Om palmemordet inget nytt

Kerstin Vinterheds bok om Olof Palme heter ”Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet” (Hjalmarson & Högberg, 2011). Trots titeln och trots att det är fråga om en ganska tunn bok finns det partier i den som inte har något riktigt påtagligt samband med det titeln utlovar.

Till exempel kapitlet ”Kritiken från vänster”, som behandlar sådant som IB-affären, gruvstrejken, sjukhusspionen och Geijer-affären, har naturligtvis med fenomenet Olof Palme att göra, men ingen har väl på allvar hävdat att Palme skulle ha mördats av någon från yttervänstern.

I slutkapitlet tecknar Vinterhed, utifrån en del av Palmes i bokform publicerade tal och artiklar, en poltisk bild av honom och verkar mena att mordet hittills har skymt denna bild. Det här är nu inte riktigt sant. Under senare år har vi till exempel kunnat läsa Kjell Östbergs mycket breda och väldokumenterade palmebiografi i två band och nu senast Henrik Berggrens mastodontbiografi. Nyss kom också Göran Greiders bok om Palme, i format ungefär lika liten som Vinterheds men skriven med en helt annan hetta och med en mycket klarare avsikt – Vinterhed liknar Greider också i angreppssättet, det vill säga i att främst bygga på vad andra har publierat, men också detta tillägnade stoff är bättre integrerat i Greiders bok.

Stora delar av Vinterheds bok handlar till slut ändå om tänkbara motiv till mordet på Olof Palme, bland dem främst palmehatet i stora delar av den svenska borgerligheten. Också detta hat är ju tidigare väl belagt, men här har Vinterheds framställning ändå ett logiskt samband med boktiteln.

Mest utrymme ägnar hon, inom den ramen, åt den av Lisbet Palme utpekade, likväl frikände Christer Pettersson. I det här stycket är boken snårigt detaljrik, men snårigheten har nog sin främsta förklaring i att Pettersson och de kretsar av knarkare och kriminella han rörde sig i inte utmärkte sig främst av ordning och rationalitet.

Någon annan, troligare, mördare än Pettersson utpekar heller inte Vinterhed, fastän hon prövar alla de ”palmespår” som fanns på den tid det begav sig.

Fler dikter av Jaan Kaplinski

Ur antologin ”Våra skuggor är mycket långa” (dikter i urval och tolkning av Birgitta Göransson och Ivo Iliste, Fripress, 1982) återger jag ytterligare några dikter av den estniske poeten Jaan Kaplinski, född 1941.

De dikter jag har valt kan alla karaktäriseras som naturlyrik, men de här dikterna har också andra karaktäristiska drag. Dels har de ofta ett ekologiskt perspektiv. Dels speglar de ofta människan i hennes uråldriga historia – nu och då flyter samman i Kaplinskis poesi.

VÅRA SKUGGOR ÄR MYCKET LÅNGA
om kvällen när vi kommer från slåttern
och själva är vi korta

till bön flätar tusenskönan
samman sina händer
kvinnan med skäran klättrar uppför kullen
som för tusen år sedan

bakom gärsgården
är heden
bortom heden börjar skogen

ljung i ljungens färg

vart flyger du honungsbi
denna himmel
är så tom och vid

en gång vänder vi ju åter
en gång kommer vi alla

* * *

I VARJE DALDOCKAS
varje öga
reser sig
ur mullen fjolårets sol och stannar
tigande seende
sig själv i ögonen

utan att minnas någonting
jublar spovarna

Uppåt
från rötterna till kronan
nerifrån blommorna upp i blommorna
stiger den blå färgen
uppåt
helt alldeles bort
in i det stora blå
alldeles högst uppe
flyter du blåa flod
framför ögonen
genom ögonen
Iris
Iris sibirica

Genom en liten fågels
svarta ögon
vad blir du ljus

Vägen vänder mot mon
döda väderkvarnar står
mot mörkret
i hela världen
finns blott den röda
klöverns doft
ingenting mer

Daggdroppar
på strån och i spindeltrådar
under takskägget
på liens kalla egg
blänker gryningen

Vem har vem har någonsin
rott över floden
den andra stranden är alltid
på andra sidan vattnet
hitom och bortom
brinner lika gula
solögon till aska

Himlen är fjärran nej se
skogen där barnen plockade
är lika blå
den som närmar sig fjärmar sig
den som går för att titta kommer inte att se

- – -

Daldocka, en gul blomma, är mer känd under namnet smörboll (Trollius europaeus).

