Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.

Sommar med Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min kamp” finns fortfarande på min läsväntelista, men efter att ha hört honom i dagens Sommar kommer jag att knuffa fram de två första hittills utkomna delarna i läskön. Kombinationen av å ena sidan formellt behärskad och lågmäld analys och å andra sidan en känslostyrka som slår det mesta i årets sommarprogramserie lockar mig vidare till hans skrivande.

Hans röda tråd var sprängningen av regeringskvarteret i Oslo och, framför allt, massakern på AUF-ungdomarna på Utøya. Allt det här skildrar han i ett personligt perspektiv, men jag märker att han har fastnat vid exakt samma detaljer som också för evigt har fastnat i mitt minne: Jens Stoltenbergs ansikte, fyllt av svärta och smärta när han kramar en av AUFarna, också det ensamma skri som stiger ur ett sårat hjärta, när Stoltenberg i Domkyrkan nämnet namnet på en av de mördade.

Jag håller också Knausgård räkning för att han anstränger sig för att analysera mördaren och hans gärningar utan att bara hata.

Och så märktes det att Knausgård har författarens förmåga att sammanfatta komplicerade sammanhang i koncisa iakttagelser. Det här, till exempel, är inte en banalitet: ”Hemma är det som är så nära att vi inte ser det.”

Hans program rymde musik i norsk folkton och ett och annat jag har lyssnat på och uppskattar: ”One By One” med Wilco, ”I Think It’s Gonna Rain Today” i en för mig ny vesion med Sidsel Endersen och inte minst ”Ich bin ja Herr in deiner Macht” med den vidunderliga pianisten Anders Widmark – när jag fortfarande var med i Kulturnämnden i Uppsala var jag med om att tilldela honom ett mycket välförtjänt stipendium på 100.000 kronor.

Men som några av de allra bästa Sommar-programmen brukar göra, innehöll också Karl Ove Knausgårds musik som jag tidigare inte har hört men som gjorde ett mycket starkt intryck på mig: ”Bring Down” med Midlake, ”Loud As Hope” med Iron Wine och så Fever Ray med ”If I Had a Heart”, det sista något för mördaren på Utøya att begrunda.

Sommar med Cecilia Uddén

Jag gillar Cecilia Uddén som utlandskorre, och jag gillade också hennes Sommar-program. Som korre har hon den stora fördelen att både vara kunnig – till faktakunskaperna i hennes rapportering från arabvärlden kommer att hon talar flytande arabiska – och engagerad, dessutom djärv. Berättelsen om hur hon tog sig in i Syrien, som jag i och för sig har hört förut, är ett exempel på det senare. Min enda invändning mot hennes program – men den är inte menad som grav kritik – är att det här Sommar-programmet i långa stycken låg ganska nära det hon i närtid yrkesmässigt har rapporterat om från Mellanöstern och Nordafrika. De personliga utvikningarna blev därmed inte så många; berättelsen om rapkonsertbesöket tillsammans med sönerna under USA-vistelsen var ett trevligt undantag. Men hela Cecilia Uddén är ju annars ett lysande exempel på att en reporter visst kan tillåta sig att vara även personlig.

Jag gillar intellektuell rörlighet hos journalistkolleger och kunde nu till övriga positiva egenskaper hos just den här journalisten lägga också breda kunskaper om musik – dessutom var hennes musikval mycket bra. Med tanke på inriktningen i hennes Sommar-program på arabvärlden var det inte minst kul att få så många smakprov på musik från olika arabisktalande länder. Jag kan själv inte särskilt mycket om regionens musik, men det faktum att det hon spelade inte heller i mina av europeisk och amerikansk musik präglade öron lät konstigt eller monotont tyder på att hon hade valt musiken med både kunskap och omsorg.

Inte heller det övriga gick av för hackor: Evert Taube, Charlie Chaplins underbara manschettvisa (ni hittar den märkliga texten ovan under Kulturspegeln, Film, Moderna tider), Povel Ramel, Monica Zetterlund, Malena Ernman, Daniel Barenboim, Billie Holiday – Uddén visade sig ha en berömvärd faibless för fin jazz – Charlie Parker, Chet Baker, Dizzy Gillespie och John Coltrane.

Och så visade hon sig trots sin ålder ha öra för rap. Där var Eminem som hon hörde tillsammans med sönerna inte enda exemplet. I den här genren spelade hon också sina båda söner, Arthur och Edgar Mannheimer.

Ni la väl märke till titeln på deras låt: ”We Spit On SD”?

