Sommar med Vicky von der Lancken

Dagens Sommar-pratare, Vicky von der Lancken, har jag mött inte bara i form av hennes teaterproduktioner – jag har till exempel sett ”Singin’ In the Rain” på Oscarsteatern i Stockholm; kolla gärna under Kulturspegeln, Teater. Jag har faktiskt också träffat henne. Birgitta och jag var bjudna på middag hos dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn, och jag fick då Vicky (som egentligen heter Birgitta även hon) till bordet.

Nå, det betyder ju inte att jag känner henne. Genom hennes Sommar-program fick jag veta oändligt mycket mer om hennes liv.

Programmet började mycket starkt, med berättelsen om hur hon i mycket unga år fick styvföräldrar som hon älskade och trodde var hennes biologiska föräldrar. Vicky von der Lancken visade sig dessutom vara en mycket god berättare med både gestaltningsförmåga à la teater och dramatiskt talang. I programmet fick vi också veta hur det sen gick: hur den styvmor som, efter det att den hon trodde var hennes mor hade dött i cancer, slängde i ansiktet på henne att hon var adopterad. Senare i programmet berättade hon också om hur hon kontaktade först sin biologiske pappa, en besvikelse, sen även sin biologiska mor med vilken hon fick bra kontakt. Hon upptäckte då att hon till och med hade syskon som hon inte hade känt till.

Starkast i hennes berättelse var de partier som hade att göra med den här familjehistorien, också bushistorierna från skoltiden.

I övrigt var programmet spretigare. Jag fick inte riktigt grepp om hennes livspussel som omfattar så vitt skilda ting som YTF och Tältprojektet samt kommersiella produktioner på olika scener och teatrar. Mycket av det senare har säkert varit pekuniärt givande, annat troligen mer riskabelt. Av programmet framgick att hon ibland har kastat sig huvudstupa in i nya och svårbedömda projekt, och kanske finns där den förklaring som uteblev även här, när hon berättade om den ganska långa fängelsedom hon fick efter att ur det egna bolaget ha tagit ut en stor summa pengar med hjälp av en falsk faktura.

Jag tyckte faktiskt också att det fanns något ganska lättvindigt över hennes sätt att – utan närmare förklaringar – berätta om hur hennes före detta man, han som har gett henne efternamnet von der Lancken, gick under i spritmissbruk.

Med tanke på Vicky von der Lanckens mångåriga jobb i musikbranschen tyckte jag hennes musikval i Sommar-programmet var ganska konventionellt, ofta på ett nästan lite spekulativt sätt känslosamt och känslomässigt knutet till händelser hon pratade om. Men för all del: visst hörde jag gärna en stump ur hennes uppsättning av ”Singin’ In the Rain”.

Dagar i augusti

Nu är nätterna mörkare, men ännu är det sensommar. Karten växer i fruktträden. Mitt stenparti längs gången upp mot huset blommar i olika färger, men några andra av mina blomrabatter är i starkt behov av att rensas. Kroppen är skröplig och det tar emot. Några av de tyngsta trädgårdssysslorna, till exempel gräsklippningen, har vi tvingats ta hjälp med.

I förra veckan var Matti och Karin här på besök. De har redan bott ihop under lång tid, och under en resa till New York för ganska kort tid sedan förlovade de sig. Birgitta och jag har aldrig lagt oss i barnens val av partner, men naturligtvis gläds vi åt att Matti i Karin har hittat en också i våra ögon fin livskamrat.

Matti har blick för sina föräldrars tilltagande skröplighet och gjorde som vanligt en del insatser, som fordrar den fysiska styrka man har i hans ålder. Han rensade rabatten under klädstrecket från alltför vildvuxna rosor, skar också bort långa torra grenar – en effekt av vinterns stränga kyla – från min Hurdalsros. Och så skar han bort döda grenar i några utsatta äppelträd.