* * *

EN REGNIG SOMMAR DET ÄR. Jämt
nåste man tänka efter på vilken sida
av regnbågen vi vistas. Men alltid
likgiltigt var likgiltigt på vilket avstånd
känner jag igen kungsfiskarens röst.

Från albladen droppar
kvällsregnets vatten
ner i floden
en cirkel har fullbordats.

I Võrumaa, på landsvägen
före nästa by stannar tiden. Ljungen
ligger med slutna ögon. Humlorna
hänger i kovallens blommor. Inte ett
strå gungar. Inte ett moln
ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång
står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden
risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.

På gränsen mellan ljudlöst
och ljudande skälver
syrsornas filande
leva kan man också sjungande
dö kan man också tigande

Bruset från forsarna
når inte hit, För ett ögonblick
har floden stannat. Ovanför
floddalen skälver ljuset som om
små osynliga fiskar sam i luften. Skogen
beträder stranden. Höga granar
faller ljudlöst i vattnet men vattnet
slungar dem åter upp. Från flodspegeln
studsar allt åter, träden, molnen,
fåglarnas flykt, vindens tystnad och
förundran i våra ögon.

Mitt i skummet i det stora bruset
tiger stenarna
i strömfåran
böljar gräset
i takt med vågorna.

* * *

En text om samlingen ”Våra skuggor är mycket långa” hittar du här.

Deras skuggor är mycket långa

KULTUREN ÄR en symbios av människovirus och katter inte en endaste fågelsång på lång tid framöver inte ett endaste levande strå

if it runs shoot it if it stands still chop it down

de som enligt kyrkböckerna var stoft är nu damm och bensinos i kungens städer radioaktiv aska tiden har gått vidare

mina herrar domare låt oss byta roller jag har mycket att fråga er var är uroxen var är vildhästen var Stellers vattenkviga var dronten var moan var vandringsduvan var atlaslejonet var visenten

var är tasmanierna var är hottentotterna var eldsländarna var tehuelcheindianerna var puelchestammen var är baroro var arawakerna var är natchez var huronerna var liverna var är meri och var ainufolket

mina herrar domare också jag bekänner att även jag har begått väldigt många fel men jag är helt enkelt ett svart får medan ni är sarkom

ni är carconom som inte kommer på något annat än växa på bekostnad av naturens levande vävnader fri företagsamhet som bara förmår förinta livet på jorden förinta sig själv

mina herrar domare jag är åklagarens vittne jag är inte den förste men blir inte den siste heller

jag talar om det som alla jag talar för dem som inte är för utplånade arter och glömda folk för språk som inte talas längre

jag talar för eldsländarna jag talar för valarna jag talar för dem som i Auschwitz brändes till aska för dräpta vilkas strupar skars av vilkas munnar är fulla av hårdfrusen mull så att de inte kan komma att vittna

jag talar för fåglarna som oljepesten förlamade på Nordsjön för leoparderna elefanterna delfinerna kängurus daldockorna röksvalorna som inte ryms i er sköna nya värld

mina herrar domare domen kommer rätten har sammanträtt domen över fördömelsen dödsdomen över döden domen har kommit domen som inte bryter det böjda vassröret som inte släcker den flämtande veken en dräpande dom mina herrar domare av er värld återstår inte ett ruttet lingon domen har kommit förlösningen undslipper ingen ingen undslipper friheten

Jaan Kaplinski
Ur ”Våra skuggor är mycket långa”, Fripress, 1982
Tolkning från estniska till svenska: Ivo Iliste och Birgitta Göranssoin