Melodikrysset nummer 32 2011

Här i Öregrund pågår badortsdagarna med mängder av aktiviteter: skötbåtstävling, veteranbilsuppvisning, båtparad med veteranbåtar, Totte Wallin och mycket annat. Det är lite av sommarens clou; efter det här evenemanget går livet i vår lilla stad obönhörligt mot höst.

Själv hade jag i går kväll en stillsam kräftpremiär tillsammans med hustrun. Starka drycker i måttlig mängd blev det också, dock inte champagne som ju inte är något lämpligt tillbehör till just kräftor. Detta apropå att att dagens melodikryss inleddes med Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen”.

Senare på kvällen såg vi film, dock ingen av de två som förekom i dagens kryss.

”Juninatten” från 1940 har jag över huvud taget aldrig sett. I den förekom hur som helst en melodi, som jag har hört många gånger i radio: Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell”.

Josef Fares’ ”Jalla, Jalla” från 2000 har jag däremot sett, men som så ofta kommer jag inte i håg musiken i den. Lite nätforskning visade dock att ”If I Used To Love You” med Daniel Lemma förekom i den här filmen.

Den frågan och ytterligare en var de enda i dag, som vållade mig lite huvudbry. Svaret på den andra frågan skulle bli Eva, förstod jag när bara den mellersta bokstaven av tre fattades – men vilken Eva? Jo, Eva Eastwood, som jag faktiskt har sett och hört i ”Allsång på Skansen”.

För mig var det mycket lättare att identifiera ”Öckerövalsen”, som i dag skulle leda oss till Öckerö. Den skrevs av Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf, som jag faktiskt har kommit i kontakt med. Denne gamle schlagermakare hade nämligen också en annan passion: han samlade på arbetarsånger. Till bokförlaget Prisma, som hade gett ut mina sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”, lämnade han in tre knökfulla pärmar med klipp och avskrifter av texter till sådana och föreslog utgivning. Jag kom in i bilden genom att folk i Prismas förlagsledning som jag kände bad mig sovra materialet och bedöma vad som bäst skulle passa i en sångbok, och det gjorde jag.

Med Öckerö är vi inne på de skärgårdsmiljöer också Evert Taube ofta rörde sig i i sina visor – som ljudillustration fick vi i dag höra ett potpurri. Många av Taubes visor har poetiska kvaliteter, och vad alla kanske inte vet är att Taube också gav ut skönlitterära böcker och själv gärna titulerade sig poet.

Till en mycket större ö, Gotland, där det finns en och annan rauk, leder oss Ainbusk Singers, som vi i dag hörde i ”Lassie”. Den här sången förvanskade jag en gång något och kallade den för ”Lasse” – en kär kollega på den socialdemokratiska partiexpeditionen, Lasse Eriksson, fick den vid en jämn födelsedag sjungen för sig av mig plus en stor uppbackande kör av kvinnor, bland dem några statsråd.

Monica Törnell har jag varit med om att ge ut på det arbetarrörelseägda a disc, saligt i åminnelse. I dag fick vi höra henne tillsammans med Lasse Holm i den mycket fartiga och välljudande låt som vann Melodifestivalen 1986, ”E’ de’ de’ här du kallar kärlek”.

Ytterligare en svensk melodifestivalvinnare fanns med i dagens kryss, dock i engelsk version ”Take Me To Your Heaven”. I original hette 1999 års vinnare ”Tusen och en natt” och sjöngs av Charlotte Nilsson, senare känd som Perrelli.

Den är inte alls tokig, men själv tycker jag ännu bättre om Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, som vi minns i CaisaStina Åkerströms insjungning. Henne har jag aldrig träffat, däremot hennes far. Fred Åkerström deltog i introduktionskonserten för min ovan nämnda sångbok ”Upp till kamp!” i en välfylld kongresshall i Stockholms Folkets hus 1970.

Fred finns förstås komplett i mina skivhyllor, som också rymmer det mesta av Ola Magnell. Han kan vara ojämn, men på det hela taget är han en mycket bra låtskrivare och sångartist. I dag hörde vi honom i ”Kliff”.

Då går vi i mål i dag med Sten-Åke Cederhök och ”Ni får ta mig precis som jag är”.

Det senare kunde vara en devis också för mina melodikrysskåserier.