Vädret var varmt och vackert medan Matti och Karin var här, och de gjorde badutflykter till Tallparken och angränsande strandområden. Öregrund är ju också Mattis sommarparadis, välbekant för honom allt sedan barndomen.

Birgitta och jag turades om att laga god mat. Birgittas tjälknul på lamm stod en hel och lång natt i ugnen och blev mycket god, och till efterrätt fick vi hennes egenodlade hallon med vispgrädde. Själv satsade jag på lokal fisk: kokade en fisksoppa på torsk och lax, serverade pepparlax, rökt lax, rökta laxfenor och rökt ål till Birgittas hemodlade färskpotatis, och så blev det konsumköpta jordgubbar med SIA-glass.

På kvällarna blev det en hel del musik. Av Matti och Karin fick jag i försenad födelsedagspresent en CD med Jimmie Vaughan. Matti hade också en av sina många gitarrer med sig, den han har ärvt efter min döde bror Matti, i familjen alltid kallad Stor-Matti. Karin, som fyllde år i dagarna, fick av oss två böcker av Sofi Oksanen.

Ganska snart efter Mattis och Karins besök kom regnet, men tyvärr inte redan natten mot lördagen. Vi har haft årets racerbåtsfestival här, och den brukar alltid vara lika med stök och bus. Fulla ungdomar var inne på vår tomt och välte soptunnan – som tur är emballerar vi alltid soporna i hopknutna plastpåsar. Inte heller är det roligt att ha parkerade bilar längs hela staketet och på varenda inte inhägnad grönyta.

Men sen kom som sagt regnet och spolade, bokstavligen, stan ren igen.

Bra för trädgården var det också att få så mycket vatten.

Välsignade regn!

Sommar med Håkan Juholt

I dag debuterade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt som Sommar-värd, med den äran. Inte så att det här programmet som helhet hörde till de yppersta i serien – jag saknade en genomgående röd tråd – men många av de enskilda avsnitten i hans berättesle var mycket hörvärda. Några av dem var dessutom roliga; historien om mötet med Kenny Rogers, på scen, i Las Vegas är ett exempel.

Det är närmast självklart att en ledande politiker i sitt sommarprogram måste komma in på politik och värderingar, men jag noterade med gillande att Håkan Juholt inte nyttjade sin programtid till partipropaganda. I det inledande avsnittet om massakern på Utøya försökte han i stället blottlägga mekanismerna bakom det oerhörda som hände. För många kom säkert hans långa engagemang för människorna i förtryckets Vitryssland som en överraskning. Många blev säkert också överraskade över att denne mångårige försvarspolitiker talade så engagerat om samförstånd i försvarspolitiken, inklusive så väl om flera namngivna borgerliga och miljöpartistiska försvarspolitiker.

Långt innan han hade bekänt att han är en känslomänniska – så väl lättrörd som lättroad – hade jag för egen del dragit just den slutsatsen. När jag hade hört honom berätta om sina reaktioner ögonblicken före framträdandet i Visby i somras, kände jag stark frändskap med honom.

Hans musikval var också det känslostarkt, ibland känslosamt. En del, men inte allt, hör till det jag själv gärna lyssnar på: Monica Zetterlund i ”Gröna små äpplen”, Ella Fitzgerald och Louis Armstrong i ”Summertime”, Cornelis Vreeswijk i ”Bruna bönor complet”, Bruce Springsteen i ”Back In Your Arms”, Ulf Lundell i ”Två gamla hundar”. Och så fick jag, genom ”I Won’t Back” med Johnny Cash och Tom Petty, en nyckel till ett uttryck som återkom i hans installationstal på den socialdemokratiska partikongressen.

Dem som inte är lika Elvis- eller Ray Charles-frälsta som Håkan Juholt vill jag påminna om att den här mannen på ett annat område, konst, i sitt sommarprogram visade upp både bredd och djup. När Juholt talade om skulpturerna i Västertorp, var det helt uppenbart ett ämne han var djupt engagerad i och också visste mycket om.

