Med minnena av barndomen som stolpar

5 mars 2014 15:42 | Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagen börjar med att Klara, snart nio, känner sig hängig och har aningens aning feber. Per telefon får hon sin mammas tillstånd att stanna hemma från skolan i dag tillsammans med mormor och morfar.

Fast morfar börjar för sin del dagen med att gå till Vårdcentralen för sedvanligt PK-prov.

När han kommer hem och just tänker slå sig ner för att äntligen äta frukost, ringer det. Det är UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, som ringer.

Ja, herregud, det är tydligen i dag jag har lovat tala på ett UPS-möte – i årets almanacka har jag inte skrivit in det här; jag minns inbjudan, men jag fick den redan förra året.

Så jag ringer omedelbart efter en taxi och beger mig till Träffpunkten på Storgatan 11. Där ber jag den församlade ganska stora publiken om ursäkt – jag brukar verkligen inte slarva med sådant här – och sätter i gång att prata utan vare sig manus eller stolpar.

Nå, ämnet är ”Flykten från Estland”, och eftersom jag vid det här laget har berättat den här delen av min personhistoria ett stort antal gånger, känner jag med detsamma att det bär. Men så innehåller ju också den här personhistorien mycket som publiken, mina jämnåriga och äldre, aldrig har behövt uppleva: rysk och tysk ockupation, historien om när min pappa höll sig gömd på vinden undan sovjetisk inkallelse, min yngsta morbrors berättelse om hur han såg människor avrättas i ett grävt dike ute i skogen, flykten i båt först från Estland till Finland, sedan från Finland till Sverige, bombningarna av Helsingfors, den ständiga hungern i det finska flyktinglägret, mina båda andra morbröders öden efter det att de hade slagits i en estnisk styrka i den finska armén: den ene återvände i krigets slutskede till Estland och föll på den estniska östfronten och den andre, som hade gift sig med en finsk tjej och fått två barn med henne, utlämnades till ryssarna och återsåg aldrig sin finska familj. Fast senare träffade han i Estland en ny kvinna, som han inte kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Till andravärldskrigstidens märkligheter eller kanske vardag hörde att barnen i de här båda kullarna kunde träffas först efter Estlands återerövrade självständighet på 1990-talet.

Själv kom jag att växa in i det svenska samhälle dit vi tog vår tillflykt, började rent av använda dess språk, svenskan, som mitt yrkesverktyg. Men det är en annan historia.

Min barndomshistoria fick varma applåder, och jag fick många frågor. En, från föreningens ledning efteråt, var om jag inte ville komma tillbaka till dem och göra ett av mina musikprogram.

2 kommentarer

  1. Läste just i Motvallsbloggen där din partikollega (åtminstone fd) Kerstin Berminge (i din länklista) tyckte att de baltiska länderna förtjänade den ryska ockupationen (”hade sig själva att skylla”):
    ”Visst, det var inte trevligt för randstaterna bakom den s.k. järnridån och man kunde ju ha önskat sig en annan politik under denna tid, men dels hade balterna sig själva att skylla, dels var åtgärderna inte svåra att förstå, om man tänker sig in i säkerhetstänkandet från Sovjets sida.”
    Förmodar att du inte håller med?
    Rätt långt ner på websidan http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=13915

    Comment by Thomas Åkerblad — 2014 03 06 1:26 #

  2. Till Thomas Åkerblad: Kerstin Berminge ser sig knappast som socialdemokrat.

    För egen del ser jag långt från okritiskt på baltisk politik under mellankrigstiden – framför allt är jag självfallet ingen anhängare av de auktoritära styren som utvecklades.

    Comment by Enn Kokk — 2014 03 06 7:41 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^