Som bekant försöker jag, där det lämpar sig, relatera till personliga upplevelser och värderingar. Som sagt, ni får ta mig precis som jag är.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Anna på återbesök i sitt gamla sommarland

Anna, född 1961, var åtta år när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund. Naturligtvis tillbringde hon också en del av somrarna med sin pappa, men i hög grad är Öregrund även hennes – inte bara Kerstins och Mattis – sommarland. Här byggde vi tillsammans kojor, gjorde cykelutflykter och badade, på den tiden ofta i Sunnanö-badet. När hon blev lite äldre, lyckades hon få sommarjobb på Storms, ett varuhus för allting: järn, färg, porslin, kuriosa.

Nu har Anna varit på besök här några dar – hon kom ensam i bil från sitt eget sommarhus i Ekolsund. Liksom Kerstin och Matti, som tidigare har varit här på sommarbesök, tror jag att hon i grunden mest var här för att kolla hur det går med morsans som bekant skraltiga hälsa. Men vi passade också på att utnyttja det faktum att hon kom i bil: Anna och jag fraktade tillsammans i väg 14 stora konsumkassar fulla med tidningar till pappersåtervinningen.

Jag är inte säker på att Anna egentligen hade tid till det här besöket; i vart fall var hon konstant uppkopplad: micklade med sin bärbara dator också när vi såg Woody Allen-film tillsammans, för att ta ett modest exempel. I går kväll blev det inget gemensamt, eftersom hon var fullt upptagen med att skriva och redigera text.

Men hon tog löprundor på förmiddagarna, gjorde också tillsammans med Birgitta en (till resultatet misslyckad) svamputflykt till skogen nära Sunnanö. Innan hon lämnade oss, plockade hon körsbär, delvis för att ha med till syster Kerstin på hemvägen. Själv fick hon av Birgitta sex stora fina tomatplantor.

Barnen har i princip egna rum här i sommarhuset, men så var det inte i början. Anna bodde till att börja med ensam i den dåvarande lillstugan, den som sedan länge är hopbyggd med huvudbyggnaden, mycket liten även den. Hon bor där också nu när hon är här på sommarbesök, men eftersom där finns dubbelsäng, bor numera också hennes yngre syskon där tillsammans med sina respektive, när de är på besök.

Kerstin och Matti sov i början skavfötters i kökssoffan, men fick när vi byggde om och till och samman de båda husen var sitt eget sovrum, som dock numera har tagits över av Viggo (Mattis gamla rum) och Klara (Kerstins gamla rum, det nuvarande datorrummet).

Anna har förstås även den här gången tagit ”sitt” rum, den före detta lillstugan som numera är TV-rum, i besittning.

Som seden är i vår familj, har jag och Birgitta även under Annas besök turats om att laga mat. Jag har bjudit på mustig estnisk soppa, kokad på nöt- och fläskkött plus potatis, gul lök, morot, selleri och korngryn och Birgitta på råbiff med goda tillbehör, för att ta några exempel.

Nu är vi ensamma igen.

Till i kväll har jag köpt årets första kräftor.

Sommar med Johan Wester

Jag har sett Johan Wester, mycket framgångrikt, tävla i ”På spåret”, ett TV-program jag älskar. Jag har även, med uppskattning, sett ett annat TV-program han var inblandad i, ”Snacka om nyhter”. Han var också en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice 2009, och i det fallet var jag inte lika förtjust; som jag skrev här på bloggen: ”För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.”

I sitt Sommar-program i dag berörde han en del andra produktioner han har varit inblandad i, och kanske spelade det en roll för min relativt svala reaktion, att jag inte har tagit del av dem. Likväl kvarstår då ett problem: den här mannen är ju komiker och borde alltså få mig att dra på smilbanden oavsett mitt förhållande till det han talade om.

Annars föreföll han ju, när han till exempel talade om kultur och till exempel om tragedin i Norge, sympatisk, så min svala reaktion beror verkligen inte på några dolda politiska eller andra aversioner.

Inte heller den musik han spelade grep mig, åtminstone inte i det här sammanhanget. Ändå innehöll låtlistan ganska mycket som också jag av och till lyssnar på: Earth, Wind and Fire, Sven-Bertil Taube, Esbjörn Svensson, Tommy Körberg, Timbuktu (åter igen!), Al Jarreau, Jan Lundgren.

På mig fungerade inte det här programmet. Sorry!

