Igelkottens elegans

Muriel Barbery skrev 2006 en roman, ”L’élégance du hérisson”, som blev en fantastisk succé i Frankrike och förstås sen översattes till en rad andra språk. Den svenska översättningen, ”Igelkottens elegans”, kom 2009 (Sekwa förlag, översättning Helén Enqvist och Marianne Öjerskog).

Samma år, alltså 2009, kom också Mona Achaches filmatisering med titeln ”L’hérisson”, på svenska ”Igelkotten”.

Filmrecensenterna, några av dem mycket rutinerade och omdömesgilla, har gett den ganska varierande betyg, men för egen del är jag benägen att ansluta mig till de filmskribenter som har gett den ett högt betyg. Dess handling rör sig i huvudsak kring tre personer, bosatta i samma hus – så skönt att få se en film som mer är ett psykologiskt kammarspel än en actionrulle!

Till att börja med är ”Igelkotten” något av en metafilm: elvaåriga Paloma Josse (Garance Le Guillermic) fångar med en filmkamera allt som rör sig kring henne: hennes pappa med tankarna någon annanstans, hennes neurotiska mamma och hennes på sig själv fixerade storasyster. Men den filmade kretsen vidgas till att omfatta också en guldfisk, katter – och så två personer som gradvis träder fram i lika skarp profil som Paloma.

Till att börja med – och så långt är filmberättelsen lite trevande – har Paloma, som inte ser någon mening eller något mål med sitt liv, för avsikt att ta sitt liv på tolvårsdagen, och som ett led i den planen stjäl hon, ett i taget, mängder av sömnpiller ur sin neurotiska mors förråd.

Men bekantskapen, snart vänskapen, med två vuxna, var och en på sitt sätt mycket olik de vuxna som i vanliga fall förmörkar hennes unga liv, vidgar hennes perspektiv från det tidigare självcentrerade och självdestruktiva.

Portvakten, Renée Michel (Josiane Balasko), tillbakadragen i sin portvaktsskrubb och med sitt evigt sorgsna ansiktsuttryck, blir hennes vän och visar sig ha sidor som hon har lyckats dölja väl. Och högst upp i huset flyttar också en japan, Kakuro Ozu (Togo Igawa), som visar öppenhet och nyfikenhet parad med iakttagelseförmåga mot unga Paloma.

Samtidigt flyttas filmens fokus över på de båda vuxna. Japanen börjar uppvakta portvakten – bakom denna igelkotts grå och taggiga fasad ser han en bildad människa, intresserad av både musik och avancerad litteratur; bakom sin portvaktsskrubb gömmer hon i själva verket ett intressant bibliotek. Kakuro hjälper Renée att krypa ur det skal hon har gömt sig i. De äter japansk mat tillsammans, ser videofilm tillsammans, och när det gäller det yttre skalet hos henne, förlöser han fjärilen ur puppan; han har sett igelkottens elegans.

Men så ställer en fullständigt oförutsedd och meningslös olycka allt på ända: Renée blir utanför huset påkörd av en bil och dör. Man mer anar än får åskådliggjort att detta krossar Kakuros förhoppningar.

Men för vårt kameraöga, den unga och tidigare helt illusionslösa Paloma, innebär det hon med hjälp av de båda vuxna har fått uppleva, att hon ser livet i ett bredare perspektiv än det hon tidigare har haft. Och hon beslutar sig för att leva vidare.

Det här är kanske en saga, men en berörande saga.