Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.