Sommar med Barbro Osher

Barbro Osher har sina rötter i och håller fortfarande tät kontakt med Sverige, det senare inte bara i egenskap av Sveriges generalkonsul i San Francisco. Under sin studietid fick hon möjlighet att studera i USA och träffade där den man – amerikansk jude – hon senare, fast först efter ett annat äktenskap i Sverige, gifte sig med. Det här att byta land är verkligen inte bara en enkel språkfråga. I hennes fall betydde flytten till USA dessutom att hennes dotter från första äktenskapet vägrade följa med; hon valde att stanna kvar ensam i Sverige. Det gick i och för sig bra för dottern, men hos henne själv skapade den här skilsmässan svårläkta sår, berättade Barbro Osher. Det här och en del annat återgav dock dagens Sommar-pratare på ett med hänsyn till ämnet ganska återhållet sätt.

Barbro Osher och hennes man ägnar sig åt ganska storstilad kultursponsring, något berömvärt särskilt mot bakgrund av att det amerikanska kulturlivet – alltså det som inte är kommersiellt och självbärande – är hänvisat till bidrag från privata sponsorer. Med all önskvärd tydlighet framhöll hon i en jämförelse det svenska, offentligt finansierade kulturlivet som en vida överlägsen grundmodell, även om hon inte heller här avvisade alla privata bidrag, dock uttalade sig mot skatteavdrag.

Också i andra avseenden hade hon fortfarande ”svenska” värderingar. Hon var anhängare av skattefinansierad välfärdsstat, och hon bar fortfarande med sig de jämställdhetsvärderingar hon hade tillägnat sig genom egna erfarenheter på 1950-talet.

Möjligen tyckte jag att hennes både-och i jämförelserna mellan Sverige och USA en smula utgick från tveksamma förutsättningar – väljer man en skattefinansierad kultur- och välfärdspolitik av svensk modell, minskar rimligen därmed utrymmet för privatfinansierade alternativ.

Särskilt inledningsvis spelade Barbro Osher musik som kanske fick inte så musikkunniga slölyssnare att stänga av radion, och även senare förekom det konsertmusik av den typ inte alla lyssnar på. Märk att jag med detta inte redovisar mina personliga preferenser – jag är en sån där som har sett ”Lucia di Lammermoor” på scen och som tyckte att Nina Stemme var magnifik i avsnittet ur Wagners ”Tristan och Isolde”. Placido Domingo, för att ta ett annat exempel, figurerade personligen i en av hennes berättelser.

Barbro Osher valde för övrigt i flera fall musik med hänsyn till det hon berättade om. Den gryende kärleken illustrerade hon genom att låta Frank Sinatra sjunga ”Night and day, you are the one”, och också ”Que sera, sera” med Doris Day fungerade i det sammanhang den spelades.

Hon hann faktiskt spela mycket, och ganska omväxlande musik, sådant som Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”, Fred Åkerströms tolkning av Fredmans epistel numero 72 (”Glimmande nymf”), Povel Ramels ”Birth of the Gammeldans” och ”La mer” med Charles Trenet.

Woody Allen-film med Hollywood-slut

Stjärnor blir till föredettingar även i Hollywood.

Woody Allen är väl inte direkt hotad, men han kan den amerikanska filmmiljön, och även han mötte svårigheter under 1990-talet.

I sin ”Hollywood Ending” (2002) spelar han Val Waxman, en regissör på dekis. I filmens början ses Waxman, förr en mycket framstående och eftersökt filmregissör, spela in en reklamfilm för deodorant i ett Alaska, insvept i snöstorm.

Inte är det mycket bevänt med kärleken heller. Hans ex från ett havererat förhållande, Ellie (Téa Leoni), lyckas dock övertala sin nuvarande sambo Hal (Treat Williams) att välja Val Waxman som regissör för en planerad film, och Val väljer, trots att han av naturliga skäl har ett komplicerat förhållande både till Ellie och Hal, att tacka ja till uppdraget.

Filmningen blir något av en fars, med inslag både av slapstick och av tragedi. Waxman förlorar nämligen, på något märkligt psykosomatiskt sätt, synen – men hans agent Al Hack (Mark Rydell) ber honom hålla skenet uppe och förser honom med viskande och ledande medhjälpare, först en japansk tolk, sen hans före detta hustru Ellie. Som man kan ana leder detta till en rad mycket märkliga situationer och, när det gäller filmningen, även beslut. De mer snubbel- och felsägningsartade situationerna mixas med sådant som mer belyser den karriärististiskt präglade hollywoodmiljön (en aktris i filmen försöker locka regissören genom att frikostigt exponera sin yppiga lekamen – men den kan förstås den blinde Allen inte se).

