Sommar med Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min kamp” finns fortfarande på min läsväntelista, men efter att ha hört honom i dagens Sommar kommer jag att knuffa fram de två första hittills utkomna delarna i läskön. Kombinationen av å ena sidan formellt behärskad och lågmäld analys och å andra sidan en känslostyrka som slår det mesta i årets sommarprogramserie lockar mig vidare till hans skrivande.

Hans röda tråd var sprängningen av regeringskvarteret i Oslo och, framför allt, massakern på AUF-ungdomarna på Utøya. Allt det här skildrar han i ett personligt perspektiv, men jag märker att han har fastnat vid exakt samma detaljer som också för evigt har fastnat i mitt minne: Jens Stoltenbergs ansikte, fyllt av svärta och smärta när han kramar en av AUFarna, också det ensamma skri som stiger ur ett sårat hjärta, när Stoltenberg i Domkyrkan nämnet namnet på en av de mördade.

Jag håller också Knausgård räkning för att han anstränger sig för att analysera mördaren och hans gärningar utan att bara hata.

Och så märktes det att Knausgård har författarens förmåga att sammanfatta komplicerade sammanhang i koncisa iakttagelser. Det här, till exempel, är inte en banalitet: ”Hemma är det som är så nära att vi inte ser det.”

Hans program rymde musik i norsk folkton och ett och annat jag har lyssnat på och uppskattar: ”One By One” med Wilco, ”I Think It’s Gonna Rain Today” i en för mig ny vesion med Sidsel Endersen och inte minst ”Ich bin ja Herr in deiner Macht” med den vidunderliga pianisten Anders Widmark – när jag fortfarande var med i Kulturnämnden i Uppsala var jag med om att tilldela honom ett mycket välförtjänt stipendium på 100.000 kronor.

Men som några av de allra bästa Sommar-programmen brukar göra, innehöll också Karl Ove Knausgårds musik som jag tidigare inte har hört men som gjorde ett mycket starkt intryck på mig: ”Bring Down” med Midlake, ”Loud As Hope” med Iron Wine och så Fever Ray med ”If I Had a Heart”, det sista något för mördaren på Utøya att begrunda.