I dikten nämns en rad utrotade och utrotningshotade djur, fåglar, växter och folk. Bororo, eldsländare, puelcher och tehuelcher är sydamerikanska indianer, arawaker är sydamerikanska och västindiska indianer och huroner och natchez nordamerikanska indianer. Liver och meri är finsk-ugriska folk; liverna var esternas södra grannfolk och närmaste språkliga släktingar. Tasmanierna är förstås ursprungsbefolkningen i Tasmanien. Ainu är den ursprungliga befolkningen i Japan; rester av ainufolket finns fortfarande på Hakkaido, Sachalin och Kurilerna. Sarkom och carcinom är två former av cancer.

Jaan Kaplinski, född 1941, är en av Estlands främsta nu levande poeter. Han skriver på estniska – hans mor var estniska, och han växte upp och lever i Esland – men hans efternamn kommer sig av att fadern var polack. Fadern var en av de många som försvann i Gulagarkipelagen under andra världskriget. Kaplinski är lingvist men även botaniker och etnograf, och det finns i hans poesi ett mycket närvarande ekologiskt perspektiv. Han deltog i den estniska frigörelsekampen och satt under en period i riksdagen, riigikogu. Sedan länge är han nu medlem av Estlands socialdemokratiska parti, Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond.

* * *

Jag har inte bara läst Kaplinski utan också träffat honom personligen. En gång under den estniska frigörelseprocessen, när han var på besök här i Sverige, fick jag av en slump på Stockholm C – jag var på väg hem till Uppsala för att hämta barnen på dagis – syn på en estnisk, i Sverige boende vän som, visade det sig, hade lämnat av Kaplinski på det norrgående tåget. Jag sprang som besatt till hans sovvagn, och sen talade vi oavbrutet hela vägen, tills jag måste kliva av i Uppsala.

Ny distriktsordförande och skolor utan vinstintresse

I lördags var jag alltså på distriktskongress med Socialdemokraterna i Uppsala län. Kongressen hölls här i Uppsala men tog ändå en stor del av dagen.

Det största intresset väckte förstås frågan om vem som skulle bli ny distriktsordförande efter Thomas Östros, som hade avsagt sig uppdraget, av allt att döma för att han först hade förlorat kampen om att bli partiordförande (S) och sen heller inte fått behålla posten som ekonomisk-politisk talesman för vårt parti.

Lena Sommestad hade visserligen nominerats till posten som distriktsordförande, vilket skedde redan under kampen om partiordförandeposten, men hade nu, inför distriktskongressen, meddelat att hon avsade sig sin kandidatur. I stället föreslog valberedningen riksdagsledamoten Agneta Gille, som också blev enhälligt vald. Samtliga val genomfördes utan votering. Bland annat nyvaldes Lena till en post som ordinarie i distriktsstyrelsen.

Kongressen genomfördes över huvud taget utan några större strider, och det var uppfriskande att kunna notera att många av dem som förde debatten framåt var unga, kom från Laboremus och SSU.

En av motionsdebatterna förtjänar ett särskilt omnämnande.

Den motion jag syftar på handlade om en svensk skola utan vinstintresse och hade ursprungligen väckts av Eriksbergs socialdemokratiska förening – därefter hade Uppsala arbetarekommun tagit den som sin egen.

Motionens att-sats löd ”att svenska skolor alltid ska bedrivas utan vinstintresse (non-profit)” och motionstexten innehöll en synnerligen detaljerad och övertygande plädering för den ståndpunkten.

Distriktsstyrelsen såg i sitt svar först ut att i viktiga avseenden hålla med motionärerna men ändade sedan i betydligt mer tandlösa resonemang som att kommunernas roll ska stärkas och i konstaterandet att det finns många sätt att kringgå ett vinstförbud. Distriktsstyrelsens förslag till beslut blev därför att kongressen skulle avslå motionen.

Den här slutsatsen väckte helt uppenbart andarna, och den långa och i många stycken mycket stringenta motionsdebatten pekade helt entydigt på vad som skulle komma: distriktsstyrelsen åkte på förkrossande storstryk.