Bitvis är det här vansinnigt roligt, bitvis faktiskt också lite segt, och spåret med den förlorade sonen känns lite udda, även om man kan förstå att Woody Allen med sina trassliga familjerelationer har frestats att ta med det.

Och hur gick det med filmen? Som väntat blir den, med en blind regissör (som dock mot slutet återfår synen och kan fullborda projektet), en kaotiskt helhet, hopklippt av slumpmässigt filmade vinklar och detaljer. De amerikanska kritikerna gör samfällt tummen ned.

Filmen har kostat 60 miljoner dollar att producera, så fiaskot är totalt.

Men det är det ändå inte, visar det sig: I Frankrike blir filmen en pyramidal succé.

Så dit flyttar Val tillsammans med exfrun Ellie, vars hjärta han under deras gemensamma kamp med filmen har vunnit tillbaka.

Hollywood Ending!

Sommar med Cecilia Forss

Cecilia Forss har jag sett på Uppsala stadsteater, som den ständigt kåta Rubinljus i Nikolaj Cederholms märkliga ”Män som blir en smula irriterade på kvinnor”.

Det hon startade sitt Sommar-program med, berättelsen om hur en mycket äldre skådespelare sexuellt gav sig på henne när hon, blott tretton år gammal men utrustad med en betydligt kvinnligare kropp, gjorde en av sitt livs första teaterföreställningar, utgjorde en hårtslående kontrast till just detta och bidrog till att programmet bitvis – avsnittet om fadern och om dennes död var ett annat exempel – blev mycket känslostarkt.

Annat i hennes program, till exempel hennes fascination för fenomenet pormaskar, väckte även det mina känslor som lyssnare, fast i helt annan riktning. Ganska bisarr fann jag också hennes berättelse om döda människor som (enligt henne) har en benägenhet att slå följe med henne.

Ska jag vara uppriktig – och det bör man ju vara – tyckte jag att hennes program var ganska spretigt, alltför spretigt.

Hennes musikval gjorde, med ett undantag, inget våldsamt intryck på mig. Undantaget var Olof Palmes radioinlägg om fördomar mot invandrare, det som Latin Kings’ satte lätt rap-artad men stillsam bakgrundsmusik till. Den här musiken använde hon för att, vad jag förstår berättigat, hyvla av sin farmors fördomsfulla åsiker i ämnet.

Olof Palmes anförande om fördomar mot invandrare finns förresten på en CD med Palme-tal jag producerade till tioårsminnet av hans död. Det slår mig i sammanhanget att ett ganska stort gäng från Uppsala stadsteater var hemma hos mig och Birgitta inför teaterns uppsättning av en pjäs om Olof Palme och då fick ett exemplar av den här CDn av mig. ”Fördomar” förekom sedan i föreställningen.

Sommar med Daniel Adams-Ray

Daniel Adams-Rays Sommar-program producerades av hans faster Kerstin Adams-Ray, under årtionden en känd radioröst – själv har jag träffat henne en gång, på radion, när jag och Ingvar Söderström runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal gjorde ett program om Joe Hill.

Hon är ett superproffs, och kanske spelade det en roll för att Daniel Adams-Rays program flöt så bra. Att programmet ändå blev en smula kaotiskt i uppläggningen – det pendlade mellan Kenya, där han tillbringade sina yngsta år, och Stockholm och tog upp så vitt skilda ämnen som musikskapande och skivproduktion, skolkaos och T-banevåld, grafitti och hiphop samt östafrikanska och amerikanska erfarenheter – tror jag har att göra med en livshållning som drar många unga just till grafitti och hiphop.

Åtminstone en sida hos honom – jag känner honom inte men han berättade själv om den i programmet – känner jag mig befryndad med. Han ingrep i en misshandel i tunnelbanan där ett gäng hade gett sig på en ensam kille. Sånt har jag själv gjort flera gånger utan att ens först riktigt ha tänkt mig för.

Jag kände också stor sympati för hans envishet och tro på sig själv, när han efter att ha refuserats av tre skivbolag själv gav ut sin skiva och ”Gubben i lådan” blev 2010 års mest sålda singel.

Jag är 74 år och Daniel Adams-Ray 27, men trots nästan 50 års åldersskillnad lyssnade jag också gärna på hans muskival, och då tänker jag alls inte bara på Monica Zetterlund och Rolling Stones eller ens afrikansk musik. Jag lyssnade också gärna på det som mer var hans musik och inskränker mig då inte bara till Latin Kings.