Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.