Igelkottens elegans

Muriel Barbery skrev 2006 en roman, ”L’élégance du hérisson”, som blev en fantastisk succé i Frankrike och förstås sen översattes till en rad andra språk. Den svenska översättningen, ”Igelkottens elegans”, kom 2009 (Sekwa förlag, översättning Helén Enqvist och Marianne Öjerskog).

Samma år, alltså 2009, kom också Mona Achaches filmatisering med titeln ”L’hérisson”, på svenska ”Igelkotten”.

Filmrecensenterna, några av dem mycket rutinerade och omdömesgilla, har gett den ganska varierande betyg, men för egen del är jag benägen att ansluta mig till de filmskribenter som har gett den ett högt betyg. Dess handling rör sig i huvudsak kring tre personer, bosatta i samma hus – så skönt att få se en film som mer är ett psykologiskt kammarspel än en actionrulle!

Till att börja med är ”Igelkotten” något av en metafilm: elvaåriga Paloma Josse (Garance Le Guillermic) fångar med en filmkamera allt som rör sig kring henne: hennes pappa med tankarna någon annanstans, hennes neurotiska mamma och hennes på sig själv fixerade storasyster. Men den filmade kretsen vidgas till att omfatta också en guldfisk, katter – och så två personer som gradvis träder fram i lika skarp profil som Paloma.

Till att börja med – och så långt är filmberättelsen lite trevande – har Paloma, som inte ser någon mening eller något mål med sitt liv, för avsikt att ta sitt liv på tolvårsdagen, och som ett led i den planen stjäl hon, ett i taget, mängder av sömnpiller ur sin neurotiska mors förråd.

Men bekantskapen, snart vänskapen, med två vuxna, var och en på sitt sätt mycket olik de vuxna som i vanliga fall förmörkar hennes unga liv, vidgar hennes perspektiv från det tidigare självcentrerade och självdestruktiva.

Portvakten, Renée Michel (Josiane Balasko), tillbakadragen i sin portvaktsskrubb och med sitt evigt sorgsna ansiktsuttryck, blir hennes vän och visar sig ha sidor som hon har lyckats dölja väl. Och högst upp i huset flyttar också en japan, Kakuro Ozu (Togo Igawa), som visar öppenhet och nyfikenhet parad med iakttagelseförmåga mot unga Paloma.

Samtidigt flyttas filmens fokus över på de båda vuxna. Japanen börjar uppvakta portvakten – bakom denna igelkotts grå och taggiga fasad ser han en bildad människa, intresserad av både musik och avancerad litteratur; bakom sin portvaktsskrubb gömmer hon i själva verket ett intressant bibliotek. Kakuro hjälper Renée att krypa ur det skal hon har gömt sig i. De äter japansk mat tillsammans, ser videofilm tillsammans, och när det gäller det yttre skalet hos henne, förlöser han fjärilen ur puppan; han har sett igelkottens elegans.

Men så ställer en fullständigt oförutsedd och meningslös olycka allt på ända: Renée blir utanför huset påkörd av en bil och dör. Man mer anar än får åskådliggjort att detta krossar Kakuros förhoppningar.

Men för vårt kameraöga, den unga och tidigare helt illusionslösa Paloma, innebär det hon med hjälp av de båda vuxna har fått uppleva, att hon ser livet i ett bredare perspektiv än det hon tidigare har haft. Och hon beslutar sig för att leva vidare.

Det här är kanske en saga, men en berörande saga.

Sommar med Birgitta Ohlsson

Det skulle inte falla mig in att skåpa ut ett Sommar-program bara för att den som talar inte delar mina egna politiska åsikter. I fallet EU-minister Birgitta Ohlsson är saken dessutom enklare: Visserligen sitter hon i en regering mot vilken jag hyser starka tvivel och visserligen har hon i några frågor åsikter som starkt skiljer sig från mina, men i andra frågor är hon regeringens vänsterytter, och det håller jag henne räkning för. I min ungdom blev många tjejer, som liksom hon slogs för jämställdhet och internationell solidaritet, för övrigt i stor utsträckning socialdemokrater. Fast när det gäller den delen av internationalismen, som rör EU, skiljer sig våra åsikter åt i mycket stor utsträckning, och när det gäller feminism, begriper jag inte vad det är som lockar just i dagens folkparti.

