Äppel- och päronskörd

I dag har vädret varit behagligt igen, lockat mig ut i den lätt försummade trädgården.

Den första fallfrukten har lagt sig i lager under några av träden, och jag har länge känt att jag borde gå ut och ta vara på de bästa av de här nerfallna frukterna. I dag har jag gjort slag i saken, rensat halva trädgården: Mycket av fallfrukten måste jag kasta, men jag fick också ihop många fina ätäpplen, mest Transparenete Blanche, ett antal Gyllenkroks Astrakan och faktiskt också några röda små Ingrid Marie som redan kändes ätmogna.

Nära den syrenhäck som skiljer inre gårdsplan från resten av trädgården finns ett päronträd, som fäller söta goda ätmogna Augustipäron.

I morgon ska jag – om vädret tillåter – fortsätta med resten av trädgården, bland annat skörda plommon.

Men många fruktsorter är inte skördemogna än. Några träd blir det just ingen frukt på. Det var väl för kallt för humlorna just vid deras blomningstid.

Karen Blixens Afrika

Karen Blixens ”Den afrikanske farm” utkom i original, alltså på danska, år 1937. Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och gavs ut på Bonniers 1938 med den något idylliserande titeln ”Afrikansk pastoral”. Lundkvists översättning gavs ut på nytt 1986, nu av Trevi och med den mer korrekta titeln ”Den afrikanska farmen”.

Boken är till stora delar självbiografisk och skildrar Karen Dinesens – märk att hon i början av sitt författarskap skrev under pseudonymen Isak Dinesen – giftermål med Bror Blixen och deras liv i Afrika: de gifte sig 1914 i Mombasa, Kenya, och drev i Kenya, då en brittisk koloni, en kaffefarm. Äktenskapet upplöstes 1928, men Karen bodde kvar i Kenya fram till 1931, då hon återvände hem till Danmark.

Jag har nyligen sett filmatiseringen ”Mitt Afrika” (i amerikanskt original ”Out of Africa”, 1985) för andra gången. Eftersom bokförlagan finns i lägenheten i Uppsala och jag själv i sommarhuset i Öregrund, har jag svårt att göra exakta jämförelser mellan bok och film, men vad jag minns fanns det i boken inslag, till exempel gräshoppsinvasion, som inte finns med i filmen. Annars finns det i filmen en del mer romantiska och spännande bilder av natur och djur (bland annat lejonjakt) – filmen, i regi av Sidney Pollack, ger en ganska stark närvarokänsla. Till det senare bidrar också inslagen med kikuyuer. Karen Blixens (i filmen spelad av Meryl Streep) ömmande för dessa, även på slutet när hon av ekonomiska skäl måste överge sin farm, balanserar också den koloniala sidan av detta afrikanska äventyr.

I centrum för filmens mänskliga drama står ändå tre europeer, och då tänker jag inte bara på Karins och maken Bror Blixens (spelad av Klaus Maria Brandauer) övertagande av afrikansk jord. Mellan de här två och sedan en tredje europé, Denys Finch Hatton (spelad av Robert Redford) utspelar sig det triangeldrama, som är kärnan i filmens story.

Bror Blixen är den som, utan att riktigt beakta förutsättningarna för att odla kaffe just där de slår sig ner, sätter i gång kaffeplantageprojektet, men själv ägnar han sig inte åt det utan är ständigt på safari, har dessutom affärer med andra kvinnor. Ändå hinner han ge Karen syfilis, som hon dock lyckas göra sig kvitt under en behandlingsvistelse i Danmark.

När hon har återvänt till Kenya utvecklar hon en relation till en annan man, Denys, som dock även han dras till livet som fritt strövande jägare. Det senare förhindrar det hon önskar, att han ska stanna hos henne på farmen.

Den lovar till slut en bra kaffeskörd – men så drabbas farmen av en förödande brand, som slutgiltigt omöjliggör en fortsättning på Karen Blixens afrikanska äventyr. Och innan hon måste ge sig i väg hem till Danmark, omkommer Denys i en flygolycka. I slutet av filmen deltar Karen i Denys’ begravning.

Jag märker att jag, när jag återger handlingen så här pass förkortad, gör den orättvisa. Med alla sina nyanser är den mycket mindre melodramatisk, och trots att det rör sig om en kommersiell filmatisering, är filmen ”Mitt Afrika” en sevärd version av Karen Blixens helt naturligt mer komplicerade roman.