Sommar med Petra ”September” Marklund

När jag först hörde talas om Petra Marklund – med artistnamnet September – trodde jag att hon kom någonstans från Norrland – Marklund är ju inte helt ovanligt där uppe. Men det visade sig att hon är uppvuxen i stockholmsregionen, i Älta närmare bestämt. Dessutom framgick det av hennes Sommar-program, att hennes mor kommer från Slovenien, tror jag det var. Jag hörde henne också nämna ett ungerskklingande namn. Det här är dagens Europa.

Det här fördjupade hon sig inte i. Däremot berättade hon om sina resor, som artist, till England respektive USA, utan djup i de fallen också.

Över huvud taget tyckte jag att ganska lite av det hon berättade kändes berörande. Hon hade problem i skolan, men det är det ju många som har haft. Hon hade problem med rösten, men inte ens det kändes livsavgörande. Hennes liv skvalade liksom förbi i radion.

Det gjorde också musiken hon spelade, Dinah Washington, Madonna, Beyoncé Knowles, till och med Sarah Brightman och Andrea Bocelli och så Monica Zetterlund.

Sommar med Gina Dirawi

Jag var på Baltikum-seminarium i går på ABF-huset i Stockholm, så jag missade direktsändningen av Sommar – hörde programmet i lägenheten i Uppsala sent i går kväll men skriver först nu när jag är tillbaka i Öregrund, faktiskt först efter att ha hört dagens sommarprogram.

Gårdagens sommarpratare var Gina Dirawi, blott 20 år gammal men redan ett stort namn i bloggosfären och på Youtube. Hon är palestinier men född i min gamla hemstad Sundsvall, och trots att hon i dag bor i Stockholm slogs jag först allra mest av hur sundsvallspräglat hennes snack är. Och snacka kan hon, till och med rappa.

Vi lever i en värld där kulturer, religioner och språk korsas och jag tror att hennes sommarprogram bidrog både till mänsklig förståelse och till att avdemonisera muslimer, det senare alltså bland normalsvenska radiolyssnare. Hon tog själv tjuren vid hornen genom att redan i programmets start berätta om självmordsbombaren i Stockholm i december i fjol – det enda psykologiskt lite ovanliga i det fallet var den egna reaktionen; hon råkade nämligen befinna sig på plats. Men sedan, när hon berättade mer om sig själv, bland annat om mardrömsfärden över Medelhavet, föll bitarna på plats.

Mycket intressant var hennes skildring av hur det är att vara ung och växa upp i skarven mellan två kulturer med delvis olika levnadsmönster, när det gäller normala människor i båda grupperna dock olika mest i fråga om yttre åthävor som klädedräkt och inställning till alkohol. Sin farfar, imamen, framställde hon som en klok gammal man utan det slags extrema åsikter som präglar till exempel självmordsbombare (eller, nyligen, en massmörare som anser sig vara kristen).

När jag själv var i 20-årsåldern och därunder, hade jag ungefär samma inställning som hon till alkohol och grupptryck, även om jag för min del inte motiverade detta med religiösa skäl – så vi ska inte överdriva just religionens betydelse. Det finns för all del inslag i muslimska seder, sådant som rör till exempel klädedräkt och fasta, som jag inte kan se några förnuftiga skäl för, men det finns ju trosföreställningar i kristendomen som jag finner lika oförnuftiga.

Och sist men inte minst är Gina Dirawi ett exempel på att de flesta människor som växer upp i ett sekulariserat och tolerant samhälle i själva verket inte kommer att avvika särskilt mycket från flertalet i detta samhälle, i vart fall inte på något extremt sätt.

Musiken i hennes sommarprogram, med stort inslag av rap, kunde tjäna som exempel på detta. Liksom väldigt många i hennes ålder gör, spelade hon artister som Daniel Adams-Ray, Ken och Eminem.