Sommar med Yukiko Duke

Tvåspråkig och med rötter i två inte identiska kulturer är jag fascinerad av möten mellan människor och kulturer. Dagens Sommar-pratare, Yukiko Duke, har svensk pappa och japansk mamma men startade sitt liv med att envist hålla fast vid det svenska. Men den här söderbönan lärde sig, kanske mest på grund av mammans envishet, även japanska och blev sedan en kulturell brygga mellan Japan och Sverige: Hon har arbetat i både japanska och svenska media och översatt japansk skönlitteratur, bland annat av nobelpristagaren Kenzaburo Oe, till svenska.

Det var intressant att höra henne karaktärisera japanska värderingar och kulturella beteendemönster utan att hon för den skull ens för ett ögonblick hemföll åt kåserande eller karikatyrer. Och hennes program var fullt av dramatiska händelser, som flertalet sommarpratare inte kommer i närheten av, eftersom sådant som atombombningen av Nagasaki, väpnat rånövefall i Kambodjas då fortfarande farliga gränstrakter mot Thailand och den nyligen timade tsunamikatastrofen, inte ingår i deras, deras familjs eller vänners erfarenheter.

Musiken i programmet kändes väl avvägd mot det Yukiko Duke pratade om. Jag tänker då både på att hon spelade en del japansk musik men också på att musiken tematiskt passade det hon talade om, sådant som Neil Young’s ”Living With War” och Bob Dylan’s ”Shelter From the Storm”. Och så var hon okonventionell: spelade till exempel ”My Way” inte med Frank Sinatra utan med Nina Hagen.

Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Patrik Sjöberg

Även jag, annars komplett ointresserad av idrott, kände förstås till höjdhopparen Patrik Sjöberg, långt innan han kom ut med att han hade utnyttjats sexuellt av sin tränare, till lika styvpappa Viljo Nuosiainen.

Jag har stor medkänsla med honom och med andra i hans situation, tycker verkligen att han genom att gå ut i offentligheten har gjort en viktig opinionsbildande insats. Samtidigt har jag förundrats lite över att han inte satte sig till motvärn – riktigt så aningslös var jag nog inte i motsvarande ålder.

När jag i dagens Sommar-program hör honom berätta sin droghistoria, anar jag ett mentalt samband: Om man tror att den sortens toppidrott som han har ägnat sig åt ska gå att förena med drogbruk, är man nog faktiskt naiv.

Med tanke på att Patrik Sjöbergs Sommar-program innehöll så pass intressanta ingredienser, fann jag det ändå förvånansvärt lite engagerande. Kanske var det röstläget eller sättet att berätta som åstadkom detta, men jag hade – trots hörvärda enskildheter som historien med Totta Näslund i New York – ofta svårt att riktigt engagera mig i programmet.

Om pratet var lite malande, var musiken, ofta med drag av party music, desto piggare. För egen del uppskattade jag särskilt att få höra Tottas bluesband, J J Cale och så ”Lust For Life” med Iggy Pop.

Sommar med Owe Wikström

Owe Wikström är professor i religionspsykologi i Uppsala, också författare. Det senare bör ha bidragit till att hans Sommar-program var så välformulerat.

Innehållsligt var det, framför allt i den inledande delen som startade med en hjärtinfarkt, också mycket tänkvärt: hur det här att ha fått livet till skänks en gång till får en att se och glädjas också åt dess många och till synes betydelselösa detaljer. Med honom besjunger jag gärna långsamhetens lov, för att citera titeln på en av hans böcker.

Den här religionspsykologen har också skrivit boken ”Att älska livet mer än dess mening”, även det en slutsats jag delar med honom. Han sa till och med att frågan om Guds existens åtminstone i vetenskaplig mening är och förblir obesvarad också för honom, men i motsats till mig dras han uppenbarligen ändå till frågeställningar av det slaget. Också jag ser, inte minst sommardagar som denna, mig själv som en del av den märkliga natur som omger mig. Men jag inser också att mitt liv liksom allt annat har en ände.