Jag deltog i de nästan unisona applåderna.

Vårlunch hos Matti och Karin

Vi var – tillsammans med Karins föräldrar Lena och Lennart – hembjudna till sonen Matti och hans Karin. Matti och Karin bor på Stockholms Söder, och eftersom vägen hem till dem är en lång och svår uppförsbacke, tog vi taxi från Centralen. På Centralen köpte jag ett knippe blommande höga kvistar att ha med till värdfolket. Birgitta hade med sig egenhändigt virkade grytlappar av en sort som Matti har uttryckt beundran för hemma hos oss.

Maten var en riktig vårlunch: rökt lax, en delikat potatissallad, sås med örtkryddor och en härlig grönsallad med hela minitomater. Efteråt, till kaffet, fick vi också efterrätt, där inte allt var lämpligt för mig som är diabetiker. Men jag åt med god aptit av jordgubbarna, blåbären och vispgrädden.

Både under lunchen och sen runt kaffebordet flöt samtalet lätt. Karins föräldrar har vi lärt känna först efter det att Karin kom in i Mattis liv, och det är roligt att kunna konstatera att vi delar många grundläggande värderingar, även politiska, med dem. Så vi pratade bland annat om partikongress, både den stora socialdemokratiska nyligen som också de hade följt och så distriktskongressen i Uppsala i går som Birgitta och jag var på. Mycket prat blev det också om resor – alla i den här lilla kretsen har både erfarenheter och mera reslust,

En del av kaffebordssamtalet kom att handla om olika palmebiografier och hur man ska värdera dem, delvis också källkritiska missar, ja rent av missar av själva källorna, som finns till exempel i Henrik Berggrens annars på flera sätt intressanta bok.

Både jag och Birgitta är förtjusta i Göran Greiders nyutkomna palmebiografi – se mina omdömen ovan under Kulturspegeln, Politik. Greider och jag och sen också Birgitta har haft mejlkorrespondens efter mitt, Greiders och Berggrens palmemöte i Eskilstuna för kort tid sedan, så han vet att vi båda gillar hans bok. Men den här mejlkorrespondensen började egentligen med ett mejl till mig från Göran, där han ville göra mig uppmärksam på att han i sin jättelika artikel i DN nyligen om rosenodling hade citerat det jag här på bloggen har skrivit om den nuvarande socialdemokratiska partirosen, den så kallade krossade tomaten, alternativt den flinande apan och surgubben.

Vi tackade Matti och Karin för vårlunchen – och möjligheten att träffa Karins trevliga föräldrar – av hela vårt hjärta och hälsade dem välkomna att i sin tur hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund under början av påskhelgen.

Tisdagen i påskveckan bär det nämligen i väg till Öregrund igen, för ytterligare ett halvår ute vid roslagskusten.

Melodikrysset nummer 14 2011

Jag var alltså på Socialdemokraternas i Uppsala län distriktskongress större delen av dagen, men så snart jag hade kommit hem, kastade jag mig – via nätet – över dagens melodikryss. Det var delvis lätt, men det innehöll också sina knepigheter, åtminstone för mig.

Hur som helst hjälpte det att de inledande frågorna var lätta – sådant ger ledbokstäver.

”Green,Green Grass of Home”, sjöng Tom Jones in 1966. Egentligen är den ett par år äldre, men med honom blev den här countrylåten riktigt stor.

Jag har allt av Evert Taube samlat i ett par CD-boxar; dessutom har jag honom på mängder av andra skivor, både LP och CD. Hans ”Oxdragarsång” har jag till och med skrivit en egen text till, en text som handlar om ombudsmannalivet och dess kuskande land och rike kring. I dag hörde vi originalet textlöst, med gitarrgruppen Four Hands, men den här texten kan jag: ”Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus…”.

