Klas Östergren, ny ledamot av Svenska akademien

Klas Östergren har valts in som ny ledamot av Svenska akademien. Jag har träffat och samtalat med den han efterträder i akademien, Ulf Linde, men Östergren har jag aldrig träffat personligen. Däremot har jag, med nöje och uppskattning, läst honom.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 (8 september) publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln följande:

Östergren

Klas Östergren är, läser jag i Aftonbladet, född och uppvuxen på Lilla Essingen i Stockholm, i ett småborgerligt och djupt socialdemokratiskt hem. Mer om detta kan man läsa i ”Minnen från Ankeborg (s)” i essäsamlingen ”Slangbella” (Askelin & Hägglund, 1983) som består av omtryckta artiklar ur Expressen, Foto, Månadsjournalen, ETC et cetera. Konst, foto, städer, människor – allt avhandlar han med beundransvärd lätthet. En av artiklarna handlar om ett samtal med Alice Lyttkens, vars författarskap enligt Östergren präglas av att hon ”helt enkelt skriver lättläst”. Hon har en författarkollega med liknande talang i Klas Östergren.

Om författandet skriver Klas Östergren att ”det är viktigt att ljuga, när man skriver böcker. Det är roligt att ljuga. Det är antagligen därför som jag skriver”.

Ljug eller inte, till exempel den avslutande historien, ”Paris, oktober 1981”, är en skröna värdig en Pär Rådström. Det är inte en beskyllning för epigoneri; det är menat som beröm.

Jag ska ge ytterligare ett exempel, en recension publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1983 (7 november):

Östergren

Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar” (Bonniers, 1983) är en fantastisk och myllrande roman på drygt 450 sidor. Miljön är Stockholm under sent trettital, och själve Per Albin förekommer perifert i handlingen. Tiden är kärleksfullt och detaljerat skildrad; till och med språket har färgats av den epok Östergren har ställt i centrum för sin berättelse. Därmed inte sagt att boken är realistisk.

De flesta personerna är inte bara påhittade utan också litterära fantasiskapelser snarare än människor som kunde tänkas vara hämtade ur levande livet. Huvudperson och, i motsats till sin köttslige fader Felix Krull, oavsiktlig svindlare är olyckan Florian Kroull, som efter en kort och framgångsrik bana som betjänt och livvakt åt filmmagnaten Rupert D Bolin råkar bli en mycket säregen ledare för Stockholms undre värld. (Maffians välde i trettitalets Stockholm hör till de mest fantasifulla inslagen i Östergrens historieskrivning.)

Får man tro förlagsreklamen har det varit Östergrens avsikt att dra paralleller mellan trettital och åttital. Pressar man boken på innebörd kan man kanske hitta likheter. Myter punkteras. På kris och ekonomisk nedgång följer moralupplösning och lurendrejeri. Oheliga allianser sluts. Och så vidare.

Själv finner jag den här läsarten föga fruktbärande.

För mig framstår Klas Östergrens bok mer som en skröna än som samhällskritik. Östergren har själv bekänt sin lust att fabulera och ljuga ihop historier. Och att hitta på märkliga historier och komiska incidenter och osannolika men ändå sannolika människor är han bra på. Följaktligen är det ett stort nöje att läsa ”Fattiga riddare och stora svenskar” som just skälmroman; i själva verket ger det mer än nog av behållning.