Nå, jag har flera gånger när jag har skrivit om årets Sommar-program markerat, att jag inte måste dela sommarpratarnas alla värderingar och slutsatser för att ha utbyte av att lyssna på deras program.

Till min uppskattning av just det här programmet bidrog också Owe Wikströms val av musik. Bra klassisk musik – verk av Bach med flera – blandades med Sting, Koop, Bo Kaspers orkester och Lillebjørn Nilsen. Jag ber särskilt att få tacka för John Coltrane med ”My Favorite Things” och Paris Combo med ”Fibre de Verre”.

Sommar med Alice Bah Kuhnke

Alice Bah Kuhnke är en av de sommarpratare, som många lyssnare säkert ryggmärgsreflexmässigt stämplar som vänster. Och visst finns det i hennes meritlista sådant som man kan tolka åt det hållet, till exempel det faktum att hon har arbetat för Fairtrade/Rättvisemärkt. Men numera jobbar hon med klimatfrågor i det privata näringslivet, och bland dem till vilka hon mot slutet av programmet skickade särskilda (och vänliga) hälsningar fanns både Socialdemokraterna och Moderaterna samt både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – det allra sista är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av den hudfärg hon har ärvt efter sin far.

För egen del gillar jag självtänkande och komplicerade människor, sådana som Alice Bah Kuhnke. Det var intressant att få lära känna henne och hennes uppväxtmiljö närmare, och till programmets plussidor bidrog också att hon också vågade visa upp egna tillkortakommanden och mindre lyckade sidor hos sig själv. Och eftersom vi människor är olika, hittade jag förstås sidor hos henne där vi inte tycker lika: Jag är inte religiös, och jag tror inte heller att vår syn på föräldraskap är identisk.

Hennes musikval rymde ganska mycket som jag själv av och till lyssnar på – Säkert, Olle Ljungström, Lisa Ekdahl, Håkan Hellström, Ebba Grön, Bob Hund och, inte minst, Marie Bergman med ”Ingen kommer undan politiken” – men den här musiken bildade mer en fond till än var en integrerad del av programmet.

Sommar med Leif Mannerström

Leif Mannerström är mästerkock, alltså primärt inte mediamänniska. Hans Sommar-program tror jag, av flera skäl, tilltalade en stor publik.

Dels tror jag att hans perspektiv på det egna livet och på samhället innehöll element som många kunde identifiera sig med: det här att ha egna erfarenheter av att ha det knapert, också av att på egna meriter kämpa sig upp i livet. De flesta med hans sociala bakgrund kommer förstås aldrig lika långt som han, men också dessa övriga förstår nog att om man har en speciell talang, i Leif Mannerströms fall för att laga god mat, kan man även i ett klassamhälle komma längre än man från början anade.

Nu är ju alla inte så raka och fördomsfria som Leif Mannerström. Han berättade i sitt Sommar-program en mycket rolig historia om sin farmor, en kvinna som inbitet röstade på högern och därför vägrade att handla på Konsum – så för att för egen del komma i åtnjutande av några av konsumentkooperationens delikatesser, tvingades hon handla genom bud för att inte hamna i politiskt vanrykte.

Det fanns en del sådana här småputtrigt roliga partier i Mannerströms Sommar-program, men när det gällde helheten, tyckte jag att han kanske försökte pressa in för mycket av sitt livs historia inom ramen för den trots allt begränsade programtiden, och det lätt forcerade tempot lockade honom ibland också till innantilläsning ur manuskriptet. Men jag lyssnade gärna till det han hade att berätta, om mötet med Sophia Loren, om New York och Cuba och om mycket annat.