Inte på oxkärra men på häst förflyttar sig också mannen i ”Gamle Svarten” (”Ole’ Faithful” i origina”) – han rider alltså. I dag hörde vi den med Roland Cedermark, men det finns flera insjungningar på svenska. Själv minns jag framför allt den med Cacka Israelsson från 1954.

Från mitt femtiotal minns jag också långköraren ”Sveriges bilradio” med Carl-Gunnar Hammarlund. Det här programmet hörde jag på för musikens skull – jag är nämligen komplett ointresserad av bilar och har aldrig någonsin i mitt liv ägnat mig åt att meka. Dock skulle vi tydligen ledas till just mekandet via ”Bosse bildoktorn”, som jag bara känner till till namnet.

Det här leder mig över till den fråga som jag personligen tyckte var svårast i dag. Nå, via en upprepad fras i texten och sedan också en bekräftelse från Anders Eldemans sida kom jag så småningom i alla fall fram till att ”Release Me” år 2007 spelades in av gruppen Oh Laura (”ser ut som ett utrop”, ”innehåller ett kvinnonamn”) och via googlande till att den här låten har använts i SAAB-reklam.

Parfrågor ska det vara, tycker Eldeman – i dag om bilar.

Med hjälp av titeln, ”Jump”, och mer googlande kom jag också fram till att det var rockgruppen Van Halen som sjöng och låg etta med den 1984 på Billboard Hot 100.

När vi nu är inne på de (för mig) svåra frågorna, måste jag också passa på att nämna musiken till dagens svenska TV-serie – jag ser sådana i mycket liten utsträckning. Redan innan Eldeman hade sagt att filmmusiken var skriven av Stefan Nilsson, hade jag dock kommit på att den kunde vara av honom, och via en del googlande kom jag så fram till att TV-serien måste vara ”Skärgårdsdoktorn”, där Samuel Frölers, skärgårdsdoktorns, dotter heter Wilma (och spelades av Ebba Hultkvist, har jag läst mig till på nätet).

Med den faibless Eldeman visar för associativa parfrågor borde man ju ha kunnat vänta sig att han därefter spelade signaturen till ”Familjen Flinta”, men icke: I stället fick vi höra musik ur disneyklassikern ”Tre små grisar”, ”Ingen rädder för vargen här”.

Men en parfråga fanns det även till den, med mera djur. Jag hade barn i lämplig ålder då ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där man såg och hörde Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus, gick i TV.

Och så fanns det vidare ytterligare en barnvisa i dagens program, klassikern ”Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar vad du är”. Märk att det heter ”vad” och inte ”var” som många sjunger.

Himmelsk anknytning hade också dagens klassiska filmschlager, Sune Waldimirs ”Allt detta och himlen därtill”, som ingick i långfilmen ”Fröken Vildkatt” från 1941.

Filmaktuell är ju också Cornelis Vreeswijk. Hans och polarens och rivalens Fred Åkerström ättelägg Jack Vreeswijk respektive CajsaStina Åkerström samsades riktigt fint i duetten ”Vår sång”.

Och då är det väl bara ett frågesvar kvar att redovisa, passande nog (med adress till Anders Eldeman) ”Thank You For the Music”. Fast i dag fick vi höra ABBA sjunga den på spanska, ”Gracias por la musica”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ha tålamod – jag återkommer med Melodikrysset fram mot kvällen

I dag har Socialdemokraterna distriktskongress här i Uppsala. Det blir spännande – vi ska bland annat välja ny ordförande efter Thomas Östros, som avgår. Ja, vi och vi… Jag och Birgitta är inbjudna veterangäster, inte röstberättigade ombud.

Eftersom kongressen kolliderar med sändningstiden för Melodikrysset, kan jag inte lösa krysset, medan det direktsänds. Men eftersom kongressen den här gången genomförs här i Uppsala, hinner jag nog lösa krysset efter det jag har kommit hem igen och lägga ut mitt sedvanliga lördagskåseri om det i början av kvällen.

Vaälkomna tillbaka då!

