Sommar med Barbro Osher

Barbro Osher har sina rötter i och håller fortfarande tät kontakt med Sverige, det senare inte bara i egenskap av Sveriges generalkonsul i San Francisco. Under sin studietid fick hon möjlighet att studera i USA och träffade där den man – amerikansk jude – hon senare, fast först efter ett annat äktenskap i Sverige, gifte sig med. Det här att byta land är verkligen inte bara en enkel språkfråga. I hennes fall betydde flytten till USA dessutom att hennes dotter från första äktenskapet vägrade följa med; hon valde att stanna kvar ensam i Sverige. Det gick i och för sig bra för dottern, men hos henne själv skapade den här skilsmässan svårläkta sår, berättade Barbro Osher. Det här och en del annat återgav dock dagens Sommar-pratare på ett med hänsyn till ämnet ganska återhållet sätt.

Barbro Osher och hennes man ägnar sig åt ganska storstilad kultursponsring, något berömvärt särskilt mot bakgrund av att det amerikanska kulturlivet – alltså det som inte är kommersiellt och självbärande – är hänvisat till bidrag från privata sponsorer. Med all önskvärd tydlighet framhöll hon i en jämförelse det svenska, offentligt finansierade kulturlivet som en vida överlägsen grundmodell, även om hon inte heller här avvisade alla privata bidrag, dock uttalade sig mot skatteavdrag.

Också i andra avseenden hade hon fortfarande ”svenska” värderingar. Hon var anhängare av skattefinansierad välfärdsstat, och hon bar fortfarande med sig de jämställdhetsvärderingar hon hade tillägnat sig genom egna erfarenheter på 1950-talet.

Möjligen tyckte jag att hennes både-och i jämförelserna mellan Sverige och USA en smula utgick från tveksamma förutsättningar – väljer man en skattefinansierad kultur- och välfärdspolitik av svensk modell, minskar rimligen därmed utrymmet för privatfinansierade alternativ.

Särskilt inledningsvis spelade Barbro Osher musik som kanske fick inte så musikkunniga slölyssnare att stänga av radion, och även senare förekom det konsertmusik av den typ inte alla lyssnar på. Märk att jag med detta inte redovisar mina personliga preferenser – jag är en sån där som har sett ”Lucia di Lammermoor” på scen och som tyckte att Nina Stemme var magnifik i avsnittet ur Wagners ”Tristan och Isolde”. Placido Domingo, för att ta ett annat exempel, figurerade personligen i en av hennes berättelser.

Barbro Osher valde för övrigt i flera fall musik med hänsyn till det hon berättade om. Den gryende kärleken illustrerade hon genom att låta Frank Sinatra sjunga ”Night and day, you are the one”, och också ”Que sera, sera” med Doris Day fungerade i det sammanhang den spelades.

Hon hann faktiskt spela mycket, och ganska omväxlande musik, sådant som Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”, Fred Åkerströms tolkning av Fredmans epistel numero 72 (”Glimmande nymf”), Povel Ramels ”Birth of the Gammeldans” och ”La mer” med Charles Trenet.