Sommar med Barbro Osher

Barbro Osher har sina rötter i och håller fortfarande tät kontakt med Sverige, det senare inte bara i egenskap av Sveriges generalkonsul i San Francisco. Under sin studietid fick hon möjlighet att studera i USA och träffade där den man – amerikansk jude – hon senare, fast först efter ett annat äktenskap i Sverige, gifte sig med. Det här att byta land är verkligen inte bara en enkel språkfråga. I hennes fall betydde flytten till USA dessutom att hennes dotter från första äktenskapet vägrade följa med; hon valde att stanna kvar ensam i Sverige. Det gick i och för sig bra för dottern, men hos henne själv skapade den här skilsmässan svårläkta sår, berättade Barbro Osher. Det här och en del annat återgav dock dagens Sommar-pratare på ett med hänsyn till ämnet ganska återhållet sätt.

Barbro Osher och hennes man ägnar sig åt ganska storstilad kultursponsring, något berömvärt särskilt mot bakgrund av att det amerikanska kulturlivet – alltså det som inte är kommersiellt och självbärande – är hänvisat till bidrag från privata sponsorer. Med all önskvärd tydlighet framhöll hon i en jämförelse det svenska, offentligt finansierade kulturlivet som en vida överlägsen grundmodell, även om hon inte heller här avvisade alla privata bidrag, dock uttalade sig mot skatteavdrag.

Också i andra avseenden hade hon fortfarande ”svenska” värderingar. Hon var anhängare av skattefinansierad välfärdsstat, och hon bar fortfarande med sig de jämställdhetsvärderingar hon hade tillägnat sig genom egna erfarenheter på 1950-talet.

Möjligen tyckte jag att hennes både-och i jämförelserna mellan Sverige och USA en smula utgick från tveksamma förutsättningar – väljer man en skattefinansierad kultur- och välfärdspolitik av svensk modell, minskar rimligen därmed utrymmet för privatfinansierade alternativ.

Särskilt inledningsvis spelade Barbro Osher musik som kanske fick inte så musikkunniga slölyssnare att stänga av radion, och även senare förekom det konsertmusik av den typ inte alla lyssnar på. Märk att jag med detta inte redovisar mina personliga preferenser – jag är en sån där som har sett ”Lucia di Lammermoor” på scen och som tyckte att Nina Stemme var magnifik i avsnittet ur Wagners ”Tristan och Isolde”. Placido Domingo, för att ta ett annat exempel, figurerade personligen i en av hennes berättelser.

Barbro Osher valde för övrigt i flera fall musik med hänsyn till det hon berättade om. Den gryende kärleken illustrerade hon genom att låta Frank Sinatra sjunga ”Night and day, you are the one”, och också ”Que sera, sera” med Doris Day fungerade i det sammanhang den spelades.

Hon hann faktiskt spela mycket, och ganska omväxlande musik, sådant som Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”, Fred Åkerströms tolkning av Fredmans epistel numero 72 (”Glimmande nymf”), Povel Ramels ”Birth of the Gammeldans” och ”La mer” med Charles Trenet.

Woody Allen-film med Hollywood-slut

Stjärnor blir till föredettingar även i Hollywood.

Woody Allen är väl inte direkt hotad, men han kan den amerikanska filmmiljön, och även han mötte svårigheter under 1990-talet.

I sin ”Hollywood Ending” (2002) spelar han Val Waxman, en regissör på dekis. I filmens början ses Waxman, förr en mycket framstående och eftersökt filmregissör, spela in en reklamfilm för deodorant i ett Alaska, insvept i snöstorm.

Inte är det mycket bevänt med kärleken heller. Hans ex från ett havererat förhållande, Ellie (Téa Leoni), lyckas dock övertala sin nuvarande sambo Hal (Treat Williams) att välja Val Waxman som regissör för en planerad film, och Val väljer, trots att han av naturliga skäl har ett komplicerat förhållande både till Ellie och Hal, att tacka ja till uppdraget.

Filmningen blir något av en fars, med inslag både av slapstick och av tragedi. Waxman förlorar nämligen, på något märkligt psykosomatiskt sätt, synen – men hans agent Al Hack (Mark Rydell) ber honom hålla skenet uppe och förser honom med viskande och ledande medhjälpare, först en japansk tolk, sen hans före detta hustru Ellie. Som man kan ana leder detta till en rad mycket märkliga situationer och, när det gäller filmningen, även beslut. De mer snubbel- och felsägningsartade situationerna mixas med sådant som mer belyser den karriärististiskt präglade hollywoodmiljön (en aktris i filmen försöker locka regissören genom att frikostigt exponera sin yppiga lekamen – men den kan förstås den blinde Allen inte se).

Bitvis är det här vansinnigt roligt, bitvis faktiskt också lite segt, och spåret med den förlorade sonen känns lite udda, även om man kan förstå att Woody Allen med sina trassliga familjerelationer har frestats att ta med det.

Och hur gick det med filmen? Som väntat blir den, med en blind regissör (som dock mot slutet återfår synen och kan fullborda projektet), en kaotiskt helhet, hopklippt av slumpmässigt filmade vinklar och detaljer. De amerikanska kritikerna gör samfällt tummen ned.

Filmen har kostat 60 miljoner dollar att producera, så fiaskot är totalt.

Men det är det ändå inte, visar det sig: I Frankrike blir filmen en pyramidal succé.

Så dit flyttar Val tillsammans med exfrun Ellie, vars hjärta han under deras gemensamma kamp med filmen har vunnit tillbaka.

Hollywood Ending!