Sommar med Cecilia Uddén

13 augusti 2011 16:00 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 23 kommentarer

Jag gillar Cecilia Uddén som utlandskorre, och jag gillade också hennes Sommar-program. Som korre har hon den stora fördelen att både vara kunnig – till faktakunskaperna i hennes rapportering från arabvärlden kommer att hon talar flytande arabiska – och engagerad, dessutom djärv. Berättelsen om hur hon tog sig in i Syrien, som jag i och för sig har hört förut, är ett exempel på det senare. Min enda invändning mot hennes program – men den är inte menad som grav kritik – är att det här Sommar-programmet i långa stycken låg ganska nära det hon i närtid yrkesmässigt har rapporterat om från Mellanöstern och Nordafrika. De personliga utvikningarna blev därmed inte så många; berättelsen om rapkonsertbesöket tillsammans med sönerna under USA-vistelsen var ett trevligt undantag. Men hela Cecilia Uddén är ju annars ett lysande exempel på att en reporter visst kan tillåta sig att vara även personlig.

Jag gillar intellektuell rörlighet hos journalistkolleger och kunde nu till övriga positiva egenskaper hos just den här journalisten lägga också breda kunskaper om musik – dessutom var hennes musikval mycket bra. Med tanke på inriktningen i hennes Sommar-program på arabvärlden var det inte minst kul att få så många smakprov på musik från olika arabisktalande länder. Jag kan själv inte särskilt mycket om regionens musik, men det faktum att det hon spelade inte heller i mina av europeisk och amerikansk musik präglade öron lät konstigt eller monotont tyder på att hon hade valt musiken med både kunskap och omsorg.

Inte heller det övriga gick av för hackor: Evert Taube, Charlie Chaplins underbara manschettvisa (ni hittar den märkliga texten ovan under Kulturspegeln, Film, Moderna tider), Povel Ramel, Monica Zetterlund, Malena Ernman, Daniel Barenboim, Billie Holiday – Uddén visade sig ha en berömvärd faibless för fin jazz – Charlie Parker, Chet Baker, Dizzy Gillespie och John Coltrane.

Och så visade hon sig trots sin ålder ha öra för rap. Där var Eminem som hon hörde tillsammans med sönerna inte enda exemplet. I den här genren spelade hon också sina båda söner, Arthur och Edgar Mannheimer.

Ni la väl märke till titeln på deras låt: ”We Spit On SD”?

Melodikrysset nummer 32 2011

13 augusti 2011 12:24 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Här i Öregrund pågår badortsdagarna med mängder av aktiviteter: skötbåtstävling, veteranbilsuppvisning, båtparad med veteranbåtar, Totte Wallin och mycket annat. Det är lite av sommarens clou; efter det här evenemanget går livet i vår lilla stad obönhörligt mot höst.

Själv hade jag i går kväll en stillsam kräftpremiär tillsammans med hustrun. Starka drycker i måttlig mängd blev det också, dock inte champagne som ju inte är något lämpligt tillbehör till just kräftor. Detta apropå att att dagens melodikryss inleddes med Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen”.

Senare på kvällen såg vi film, dock ingen av de två som förekom i dagens kryss.

”Juninatten” från 1940 har jag över huvud taget aldrig sett. I den förekom hur som helst en melodi, som jag har hört många gånger i radio: Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell”.

Josef Fares’ ”Jalla, Jalla” från 2000 har jag däremot sett, men som så ofta kommer jag inte i håg musiken i den. Lite nätforskning visade dock att ”If I Used To Love You” med Daniel Lemma förekom i den här filmen.

Den frågan och ytterligare en var de enda i dag, som vållade mig lite huvudbry. Svaret på den andra frågan skulle bli Eva, förstod jag när bara den mellersta bokstaven av tre fattades – men vilken Eva? Jo, Eva Eastwood, som jag faktiskt har sett och hört i ”Allsång på Skansen”.

För mig var det mycket lättare att identifiera ”Öckerövalsen”, som i dag skulle leda oss till Öckerö. Den skrevs av Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf, som jag faktiskt har kommit i kontakt med. Denne gamle schlagermakare hade nämligen också en annan passion: han samlade på arbetarsånger. Till bokförlaget Prisma, som hade gett ut mina sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”, lämnade han in tre knökfulla pärmar med klipp och avskrifter av texter till sådana och föreslog utgivning. Jag kom in i bilden genom att folk i Prismas förlagsledning som jag kände bad mig sovra materialet och bedöma vad som bäst skulle passa i en sångbok, och det gjorde jag.

Med Öckerö är vi inne på de skärgårdsmiljöer också Evert Taube ofta rörde sig i i sina visor – som ljudillustration fick vi i dag höra ett potpurri. Många av Taubes visor har poetiska kvaliteter, och vad alla kanske inte vet är att Taube också gav ut skönlitterära böcker och själv gärna titulerade sig poet.

Till en mycket större ö, Gotland, där det finns en och annan rauk, leder oss Ainbusk Singers, som vi i dag hörde i ”Lassie”. Den här sången förvanskade jag en gång något och kallade den för ”Lasse” – en kär kollega på den socialdemokratiska partiexpeditionen, Lasse Eriksson, fick den vid en jämn födelsedag sjungen för sig av mig plus en stor uppbackande kör av kvinnor, bland dem några statsråd.

Monica Törnell har jag varit med om att ge ut på det arbetarrörelseägda a disc, saligt i åminnelse. I dag fick vi höra henne tillsammans med Lasse Holm i den mycket fartiga och välljudande låt som vann Melodifestivalen 1986, ”E’ de’ de’ här du kallar kärlek”.

Ytterligare en svensk melodifestivalvinnare fanns med i dagens kryss, dock i engelsk version ”Take Me To Your Heaven”. I original hette 1999 års vinnare ”Tusen och en natt” och sjöngs av Charlotte Nilsson, senare känd som Perrelli.

Den är inte alls tokig, men själv tycker jag ännu bättre om Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, som vi minns i CaisaStina Åkerströms insjungning. Henne har jag aldrig träffat, däremot hennes far. Fred Åkerström deltog i introduktionskonserten för min ovan nämnda sångbok ”Upp till kamp!” i en välfylld kongresshall i Stockholms Folkets hus 1970.

Fred finns förstås komplett i mina skivhyllor, som också rymmer det mesta av Ola Magnell. Han kan vara ojämn, men på det hela taget är han en mycket bra låtskrivare och sångartist. I dag hörde vi honom i ”Kliff”.

Då går vi i mål i dag med Sten-Åke Cederhök och ”Ni får ta mig precis som jag är”.

Det senare kunde vara en devis också för mina melodikrysskåserier.

Som bekant försöker jag, där det lämpar sig, relatera till personliga upplevelser och värderingar. Som sagt, ni får ta mig precis som jag är.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.