Tidig Mozart

Anna och Enver skulle gå med oss på kvällens konsert i Musikens hus, och eftersom programrubriken var Mozart, bjöd jag först på wienerschnitzel här hemma, på estniskt vis serverad med surkål och saltgruka skuren på längden.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) hann skriva otroligt mycket trots att han alltså bara levde i 35 år. I det här fallet hade Uppsala kammarorkester – eller snarare delar av den, ett tjugotal musiker; formatet torde ha att göra med att man ska turnéra i länet med det här programmet – valt att koncentrera sig på tidiga kompositioner, och även där finns det mycket att ta av.

Man hade valt att börja med ”Kassation nummer 1 i G-dur”, skriven 1769 då Mozart således bara var 13 år. Det här är väl knappast något av hans mest fullödiga verk men ändå häpnadsväckande moget.

När Mozart år 1773 skrev ”Symfoni nummer 29 i A-dur”, det verk som den här konserten avslutades med, var han 18 år gammal. Det här är naturligtvis ett mognare verk: Stråkarna och blåsinstrumenten i den reducerade kammarorkestern gjorde det här verket full rättvisa.

Ändå tyckte jag att de två konserter för soloinstrument plus orkester vilka omgav pausen var de mest hörvärda i gårdagskvällens program.

Före pausen spelades ”Konsert nummer 4 i D-dur” för violin och orkester från 1775, med Nils-Erik Sparf som solist. (Sparf ledde för övrigt under hela kvällen den dirigentlösa, reducerade orkestern.) Sparf är en mycket skicklig violinist – vid ODs konsert helt nyligen belönades han mycket rättvist med ett pris för sitt spel.

Efter pausen hörde vi ”Konsert i D-dur” för flöjt och orkester från 1778. Här fick vi höra den likaledes skickliga Sarah Lindloff som flöjtsolist. När man hörde henne, var det svårt att föreställa sig att beställaren av verket när det begav sig inte var nöjd med resultatet.

Det här mozartprogrammet ges under den närmaste tiden på ytterligare åtta platser runt om i länet. Skaffa biljetter om ni inte redan har gjort det!

Vad händer på krogfronten i Öregrund?

Jag och Birgitta föredrar för det mesta att äta hemma, när vi under sommarhalvåret bor i Öregrund. Men naturligtvis händer det att vi går ut och äter. Och då vill vi naturligtvis få vällagad mat serverad i trevlig krogmiljö.

Jämfört med när vi 1969 köpte vårt hus i Öregrund är stan i dag krogtät, i vart fall sommartid. De flesta av de här krogarna, förlagda till hamnen, är dock massutminuteringsställen som fångar in båtturister och andra tillfälliga besökare. Jämför man med vad vi kan åstadkomma i vårt eget kök, är de över huvud taget inte värda ett besök.

Men kroglivet i Öregrund har haft sina lysande undantag. Förr hade Klockargården servering både inomhus och utomhus, en kvalitetsrestaurang som numera är stängd, kanske för att den ansågs för dyr av båtturisterna.

Under de senaste åren har vi några gånger per sommar gått till Köket grill : café nere i hamnen, huvudsakligen en utomhusservering med utsikt över båtarna och vattnet men med tak av presenning och med infravärme, ifall vädret skulle fordra detta. Dess grilltallrik var utsökt god, och under den korta sommarsäsongen drog den här restaurangen ständigt fullt hus. I dagens UNT meddelar dock innehavarinnan, Kaija Carlson, att hon lägger ner sin krog i Öregrund – den i Uppsala kommer däremot att finnas kvar.

Artikeln i UNT visar att det är stor turbulens på krogmarknaden i lilla Öregrund. Hummelgrund är till salu, och Katalin Varga, känd för Katalin i Uppsala och som numera har sommarhus i Öregrund, meddelar ilsket att hon lägger ner sitt projekt att starta en krog nere i hamnen. Orsaken är att hon har fått nej av kommunen till ett litet trädäck (till toaletten) på kajen.

