Det där perfekta livet som man nästan aldrig lyckas leva

Richard Yeates skrev 1961 romanen ”Revolutionary Road”. Även boken fick en ny skjuts, när Sam Mendes 2008 gjorde film – en film med samma namn, ”Revolutionary Road” – av den 2008. Den blev en kritiker- och publiksuccé, verkligen inte bara för att stjärnorna från ”Titanic”, Leonardo diCaprio och Kate Winslet, har huvudrollerna i den.

Den här historien har verkligen inte ”Titanics” yttre dramatik, även om den slutar nog så sorgligt, men också den handlar om överlevnad. Frank Wheeler (diCaprio) träffar April (Winslet), och utan att det från början alls är något självklart gifter de sig, flyttar in på Revolutionary Road 115 och får två barn. Frank har ett mördande tråkigt jobb på en stor firma och försörjer på sin hyggliga lön fru och barn – det här är Connecticut, USA, tidigt femtiotal.

Jag skulle kunna ge en lång och detaljerad beskrivning av hur de här två nöter ner varandra, lever i var sin vardag och umgås med grannar; han hittar, i pur leda antar jag, på jobbet en sekreterare som han ligger med för att få omväxling. Innan filmen är slut hinner hon också ha en liten historia med en granne. Men mycket av det här rör sig främst om samtal och gräl som understryker det hopplösa i Franks och Aprils inbördes relation.

April gör ändå ett tappert försök att byta det här skyttegravskriget till något nytt och positivt: Hon föreslår att de ska flytta till Paris, där hon kan få ett sekreterarjobb som betalas så bra att hon med sin lön kan försörja familjen. Frank är motsträvig men ser sedan ut att ge med sig, trots att det visar sig att April nu väntar deras tredje barn.

Men när Frank berättar för sin chef att han tänker säga upp sig och flytta till Europa, blir han utsatt för en offensiv i syfte att få honom att stanna i företaget; bland annat erbjuds han avsevärt högre lön.

När April får reda på vad han i praktiken redan har gått med på, brister allt för henne. Hon lämnar huset springande och får till slut Frank, som har hunnit i kapp, att vända om. Frank sover ensam, men när han vaknar nästa morgon är April tillbaka, glad och vid gott humör verkar det som – hon bjuder honom på hans önskefrukost. Så han åker, glad i hågen, till jobbet.

April som är ensam hemma – barnen är tillfälligt bortlämnade – skrider då till verket: framkallar en abort. Man besparas detaljerna men ser henne ett ögonblick i motljus med en stor mörk blodfläck på baksidan av kjolen. Hon förs senare till sjukhus, men man förstår mer av sammanhanget än av detaljerna att hon avlider. I en senare sekvens ser man Frank, dyster, sitta på en bänk vid en lekplats där barnen leker.

Nya människor flyttar in på Revolutionary Road 115, och grannfrun berättar för dem om Wheelers som bodde där.

Hur språk utvecklas, växer respektive går under

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.

Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.