Chaplin mellan romantik och komik

Charlie Chaplins ”Stadens ljus” (”City Lights”, 1931) är gjord i slutet av stumfilmsperioden och har således en handling som förs framåt med hjälp av filmad men ljudlös action, uttrycksfull mimik och däremellan förklarande textskyltar, ibland med repliker. Den här filmen innehåller också musik, delvis skriven av Chaplin själv.

I centrum för handlingen finns som så ofta Chaplins karaktäristiska luffargestalt med mustasch, svart kubb och promenadkäpp. På sin väg genom staden korsas hans väg av två personer som båda, på olika sätt, kommer att påverka hans fortsatta liv.

På gatan möter han en blomsterförsäljerska (Virginia Cherrill), vars skönhet han blir tagen av. Trots att han knappt har några pengar, köper han en blomma av henne. När hon ska ge honom växel tillbaka, startar en bil ute på gatan, och av hennes beteende förstår luffaren, att hon tror att han har åkt sin väg – hon är blind. Han låtsas som ingenting och låter henne behålla växeln.

Nästa person som luffaren snubblar över är en miljonär (Harry Myers), svårt begiven på sprit och därför med svåra minnesluckor, övergiven av hustrun, så olycklig över tillvarons meningslöshet att han vill dränka sig. Här förnekar sig Chaplin inte: hans utdragna räddningsaktion är full av slapstickinslag. Miljonären bjuder hem sin nyvunne vän och de tas där emot av en inte fullt så entusiastisk betjänt.

Luffaren får av miljonären rent av en slant så stor att han han nu kan köpa den blinda blomsterflickans hela blomsterlager, och han kör henne också hem i den bil miljonären, även då på fyllan, generöst har skänkt till sin nyvunne vän. Hemma hos blomsterflickan finns hennes mormor (Florence Lee).

Vad mormor inte berättar för dotterdottern är att de har fått meddelande om att de kommer att vräkas från våningen, om inte hyran snarast betalas. Detta får luffaren reda på, och när blomsterflickan dessutom blir sjuk och inte kan sälja några blommor, bestämmer han sig för att försöka tjäna ihop pengar både för att klara hyran och hjälpa henne med en ögonoperation.

Hans försök att tjäna pengar blir, på sedvanligt chaplinskt sätt, katastrofala misslyckanden. En höjdare där är hans inhopp i proffsboxningsbranschen.

Kvar finns då att tillgå luffarens vän miljonären, som den här gången – också nu på fyllan – ger honom 1.000 dollar att användas för operationen och övriga kostnader.

Problemet är bara att två inbrottstjuvar samtidigt befinner sig i miljonärens våning. Miljonären blir nedslagen, och när polisen anländer, minns han ingenting av vad som har hänt – han känner inte ens igen sin luffarvän (vilket, mellan fyllorna, för övrigt har hänt tidigare). Så luffaren/Chaplin anklagas för att ha rånat miljonären på de 1.000 dollarna.

Luffaren/Chaplin lyckas dock undkomma poliserna, med pengar och allt, och ta sig hem till den blinda blomsterförsäljerskan, som alltså på så sätt får chans att klara både hyran och en kommande ögonoperation.

Luffaren själv åker dock ganska snart fast, dock utan att han yppar vad han har gjort av pengarna. Alltsammans med påföljd att han döms till ett längre fängelsestraff för stöld.

När han är ute igen, får han en dag syn på blomsterförsäljerskan. Hon har, tack vare den operation han har bekostat, fått tillbaka sin syn – och känner förstås då inte igen honom, vill till och med ge honom en blomma och en slant. Men just då, när deras händer möts, känner hon igen honom.

Där slutar filmen, med ett leende men lite abrupt. Fast det där leendet och gesten där hon för hans hand mot sitt hjärta lovar en ljus fortsättning.