Musikvalet var däremot nästan perfekt, om man ser till programmets syfte, att roa en mycket bred publik. Ett extra plus får Mannerström för att det han spelade – med Carl Jularbo, Julia Caesar, Bill Haley, Count Basie, Öbarna, Elvis Presley, Povel Ramel, Bruce Springsteen, Benny Andersson och Orsa spelmän, Galenskaparna & After Shave, Lasse Dahlquist – dessutom hade valts för att det hade en anknytning till det han berättade om.

Igelkottens elegans

Muriel Barbery skrev 2006 en roman, ”L’élégance du hérisson”, som blev en fantastisk succé i Frankrike och förstås sen översattes till en rad andra språk. Den svenska översättningen, ”Igelkottens elegans”, kom 2009 (Sekwa förlag, översättning Helén Enqvist och Marianne Öjerskog).

Samma år, alltså 2009, kom också Mona Achaches filmatisering med titeln ”L’hérisson”, på svenska ”Igelkotten”.

Filmrecensenterna, några av dem mycket rutinerade och omdömesgilla, har gett den ganska varierande betyg, men för egen del är jag benägen att ansluta mig till de filmskribenter som har gett den ett högt betyg. Dess handling rör sig i huvudsak kring tre personer, bosatta i samma hus – så skönt att få se en film som mer är ett psykologiskt kammarspel än en actionrulle!

Till att börja med är ”Igelkotten” något av en metafilm: elvaåriga Paloma Josse (Garance Le Guillermic) fångar med en filmkamera allt som rör sig kring henne: hennes pappa med tankarna någon annanstans, hennes neurotiska mamma och hennes på sig själv fixerade storasyster. Men den filmade kretsen vidgas till att omfatta också en guldfisk, katter – och så två personer som gradvis träder fram i lika skarp profil som Paloma.

Till att börja med – och så långt är filmberättelsen lite trevande – har Paloma, som inte ser någon mening eller något mål med sitt liv, för avsikt att ta sitt liv på tolvårsdagen, och som ett led i den planen stjäl hon, ett i taget, mängder av sömnpiller ur sin neurotiska mors förråd.

Men bekantskapen, snart vänskapen, med två vuxna, var och en på sitt sätt mycket olik de vuxna som i vanliga fall förmörkar hennes unga liv, vidgar hennes perspektiv från det tidigare självcentrerade och självdestruktiva.

Portvakten, Renée Michel (Josiane Balasko), tillbakadragen i sin portvaktsskrubb och med sitt evigt sorgsna ansiktsuttryck, blir hennes vän och visar sig ha sidor som hon har lyckats dölja väl. Och högst upp i huset flyttar också en japan, Kakuro Ozu (Togo Igawa), som visar öppenhet och nyfikenhet parad med iakttagelseförmåga mot unga Paloma.

Samtidigt flyttas filmens fokus över på de båda vuxna. Japanen börjar uppvakta portvakten – bakom denna igelkotts grå och taggiga fasad ser han en bildad människa, intresserad av både musik och avancerad litteratur; bakom sin portvaktsskrubb gömmer hon i själva verket ett intressant bibliotek. Kakuro hjälper Renée att krypa ur det skal hon har gömt sig i. De äter japansk mat tillsammans, ser videofilm tillsammans, och när det gäller det yttre skalet hos henne, förlöser han fjärilen ur puppan; han har sett igelkottens elegans.

Men så ställer en fullständigt oförutsedd och meningslös olycka allt på ända: Renée blir utanför huset påkörd av en bil och dör. Man mer anar än får åskådliggjort att detta krossar Kakuros förhoppningar.

Men för vårt kameraöga, den unga och tidigare helt illusionslösa Paloma, innebär det hon med hjälp av de båda vuxna har fått uppleva, att hon ser livet i ett bredare perspektiv än det hon tidigare har haft. Och hon beslutar sig för att leva vidare.

Det här är kanske en saga, men en berörande saga.