Alf Kjellins filmregidebut

Alf Kjellin gjorde 1955 – då redan etablerad som skådespelare – debut som filmregissör. Och inte nog med det: han skrev dessutom tillsammans med Volodja Semitjov manus till ”Flickan i regnet” och spelade själv den manliga huvudrollen i den, läraren Martin Andréasson.

Omdömena om filmen var mycket delade, med viss övervikt för de kritiska omdömena, och jag ger de svala filmkritikerna rätt: filmen är ofokuserad; handlingen vindlar och är otydlig, är faktiskt svår att ibland uppfatta.

Jag har sett den i TV, främst av två skäl.

1955 hade jag själv börjat i gymnasiet, och även om den här filmen utspelar sig på ett flickskoleinternat, blir jag fascinerad av att påminnas om hur den tidens skolflickor klädde sig som (den tidens) vuxna damer, särskilt till fest – flertalet av dem föreföll dessutom ha överklassbakgrund, vilket förstärkte den här effekten. Och eftersom Bibi Andersson (Taje), Lena Söderblom (Burret) och Monica Nielsen (Pingpong) i realiteten var lite äldre än de roller de spelade, var det ibland svårt att skilja eleverna och lärarkåren åt.

Den skolmiljö som skildrades föreföll, åtminstone till att börja med, friare än min egen läroverksmiljö, men detta kan ju ha haft att göra med att 1950-talets moralövervakare inte behövde hålla ett enkönat elevkollektiv lika hårt som ett tvåkönat. Men detta byggde i så fall, visade det sig, på en illusion. Ett par bärande inslag i filmens intrig är förbjudna relationer mellan lärare och elev: dels fysikläraren Klas’ (Ingvar Kjellsons) hemliga möten med eleven Taje (Birgitta Andersson), dels den attraktion filmens kvinnliga huvudperson, eleven Anna Rydell (Marianne Bengtsson) grips av inför läraren Martin Andreasson (Alf Kjellin). Men förbjudna relationer mellan elever och lärare förekom faktiskt också i den verkliga skolan på 1950-talet, även i den mer tvåkönade jag själv vistades i.

Den föräldralösa och tillbakadragna eleven Anna har problem också med sina kvinnliga klasskamrater. Och värre blir det när hon snubblar på ett av Klas’ och Tajes hemliga möten och genom en blandning av press och missförstånd blir utfryst av de kvinnliga skolkamraterna.

Rent melodramatisk är den del av filmhandlingen som kretsar kring Martin och hans hustru Gerds (Annika Tretow) äktenskap som går på kryckor (mittåt: hon är rullstolsbunden) – bland annat misstänker Gerd att Martin har en historia med Anna, som han stödundervisar i franska. Den här delen av historien, där det tänkta hotet (lite à la Hitchcock) är att Martin låter rullstolen med hustrun rulla utför en backe ner mot ett framrusande tåg, liksom upplösningen, där Anna försöker rädda Gerd genom att försöka hejda (en tom) rullstol i full karriär på väg ner mot tåget och Gerd därvid genom något slags psykosomatiskt under återfår förmågan att gå, slås bara av avslutningen:

Anna, nu upptagen som ett slags dotter i familjen, får följa med Martin och Gerd på ferieresa till Paris, och inte nog med det – hon ger bort sin barndoms älskade nalle, som dittills har fungerat som ett föräldrasubstitut.