Sommar med Alice Bah Kuhnke

Alice Bah Kuhnke är en av de sommarpratare, som många lyssnare säkert ryggmärgsreflexmässigt stämplar som vänster. Och visst finns det i hennes meritlista sådant som man kan tolka åt det hållet, till exempel det faktum att hon har arbetat för Fairtrade/Rättvisemärkt. Men numera jobbar hon med klimatfrågor i det privata näringslivet, och bland dem till vilka hon mot slutet av programmet skickade särskilda (och vänliga) hälsningar fanns både Socialdemokraterna och Moderaterna samt både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – det allra sista är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av den hudfärg hon har ärvt efter sin far.

För egen del gillar jag självtänkande och komplicerade människor, sådana som Alice Bah Kuhnke. Det var intressant att få lära känna henne och hennes uppväxtmiljö närmare, och till programmets plussidor bidrog också att hon också vågade visa upp egna tillkortakommanden och mindre lyckade sidor hos sig själv. Och eftersom vi människor är olika, hittade jag förstås sidor hos henne där vi inte tycker lika: Jag är inte religiös, och jag tror inte heller att vår syn på föräldraskap är identisk.

Hennes musikval rymde ganska mycket som jag själv av och till lyssnar på – Säkert, Olle Ljungström, Lisa Ekdahl, Håkan Hellström, Ebba Grön, Bob Hund och, inte minst, Marie Bergman med ”Ingen kommer undan politiken” – men den här musiken bildade mer en fond till än var en integrerad del av programmet.

Sommar med Leif Mannerström

Leif Mannerström är mästerkock, alltså primärt inte mediamänniska. Hans Sommar-program tror jag, av flera skäl, tilltalade en stor publik.

Dels tror jag att hans perspektiv på det egna livet och på samhället innehöll element som många kunde identifiera sig med: det här att ha egna erfarenheter av att ha det knapert, också av att på egna meriter kämpa sig upp i livet. De flesta med hans sociala bakgrund kommer förstås aldrig lika långt som han, men också dessa övriga förstår nog att om man har en speciell talang, i Leif Mannerströms fall för att laga god mat, kan man även i ett klassamhälle komma längre än man från början anade.

Nu är ju alla inte så raka och fördomsfria som Leif Mannerström. Han berättade i sitt Sommar-program en mycket rolig historia om sin farmor, en kvinna som inbitet röstade på högern och därför vägrade att handla på Konsum – så för att för egen del komma i åtnjutande av några av konsumentkooperationens delikatesser, tvingades hon handla genom bud för att inte hamna i politiskt vanrykte.

Det fanns en del sådana här småputtrigt roliga partier i Mannerströms Sommar-program, men när det gällde helheten, tyckte jag att han kanske försökte pressa in för mycket av sitt livs historia inom ramen för den trots allt begränsade programtiden, och det lätt forcerade tempot lockade honom ibland också till innantilläsning ur manuskriptet. Men jag lyssnade gärna till det han hade att berätta, om mötet med Sophia Loren, om New York och Cuba och om mycket annat.

Musikvalet var däremot nästan perfekt, om man ser till programmets syfte, att roa en mycket bred publik. Ett extra plus får Mannerström för att det han spelade – med Carl Jularbo, Julia Caesar, Bill Haley, Count Basie, Öbarna, Elvis Presley, Povel Ramel, Bruce Springsteen, Benny Andersson och Orsa spelmän, Galenskaparna & After Shave, Lasse Dahlquist – dessutom hade valts för att det hade en anknytning till det han berättade om.