Det är lätt att känna sympati för Birgitta Ohlsson, vare sig hon talar om tragedin i Oslo eller om folkmord i ännu mer extensiv omfattning: den som drabbade judarna före och under andra världskriget och den som för inte så lång tid sedan ägde rum i Rwanda.

Ska jag vara lite kritisk, tyckte jag att Ohlsson här bitvis blev lite för rapsodisk, bockade av ämne efter ämne. Men i de mer personliga avsnitten av hennes Sommar-program blev hon också mer personlig i tonen.

Hennes musikval gjorde, trots inslag med Billie Holiday, Katie Melua och Judy Garland, inte ett lika starkt intryck på mig som delar av pratet.

Sjukhusbesök och helkväll med Anna

Jag fortsatte att göra dagliga besök hos Birgitta, som har varit inlagd på Akademiska. På hjärtkliniken – hennes tidigare i år efter lång väntan konverterade hjärta har nu under lång tid fungerat allt sämre. Jag har haft med frukt och choklad och tidningar, och hon har också haft besök av barnen.

I förrgår hade Anna bilat dit från Rinkeby, där hon bor.

Hon hade ringt till mig i förväg och frågat, om vi inte kunde göra något tillsammans på kvällen, när hon nu ändå var i Uppsala, till exempel gå på bio och/eller gå ut och äta middag. Hon lovade bjuda.

Jag valde att göra bådadera. Jag hade också sonderat terrängen och hittat lämpliga besöksmål på gångavstånd från sjukhuset.

Vi startade med middag på Koh Pangan på Övre Slottsgatan 12 och valde att sitta utomhus, eftersom det fortfarande var varmt och soligt. Den mat vi gemensamt valde och delade på var vällagad, riklig och framför allt smakrik.

Sen promenerade vi runt hörnet till Uppsalas anrika kvalitetsbiograf Fyris. Där hade jag valt Mona Achaches ”Igelkotten”. Jag tror att inte bara jag tyckte att det var ett bra val, men jag ska inte skriva mer om filmen just nu; jag återkommer med en regelrätt recension.

Medan vi tidigare satt på Koh Pangans trottoarservering, kom ett par gamla vänner promenerande: Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck, ett par redan under min aktiva tid i Laboremus; Irma har också en gång i världen varit dagmamma åt våra barn. Så jag och Anna blev genast inviterade till en kopp kaffe hemma hos dem, ett stenkast från Fyrisbiograften, när filmen var slut. Det blev ett kärt återseende, ett samtal om allt och alla.

I Slottsbacken skildes Anna och jag åt: Hon gick till sin bil, som stod på Akademiskas parkering, och jag gick till busshållplatsen nere vid Centralstationen.

* * *

När jag nästa förmiddag skrev ovanstående och i stort sett var klar, bröts plötsligt internetförbindelsen till datorerna hemma – jag och Birgitta har tillsammans ett trådlöst nätverk. Jag fick inte i gång fanskapet hur jag än bar mig åt och har därför inte kunnat skriva på ett par dar. Jag får be Bo eller Matti om hjälp, så att våra datorer funkar igen nästa gång vi är i stan.

Att jag nu kan skriva beror på att jag är i Öregrund igen. Jag var på Akademiska i dag och hämtade Birgitta, nu utskriven med nya mediciner – men hon ska tas in på hjärtkliniken igen om ett par veckor för en ny konvertering plus efterkontroll.

Närmast ska jag skriva om gårdagens Sommar-program och om filmen Anna och jag såg i förrgår kväll. Och sent i kväll ska jag höra reprisen av dagens Sommar.