Jag gillar Katalin, men på ett sätt förstår jag också kommunens agerande. Är det något som har utmärkt gyttret av krogar nere i hamnen, är det att de har varit gränslöst expansionistiska, och nu försöker kommunen alltså upprätthålla ordning och rättvisa. Har vi tur, hittar den driftiga Katalin ändå passande lokaler, och drivs de av henne, är det en garanti för att Öregrund även i fortsättningen har åtminstone någon krog, som satsar även på matkvalitet.

Den som lever får se.

Själva överlever vi nog i vårt eget kök i huset vid Håkanssonsgatan. Men det vore ju också kul att kunna gå ut och äta på något anständigt uteställe någon vacker sommarkväll.

Finska statens drycker är inte de sämsta

I dag var jag på Systembolaget och fyllde på dryckesförrådet inför en kommande middag. Jag inhandlade Hallands fläder och Gammal Norrlands akvavit; OP fanns redan hemma. Till det köpte jag fyra flaskor Grolsch.

Grolsch har jag alltid gillat, och de nämnda klassiska svenska snapsarna (plus några till) köpte jag då och då redan på den tiden då de tillverkades av det dåförtiden statliga Vin & Sprit. Numera ägs de här svenska klassikerna av finska statens motsvarighet till V & S, Altia, som vårdar det här dryckeskulturarvet bättre än franska Pernod Ricard, som den borgerliga regeringen sålde V & S till. Altia säljer för övrigt (men äger inte) även Grolsch.

Vill du veta mer om det som Altia och dess dotterbolag Philipson & Söderberg respektive Bibendum har för drycker i sitt sortiment, kan du kolla här.

När jag var på Systemet, tog jag också med mig hem två sortimentskataloger, en som omfattar det som finns att köpa i systembutikerna, en som omfattar beställningssortimentet.

När det gäller det ordinarie sortimentet har jag redan ganska bra kläm på vilka sorter i de olika dryckeskategorierna som säljs av just Altia, men eftersom beställningssortimentskatalogen (men inte ordinariekatalogen) anger svensk distributör, till exempel Altia och dess båda dotterbolag, kom jag nu på att finska statens Philipson & Söderberg faktiskt säljer en irländsk maltwhisky, Connemara. Den finns i både det ordinarie sortimentet och, i fler varianter, i beställningssortimentet. I det skotska maltwhiskysortimentet hittade jag Bruichladdich, som distribueras av systerföretaget Bibendum. De här skulle man kanske prova någon gång.

Beställer man, och helst en mängd personer, varor ur beställningssortimentet, brukar det leda till att varorna i fråga hamnar i det ordinarie sortimentet och således exponeras på butikshyllorna, vilket i sin tur leder till fler köpare. Men i så fall fordras det verkligen en märkbar efterfrågan. Bara whiskysortimentet upptar ett dussintal sidor, uppställda i två spalter, i beställningskatalogen!

Nu är jag en systemkund som, särskilt när vi under sommarhalvåret bor i Öregrund, då och då beställer hem varor ur beställningssortimentet – de kommer inom bara ett par dar, och det kostar inget extra, så tala om service! Och några av Altias varor är jag faktiskt nyfiken på. Dock tror jag kanske inte att det just nu är läge för att popularisera Altias två japanska whiskymärken, Hakushu och Yamashaki, även om vi som dricker whisky vet att den har lagringstid.

Men vad sägs om Arette och Herencia, som jag hittar under rubriken Tequila och Metcal?

Eller om likören Koskenkorva Salmiakki – är salmiaksmakande likör gott? Jag antar att de flesta kanske föredrar Molinari Sambuca al Caffé eller Amarula Cream, om vi nu ska hålla oss till finska statens utbud.

Vi som kan tänka oss smaksatt starksprit men inte längre vill gynna det numera franska Absolut kan hittar ett antal fullgoda alternativ från Altia i Systembolagets beställningssortiment:

Koskenkorva Blueberries
Koskenkorva Green Apple
Koskenkorva Lingonberry
Koskenkorva Nordic Berries
Koskenkorva Vanilla

Några av de här borde man väl kunna lyfta upp i det ordinarie sortimentet.