämns finns finansminister Bjarne Corydon och arbetsmarknadsminister Mette Fredriksen.

Norge: Høyre ner och Fremskrittspartiet upp

I en rad norska opinionsmätningar har tendensen varit, att Høyre har växt på regeringspartnern Fremskrittspartiets bekostnad. I Ipsos mätning för Dagbladet har det här dock förändrats: Høyre faller med 1,5 procentenheter till 26,5 procent, medan Fremskrittspartiet ökar med 0,8 procentenheter till 15 procent.

Den blå-blå regeringskoalitionens stödpartier i Stortinget ökar något, men detta innebär inga större förändringar för deras vidkommande: Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,3 procent, och liberala Venstre ökar med 0,7 procentenheter till 5,2 procent.

Senterpartiet, som före valet förra hösten var en del av den av Arbeiderpartiet ledda regeringen och som just nu är inne i en ledarkris, minskar i den här undersökningen med 0,2 procentenheter och får 4,7 procent.

Ännu sämre går det för Sosialistisk Venstreparti. SV minskar i och för sig också med 0,2 procentenheter, men dess resultat är fortsatt historiskt lågt, 3,3 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt vinner samtidigt 0,2 procentenheter och får därmed stöd av 2 procent.

Arbeiderpartiet minskar också med 0,2 procentenheter men ligger med 34,4 procent ohotat kvar i positionen som Norges största parti.

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,6 procentenheter men kommer därmed ändå inte upp i mer än 3 procent.